Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

80-talisternas karaktäristiska ångest har krupit in under skinnet på mig. Ledig som jag var idag tänke jag att nu skulle det hända något, nu skulle jag äntligen gå och köpa mig soffan jag har gått och tittat på i flera månader.

Sagt och gjort, överförde de för ändamålet sparade pengarna  till kortkontot och begav mig till möbelaffären. Väl där drabbades jag av ångest, var soffan rätt? skulle den verkligen passa? Var den tillräckligt lång? (Mina vänner måste ju kunna sova i den). Jag gick runt i affären, jag gick ut, jag gick tvärsövergatan till maxi, jag gick tillbaka, jag tog beslutet.  På tisdag levereras soffan, direkt hem till dörren.

Varför denna ångest över en soffa? Det beror på flera saker. Egentligen hade jag velat använda pengarna till en skidresa i alperna under nyår i goda vänners lag. Egentligen hade jag velat använda pengarna till en friluftsresa till någon spännande plats.

Egentligen vet jag inte om jag vill ha en soffa. Jag älskar min lägenhet, jag älskar byn jag bor i. Jag trivs med jobbet jag har. Jag har nyss flyttat till staden jag bor i och således finns det fortfarande massvis med saker att upptäcka. Ändå kan jag inte vara nöjd, ändå kan jag inte låta bli att tänka, ändå kan jag inte låta bli att få lite ångest. Är det här mitt liv? Min soffa blir som sista snöbollen på snölyktan, nu har jag en stuga på landet, ett fastjobb, ommålat och till på köpet en soffa! Nätet dras åt runt mig och friheten minskar, jag känner mig fast och då blir jag rädd.

Rädd för att livet ska stagnera och jag bli gammal uan att jag märker det.
 
Fast det är klart, nu har jag ju iallfall snart en soffa att bli gammal i...