Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Har gjort en summering på alla mina saker som har bestämt sig för att inte fungera denna månaden:

Min vattenkokare
Min elvisp
Mitt nedladdningsprogram
Min eftersändning
Min DYRA Hilfigher luvtröja, som gått sönder.
Min kontakt med en av mina vänner
Min ambition att ta mig mot södra Småland
Min ambition att skriva ett tionde

En dyster lista kan tyckas men nog är det så att om ovanstående är mina största problem så är mitt liv, i det stora hela ganska enkelt. Annat var det för några år sedan när jag bodde i landet nära oss men ändå så långt borta. Det var januari, min vän på ön, då skogen, var nykär, jag var nykär och landsgränsen gjorde telefonerandet till en omöjlighet. Ingen av oss hade råd att betala för riksamtal till utlandet. Tio kronor i minuten till en mobiltelefon. Två nykära tonårsflickor, långt från varandra och förpassade till den gamla ädla konsten att skriva. Lyckliga var vi dock över turen i oturen, vi var födda på 1980-talet och mailen var ett faktum när vi behövde kontakt. Kan tyckas att msn varit ett bättre alternativ men tror att vi båda, i smyg såklart, tyckte om det romantiska i att lufta våra bekymmer med hjälp av skrivandets konst. Båda hade vi slukat Jane Austens böcker och Elisabeth i Stolthet och fördom tillhörde en av förebilderna vi hade, hennes kvicka kommentarer och fyndiga formuleringar var något som vi eftersträvade.

För någon månad sedan hittade jag dessa mail av imponerande längder, av misstag. Tryckte fel i inkorgen och hamnade längst bak bland de första mailen som finns sparade. Glömskan hade fallit över dem och en kort sekund funderade jag över om de verkligen tålde att komma upp i dagsljuset, ni vet gamla saker kan ju ta skada av skenet från solen... Nyfikenheten tog dock överhanden och jag började läsa, skickade även över några till min vän och hon tillstod att vi var så oskuldfulla på den tiden. Oskuldsfulla, var ordet och visst var det så. Att påstå att jag tänker likadant nu som då hade, till stor del, varit en lögn . Vissa saker kan man inte annat än att le lite åt, eller vad sägs om påståendet:

Han är dum om han dumpar dig, och dumma killar ska men ändå inte satsa på. Men han verkar faktiskt inte dum.

Så klok jag är. På frågan hur mycket hjälp min vän fick av påståendet vill jag faktiskt inte ha något svar. Även min kompis rubrik till ett av mailen framkallade ett leende:

Egocentriskt superlångt mail med inslag av Hannegrejer

En solklar sammanfattning över vad våra mail innehöll, vi frågade nämligen inte varandra speciellt mycket utan berättade om våra tankar och lät den andra berätta om sina. Vi förväntade oss att den andra berättade utan frågor och det gjorde vi. 

Varför skriver jag ett inlägg om det här nu? För att jag har en Sitta-hemma-i-väntan-på-Soffan-dag och tröttnat på att städa, göra det jag borde och allt annat tråkgöra. Kom att tänka på dessa mail, läste återigen igenom dem och blev lycklig i mitt inre när jag tänkte på att min vän faktiskt gifte sig med sitt objekt för sin nykärhet och för vårt skrivande och fick en son. Är inte livet fantastisk så säg?

Som i mitten av varje höst har vardagen slutit sitt grepp om mig, en vardag som får mig i en lätt stressad ångest. Få ord är så laddade som vardag. Vardagsgrått ute, vardagsträning på gymmet, vardagsjobb på jobbet, vardagsliv i livet. Inte underligt att jag blev sugen när en kompis ringde och på fullt allvar sa:

- Hanne, vi sticker till Norge.
- Vad ska vi göra i Norge?
- Jobba som socialpedagoger, få skäligt betalt för vårt arbete och njuta av världens vackraste land.
- Det här har jag sagt till dig att vi ska göra i två år, varför tar du det på allvar först nu?
- Min syster sa att jag skulle söka jobb i Norge, och varken du eller jag har ju fastjobb, eller?
- Fel jag har fastjobb.
- Varför har du inte sagt något?
- Orkar inte med diskussionen med dig, du kommer ge mig mer ångest över mitt beslut än jag redan har.
- Sant, men jag tycker du behöver reflektera över dina beslut.
- Precis vad jag menade, vill inte diskutera det med dig. Tro mig jag reflekterar redan.

- Hur ska vi göra i Norge då? Du kommer få jobb men inte jag.
- De tar oss som paket, jag säger vill ni ha mig? Då får ni ta Hanne också.
- Finemang. Åk du så kommer jag efter om ett halvår.
 
Tänk vad underbart, jobba med sitt drömjobb i världens vackraste land. 

Ordspråket, gräset är grönare på andra sidan... stämmer hyfsat okej på mig, jag vet.

Hösten 2008 innebär iallafall ingen fytt till Norge så jag nöjer mig med två veckor i Göteborg och fem dagar i Luxemburg, i december. Inte helt fel det heller.

80-talisternas karaktäristiska ångest har krupit in under skinnet på mig. Ledig som jag var idag tänke jag att nu skulle det hända något, nu skulle jag äntligen gå och köpa mig soffan jag har gått och tittat på i flera månader.

Sagt och gjort, överförde de för ändamålet sparade pengarna  till kortkontot och begav mig till möbelaffären. Väl där drabbades jag av ångest, var soffan rätt? skulle den verkligen passa? Var den tillräckligt lång? (Mina vänner måste ju kunna sova i den). Jag gick runt i affären, jag gick ut, jag gick tvärsövergatan till maxi, jag gick tillbaka, jag tog beslutet.  På tisdag levereras soffan, direkt hem till dörren.

Varför denna ångest över en soffa? Det beror på flera saker. Egentligen hade jag velat använda pengarna till en skidresa i alperna under nyår i goda vänners lag. Egentligen hade jag velat använda pengarna till en friluftsresa till någon spännande plats.

Egentligen vet jag inte om jag vill ha en soffa. Jag älskar min lägenhet, jag älskar byn jag bor i. Jag trivs med jobbet jag har. Jag har nyss flyttat till staden jag bor i och således finns det fortfarande massvis med saker att upptäcka. Ändå kan jag inte vara nöjd, ändå kan jag inte låta bli att tänka, ändå kan jag inte låta bli att få lite ångest. Är det här mitt liv? Min soffa blir som sista snöbollen på snölyktan, nu har jag en stuga på landet, ett fastjobb, ommålat och till på köpet en soffa! Nätet dras åt runt mig och friheten minskar, jag känner mig fast och då blir jag rädd.

Rädd för att livet ska stagnera och jag bli gammal uan att jag märker det.
 
Fast det är klart, nu har jag ju iallfall snart en soffa att bli gammal i...

" Lagen ger mig rätt att döda en annan blott till nödvärn, och med nödvärn menar lagen blott värn i yttersta nöd för eget liv. Lagen tillåter mig icke att döda någon för att rädda min far eller min son eller min bästa vän, och icke för att skydda min älskade för misshandel eller våldtäkt.  "

Ovanstående stycke var inte vad jag förväntade mig när jag öppnade pärmarna för att läsa en en svensk klassiker, att jag överhuvudtaget bestämde mig för att Doktor Glas var en bok värd att läsas berodde på flera saker. Bra trodde jag dock inte den skulle vara. Oj vad fel jag hade, en tidlös handling om den alltid lika aktuella frågan: kan det vara moraliskt rätt att döda en annan människa?

Frågan kan tyckas djup, svår och tråkig, ni blir kanske inte alls sugna på att läsa boken. Själv tror jag att det är en fråga som vi alla har diskuterat mer eller mindre under det senaste året. Jag bodde i Blekinge, gick i skolan och utbildade mig till socialpedagog under tiden för händelsen då en pappa sköt en femtonåring i byn Rödeby utanför Karlskrona. Det hände mer än en gång att vi, i klassen, diskuterade frågan vad som var rätt och vad som var fel. En  sak var vi blivande socialpedagoger överens om, när en enskild människa behöver gripa in och ta till våld mot en medmänniska har samhället missat något väsentligt. Att samhället missar något händer mest hela tiden: kan det då vara rätt, till och med okej att faktiskt döda en annan människa? En fråga som säkert kommer diskuteras så länge det finns intelligent (?) liv på jorden.          

En av anledningarna till att jag ville läsa Hjalmar Söderbergs klassiker var en diskussion jag hade med min sociologilärare när jag läste på folkhögskolan. Jag påstod att det låg en viss sanning i citaten från   Doktor Glas:

" Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill    ingiva människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till var pris som helst. "

Som ni kanske anar tyckte min lärare att citatet inte stämde med verkligheten, min lärare var beteendevetare, jag en andraårsstudent på en folkhögskoleutbildning. Kanske borde han haft rätt, det vet jag inte. Men en sak vet jag; böcker som kan skapa sådana diskussioner är bra böcker. Böcker som får en att tänka och reflektera, böcker som är lika aktuella hundra år efter att de skrevs, det är böcker som lever och som är värda att läsas.

Åkte in till stan för att lämna min syster på hennes buss hem, med en kram och tjugo bullar i bagaget vinkade vi hejdå till varandra och insåg at det dröjer inte många veckor innan vi träffas igen. Medan jag stod där började en kille snegla lite på mig, jag skruvade lite besvärat på mig, tittade bort men insåg att han fortsatte kolla. Tillslut kom han fram och sa hej, hej sa jag tillbaka. Han frågade om jag pratade engelska och det fick jag ju tillstå att så var fallet. Sen blev han tyst. Svensk som jag är tänkte jag att han måste ju vilja ha hjälp med något så jag frågade honom. Killen som förövrigt var min totala motsatts, kolsvart skinn, rasta flätor i långt hår och baggyjeans svarade att nej någon hjälp behövde han inte. Nu blev jag konfunderad på riktigt, varför började han prata med mig då? Antagligen såg han frågetecknet i mitt ansikte för sekunden efter sa han, jag ville bara säga hej till dig och log med det bredaste leendet jag har sett på länge.

Men faktum är att det inte är om  detta möte jag tänker skriva idag, istället tänker jag lägga min energi på mötet som berörde mitt hjärta. Jag gråter inte ofta, det finns ingen värdering i det, det är ett konstaterande. Idag var det ändå nära att tårarna kom. Jag hade lämnat syrran på bussen, hunnit byta några ord med killen och satt återigen på bussen för att bege mig av hemåt. Några hållplatser efter mig stiger kvinnan på som brukar sitta med a-laget på stan, hon är full och som sällskap har hon med sig ett par män ur samma lag. Deras samtalämne handlar om ålder och det skämtas friskt om kvinnans gråa håstrån.

- Tror ni jag får rabatt vid lastbilarna? Pensionärsrabatt?

Lastbilar? Alkoholister? Söndagkväll? Pensionärsrabatt? Ja, gissa ni vad de skulle köpa, tror inte att det var julklpappar i alla fall.

Mitt i samtalet får så kvinnan syn på ett tjejgäng, femtonåringar kanske. Tjejer som ser ut som tjejer brukar göra, kvinnan börjar prata med en av dem. Jag som lyssnare hör att tjejerna tycker det är jobbigt och mycket riktigt tar det inte lång tid innan tjejerna reser på sig och byter plats. När de försvinner tar kvinnan återigen till orda och klargör högt och tydligt:

- Det är min dotter, hon ska snart fylla sexton.

Sexton år och träffar sin mamma full på bussen hem en söndagkväll. Sexton år och måste förklara för sina kompisar att mamman super med a-lagarna. Sexton år, då när man vill passa in som alla andra. Lika kommer vi kanske till den här jorden men med samma förutsättningar kommer vi inte.

Det finns inte annat att göra än att hoppas att det i tjejens liv finns en pappa eller fosterföräldrar som bryr sig, som tar hand om henne, låter henne vara den sextonåring hon är och som talar om för henne att de älskar henne för den hon är.

Jag hoppas... jag hoppas... jag hoppas detta innerligt.

Efter många års funderande från min sida (Fanny) så har jag efter många om och men kommit fram till att Hanne BARA är knäpp. Jag har funderat fram och tillbaka och slutsatsen är rätt enkel. Umgås man med Hanne en helg så blir man helt automatiskt knäpp, detta går inte att undkomma.

Kollektivtrafikens trognaste resenär, gjorde igår som alla andra dagar, läste metro på bussen. Artikelserien om oss 80-talister var nu inne på del tre, idag del fyra. Gårdagens artikel handlade om att snart är de där, 80-talisten kommer till din arbetsplats men inte för att stanna, hon kommer för en kort period av utveckling men sedan kommer hon snabbt som vinden att dra vidare. 80-talistens signum är: Fast jobb - Nej tack!

Förstår tanken bakom artikeln, jag har ett fast jobb men inte tänker jag behålla det längre än nödvändigt. Det finns ett syfte med mitt arbete och när det syftet är uppnåt ska jag gå vidare, hitta ett nytt arbete och se till min egen självutveckling, det är trotts allt det viktigaste. I långa anställningar riskerar jag att stagnera, usch vilken mardröm.

Vad jag reagerade på var metros upplägg av artikeln, att det var vi 80-talister som har valt detta. Om det är vi som har valt det är det vårt fel att fastjobben blir alltmer sällsynta och projektanställningar vanligare. Jag köper inte enkelheten i det argumentet. Nog är det så att en generation växer upp tillsammans med sin samtid, utvecklingen sker parallellt men samhällets utveckling. Jag menar att vi 80-talister (som förövrigt nu har blivit ett begrepp) försöker att anpassa oss efter marknadsläget som råder, samtdigt som vi givetvis påverkar det, samhället måste ju leva och utvecklas i symbios med sina invånare annars skulle det inte fungera. Fast klart att förklara allt detta i bara en artikel hade kanske varit allt för svårt...

I dagens artikel fick jag i allafall ett av svaren på att jag kände samhörighet med 70-talisternas beskrivning, ökning av barn som gick på dagis under 70-talet till 80-talet var enorm. Men jag tillhörde den gruppen som hade förmånen att vara hemma hos mina mamma och leka med mina syskon och kompisar hela dagarna upp till jag var sex år. Dagens barn skulle veta hur bra jag hade det.



Men ensak tror jag på, vi 80-talister tror att vi kan göra allt, det är vad vi har lärt oss. Våra föräldrar har inte försökt att hindra oss i våra planer utan uppmuntrat oss och talat om för oss att tro på oss själva, inte underligt att vi vet att vi är bra. Men klart all uppmuntran under vår uppväxt har gjort oss beröm- törstiga klart som korvspad att vi får ångest på jobbet när ingen ger oss vår välbehövliga feed-back. Vi börjar tvivla på oss själva när ingen står bakom oss och talar om att vi kan göra allt vi vill.

Och tänk själva ger inte tanken, du kan göra allt du vill! lite ångest. Vilket ansvar att välja rätt, man vill ju inte gärna vakna upp som 80-åring och inse att jag gjorde inte det jag ville, vem bär då skulden? Jo, du själv!

Ett barn

                           
Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.

Ett barn som hånas
lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.

Ett barn som möts av tolerans
lär sig tålamod.

Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.

Ett barn som får känna trygghet
lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig att känna kärlek i världen.

Idag när jag steg på bussen tog jag som vanligt en metro när jag gick förbi backen med tidnignarna i. Brukar göra detta och så jag känner att jag får i mig mitt dagliga behov av nyheter.

Idag fastnade jag i en artikel som handlade om hur det gått för 1996 års klass 9A på en högstadieskola i Malmö. Vad sysslade alla med? Det intressanta med artikeln var inte att läsa om livet som dåtidens elever nu levde, det intressanta var att läsa sammanfattningen som fanns längst ner på sidan som handlade om hur olika generationer beter sig. Då jag är åttiotalist kunde jag givetvis inte låta bli att läsa vad som stod att läsa om oss.

70-talisterna är individualister med gott självförtroende som ställer höga krav på lycka och personlig utveckling. Tar jämställdhet för givet och kräver delat ansvar i hemmet. 70-talisten stressar inte för att bli vuxen. Går i slitna converse, nybliven förälder vid 34, med ungen liggandes i en retrobarnvagn. Anklagas för cynism och ironi.

Jag har inte luffat runt i Thailand men jag köper kravmärk samtidigt som jag är cynisk som få, vad händer då liksom? Är jag fel? (Dessutom är det nittiotalisterna som bloggar och inte vi).

Har en sådan där underbar dag när jag tror stenhårt på mig själv och vet att jag är som gjord för mitt jobb. Har jobbat ett härligt tio timmars pass och avslutade det hela med att tala om för min pojk, som jag arbetar med, att han har den sötaste näsan på hela jordklotet, att jag ska gå hem men att jag dyker upp imorgon igen, lagom till frukost. Är vi nöjda och glada båda två då? frågade jag sedan. Både du och jag, blev svaret. Känns ju skönt.

Tog sedan som vanligt bussen hem och kunde, även det som vanligt, inte låta bli att tjuvlyssna på lite samtal. Denna gång fastnade jag i ett samtal om en kille som köpt en sportbil. Inget konstigt i sig kan tyckas. Killarna som diskuterade inköpet var dock rörande överens om att killen ifråga borde satsat pengarna på en betydligt billigare bil. Inte heller det något konstigt i sig. Artonåringar brukar ha starka åsikter om hur andra beter sig. (Oj, vad gammal jag lät nu..)

Igår när jag satt på bussen på väg hem från jobbet lyssnade jag på ett tjejgäng som också hade starka åsikter. Vad deras samtal handlade om? En kille som nyss köpt en bil. Har ni vissa aningar om vad som kommer? Just det, bilen i fråga var en sportbil och tjejerna ansåg att killen borde köpt en betydligt billigare bil.

Vad jag vill få ut av detta? Dels att jag bor i ett ganska litet samhälle, där samtalsämnet bland artonåringarna för tillfället är den nyinköpta sportbilens vara eller icke vara. Dessutom undrar jag varför all denna energi läggs ner på att diskutera inköpet, handlar det om avundsjuka eller något annat?

Tja, inte vet jag och jag tänker minsann inte lägga ner energi på att ta reda på det heller. Summera man nu detta inlägget skulle man kunna påstå att det aldrig hade behövts skrivas. Men lite roligt var det att lyssna på samma samtalsämne två dagar i rad och artonåringar är det alltid roligt att lyssna på.

Kan förövrigt tillägga att jag har en grönsakslasagne i ugnen och ett glas vin bredvid mig.

En varning utfärdas, texten innehåller djupa funderingar! (Måste även meddela er, mina kära läsare, att min trognaste följeslagare när jag skriver ett inlägg är... ett leende).

Ibland blir jag frustrerad, frustrerad på att mina frågor förblir obesvarade och inga svar kommer till mig. Jag inbillar mig att livet varit så mycket lättare om jag haft alla svaren.  Fast antagligen hade livet inte varit så mycket enklare med svaren, ty då jag är en tänkande människa hade jag ju inte haft så mycket att fördriva tiden med om jag haft svar på alla världens gåtor. 

Som liten sexåring minns jag att jag funderade på varför Gud bara skulle se till de som var små, syftar här på Gud som haver barnen kär se till mig som liten är... De vuxna, behövde inte Gud se efter dem?

Jag växte litegrann och började skolan, i lågstadiet minns jag att jag ställde min lärare mot väggen med den klassiska frågan varför Gud tillåter så många dumma saker om han nu bestämmer över allt. Jag minns inte svaret. I mellanstadiet läste jag alla versioner av barnens bibel som fanns hemma och funderade på vad som var sant och vad som inte var det.

I åttan konfimerades jag och lektionen jag minns bäst är när vi själva skulle planera en gudstjänst och killarna ville ha in strippor, en kompis ville ha dit Di Leva och det blev tjafs. Minns också lägret när det tävlades i vem som kunde vara uppe längst, jag smakade på den med smugglade spriten och pratade med dem som jag annars inte var fullt accepterad utav. Om jag kom nämre lösningen på gåtan om Guds existens under min konfirmationstid minns jag faktiskt inte.

Jag fortsatte att växa och utvecklas och frågan följde efter mig. Jag som alltid varit scout i missionskyrkan blev nu ledare och insåg att jag inte delade riktigt samma syn på kristentro som mina med ledare, i alla lägen. Jag läste bibeln för att förstå, men inte heller i böckernas böcker fann jag svaret. Jag kände snarare en viss fascination över att människor faktiskt är bokstavstroende. Frågan som förföljde mig var: kan jag trots detta vara scoutledare i missionskyrkan? Men de andra accepterade mig fullt ut och konfronterade mig aldrig om saker som varför jag inte var på gudstjänsten.

Frågor som vad händer efter döden? Hur kommer det sig egentligen att världen skapades och människan uvecklades? Vad är meningen med allt? Följde efter mig och ingenstans stod svaren att finna. Svaren som jag kunde vara hundra procentig nöjd med.

Jag började på folkhögskola och hade under mina tre år där många diskussioner om såväl tro, religion och meningen med livet. Men ingen kunde ge mig ett nöjaktigt svar. En kille jag diskuterade med hävdade bestämt att vi lever här och nu, vad vi gör spelar inte så stor roll för om en miljon år så är jorden förintad och människorna utdöda för länge, länge sedan... Två veckor tog det för mig att förlika mig med sanningshalten i påståendet och omvärdera situationen, men någon lösning på gåtans mysterium ansåg jag inte att det var.

Om ni efter denna bekännelse nu förväntar er att jag ska erkänna att jag har funnit svaret och hängett mig åt en tro, helt och fullt kommer ni tyvärr att bli besvikna. Jag har vänt på problemet i snart tjugo år och kommer nog att vrida och vända på det i ytterliggare tjugo år men kanske kommer jag en dag fram till mitt svar. Kanske gör jag det inte och då får jag väl helt enkelt vänta och se vad som händer den dagen jag dör. Finns det då en himmel, kanske jag blir insläppt för min strävan att hitta svaret. Kanske blir jag portad för min tvekan, får väl i såfall hoppas det finns socialpedagoger i himlen med så någon kan ta hand om trasorna som en gång var jag.

Eftersom jag har bestämt mig för att göra världen till en liten bättre plats att leva på, tog jag i helgen mitt ansvar som en del i detta samhället. Klockan var halv tio på kvällen, jag skulle springa in i en affär för att handla juice och träffade på ett ungdomsgäng. Ett ungdomsgäng med kanske tio ungdomar på så där 15-16 år. Ungdomar som enligt mig ska sitta hemma hos en kompis och kolla på film en helgkväll, jag vet att det inte är så men det hade varit bra.

Dessa ungdomar tjoade och tjimmade, inget fel alls i sig. De raglade fram, ramlade omkull, låg på gatan och var uppenbart höga som hus. Jag vet att synen inte är alltför ovanlig och för egen del brydde jag mig inte, ungdomarna hotade mig inte och jag kände mig inte ett dugg rädd i deras närvaro. Men ungdomar som är påtända upp över öronen klockan tio på kvällen behöver hjälp, för deras skull. Innerst inne är jag övertygad om att de vill att någon ska bry sig.

Sagt och gjort, jag tog telefonen och ringde polisen. Helgkväll innebar väl som vanligt överbelastning på nätet och jag blev placerad i kö. Med jämna mellanrum meddelade en dataröst mig att: du är placerade i kö, vad god vänta. Jaja, tänkte jag och stannade tålmodigt i luren då jag ansåg att det var ett viktigt ärende jag hade.

Minutrarna tickade förbi, blev till en kvart och så äntligen fick jag prata med en telefonist. Jag berättade mitt ärende och telefonisten frågade:

- Beter de sig påträngande mot förbipasserande?

- Nej, svarade jag, inte mer än att de ligger på gatan, de hoppar inte på folk. Men det är ett gäng med femton åringar som är höga som hus, försökte jag att förtydliga.

- Ja, vi har ju mycket att göra nu och inga patruller lediga så jag gör en notering om det, men kommer inte att skicka dit någon.

Ungdomarna blev ju säkerligen glada. Jag blev det inte. En stund senare åkte vi förbi en trafikpolis. Jag förstår att  även trafikpolisers jobb är viktigt. Men hur prioriteringen är uttänkt det kan jag inte förstå.

Är fartsyndare viktigare än våra ungdomar?

Om polisen hade kommit hade de i bästa fall skjutsat hem ungdomarna till respektive hem, där sannolikheten att finna någon som hade ryckt på axlarna varit överhängande men kanske en utav ungdomarna hade blivit hemskjutsad till sina oroliga föräldrar som hade förstått allvaret i situationen och gjort allt för att hjälpa sin son/dotter.

I två dygn har jag klurat på hur detta inlägg bäst ska skrivas. Fortfarande inte kommit underfund med upplägget riktigt så det återstår väl helt enkelt att se hur saker och ting utvecklas.

Kom till Göteborg i fredagskväll. Var ganska hungrig men jag och min syster tog beslut om att vänta med att äta till lite senare, kanske skulle vi få med oss vår bror och hans flickvän på en pizza då. Det var det första dåliga beslutet den dagen. Nästa dåliga beslut var att jag och min syster överhuvudtaget gick upp till vår bror. Han höll på att flytta. Vi hjälpte till, lite. Kanske inte riktigt med den entusiasm och glöd som han hade velat men ändå(n). Kvällen till ära hade min bror planerat ett spännande projekt, flytt av ekskåpet och pianot. Vem har ett piano i en studentllägenhet? Min bror. Ett fint gammalt vitt piano som är gjort för att stå i ett och samma hus under en livstid. 

Jag måste faktiskt berömma min bror och erkänna att han hade tänkt till och hyrt fyra bärselar. Det behövdes. Tre starka män och en stark Hanne tog pianot och rullade ut det från lägenheten, bort till hissen, tog hissen ner som gick lite fortare än vanligt och fortsatte att rulla pianot bort mot släpet. Halvvägs krossades ena hjulet och de fyra hjulspåren i stenen var nu bara tre. Lite omstrukturering av krafterna och en bärsele på så fortsatte färden utan några större bekymmer bort mot släpet. Framme tog det en kvart för pojkarna att bestämma hur vi skulle få pianot att mottsätta sig tyngkraften och hoppa in i släpet men in kom det och vi var faktiskt ganska nöjda allihop, lika tungt som i våra förväntningar hade det inte varit. Med framgångarna i huvudet lät vi broderns kompis och tillivda bärhjälp återgå till sin kvällsmiddag med sin sambo. Själv hade jag fortfarande inte fått någon mat men brorsan lovade faktiskt mig att pizza skulle beställas och vad gör en lillasyster om inte litar blint på sin bror? Efter en tur med ekskåpet ner till släpet så begav vi oss så av mot den nya boningen. (Ekskåpet var en enkelmatch och det finns egentligen inget att tillägga om saken.)

Visserligen hade brorsan varnat oss för att det var en halvtrappa upp till lägenheten, men det ordnar sig tänkte vi.

Efter en liten felkörning och guidning i halva Göteborg kom vi välbehållna fram till den nya lägenheten, tyvärr gjorde inte släpet det. Pianot hade krängt till och lutat sig mot kapellet som inte var starkt nog och sprack. Aj då.

Efter lite diskussioner fram och tillbaka så tog vi på oss bärselarna, en av de starka pojkarna var nu utbytt mot en stark tjej till men vi var ju fyra så det skulle gå, tänkte vi. Det hade det nog gjort om inte om hade funnits. I detta fallet bestod om av ett något trångt trapphus och ett mycket otympligt piano. Vi kom in genom dörren med åtminstone halva pianot, sedan tog det liksom stop. Det gick inte att få varken fram eller tillbaka. Lite som i Vänner avsnittet som slutar med att Ross får såga itu sin soffa för att den har fastnat i trappen. Det här var ingen soffa det här var det ett piano. Efter mycket krånglande och lyftande, mjölksyra i kroppens alla muskler och en velig bror, tog jag tillorda. Ut med pianot! Jag är hungrig! (klockan var nu 23 och jag hade fortfarande inte fått någon mat).

Ut åkte pianot, hamnade i cykelskjulet och brorsan var lite sur på mig men jag var ju bara hungrig... (Dessutom hade det aldrig gått men det säger jag itne högt förrän om några år).

När bärselarna var bortkopplade från mig tog jag min syster i handen och sa nu går vi och köper pizza.

- Vart då? frågade hon.

- Inte vet jag men vi är ju trots allt i Göteborg, svarade jag.

En öppen pizzeria hittade vi, gick in och började läsa på menyn.

- Är ni hungriga? frågade pojken innanför kassan.

- Om vi är, svarade jag.

- Då får ni jättegärna komma tillbaka imorgon och äta, vi slutar göra pizza klockan elva.

Jag bet ihop, fick ur mig ett trevligt svar och gick återigen ut i den svala nattluften för att återvända till min bror och äta en tallrik  youghurt.