Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Det går fort i svängarna... Alldeles för fort ibland, för jag är trött. Sov tolv timmar i natt och skulle behöva sova minst tolv till. Jobbet känns otroligt lockande och frosten på ängarna känns som ett tecken på att jag borde stanna inne idag. Min kamera ligger och tittar hånfullt på mig och skrattar åt att jag inte hinner. Men Göteborg var trevligt, hann umgås med syster, bror, svägerska, Adam och gå på rekryteringsdag. Hälften av deltagarna skulle bli antagna, tänk om det vore jag. Då blir det Kambodja eller Zambia i januari och Vara i april, verkligheten skulle jag komma tillbaka till lagom till min 25 års dag. Vore underbart. Vi får väl se. Nu ska jag jobba. Och gäspa. Och beställa tid för synundersökning, såg en tjej med så sjukt snygga glasögon igår så nu vill jag också ha.

En dag i solen, promenaden, fotograferandets, vännerna och fikandets tecken. En kväll i vinets, ensamhetens och musikens tecken. En natt i dansandets tecken. En morgondag i scoutandets tecken. En gårdag i överrasknings 25-års kalasandets tecken. Kan en helg bli mer lyckad? Längre rapport kommer kanske...

Jag måste bara inse att mitt kaffedrickande har övergått i ett behov. Så här dags, efter en natt med för lite sömn, en vecka med mycket jobb och dessutom mycket annat känns det som huvudet inte vill sitta högst upp på min kropp. Har jag tur får jag kaffe om en timme när jag kommer till jobbet, har jag otur blir det inget kaffe idag. Då blir det en tung dag.

Förövrigt måste jag bara meddela att jag tackade nej till två chanser att dansa igår. Okej, det kanske inte var dansen i sig som lockade, det kanske var ett dansgolv med glada människor. Men jag åkte hem och kröp ner i min säng, ett smart beslut då jag inte var hemma alltför tidigt ändå och som sagt ska ägna dagen åt jobb, precis som morgondagen, dagen efter det, dagen efter det och dagen efter det. ( Det mest positiva med att åka hem i tid var ändå att jag fick hjälpa busschauffören att vända på vändplan innan jag i mörkret traskade hem, ibland är jag lättroad).

Jag behöver en grå dag i mitt liv, ni  vet en sådan där som säger, gråa dagar skyndar aldrig på. Men sådana är jag rädd för och undviker effektivt.

För en  tid sedan kollade jag på en miniserie, det borde jag aldrig ha gjort. Sen jag flyttade ut i skogen har jag kollat på deckare, skräckisar och thrillers men min mörkrädsla har varit borta. Lycklig och glad har jag varit.

Så fick jag för mig att titta på Doktor Zijvago, en mycket bra serie som utspelar sig under rysk revolution. Grym helt enkelt. Och plötslig hoppar jag till när konstiga ljud höres utanför fönstret. Tänk att det behövdes ett drama för att få mina känslor att återvända...

Kan det bero på att jag vet att sanningshalten var högre? Eller att den på ett trovärdigt sätt tog upp människors elakheter? Eller är det en kombination av alla svarta och mörka böcker, filmer och serier jag sett senaste tiden? Är det kanske dags att övergå till komedier? Att läsa feel-good romaner och låtsas att världen är rosenskimrande?
Ibland behöver man det. Helst efter Zivjago. Och Teratologen. Och allt annat mörkt.

Imorgon är det scout. Scout gör mig glad. Scout är rosenskimrande.

Helg, min vänner! Det är helg. Min första arbetsfria helg på tre veckor... och jag kanske inte behöver tillägga att jag är glad?

Måste även meddela hur mycket jag älskar detta osvenska beteende att prata med främlingar och det hädner hela tiden för tillfället. I dag kom en tjej fram till mig medan vi väntade på bussen och tio minuter senare hade hon lovat att jag skulle få låna hennes bil. Är det inte underbart? Hon verkade dessutom helt normal, blev inte diagnosstämplad av mig och hade intressanta tankar. Att vi dessutom är anställda av samma företag, är nästan lika gamla, har samma busstider och gillar att träna båda två gjorde väl att samtalet kunde flyta på utan problem. Blir glad av sådant. 

Fick ett samtal av min vän häromdagen, han meddelade att nya tag i Norge frågan var ett måste och mina funderingar på att Jönköping i vinter ändå kanske skulle fungera, var det dummaste han någonsin hört.

Dessutom uteblir skrivarlusten. Oavsett mitt dagshumör.

I dag är jag på topp, igen. Kanske mest för att helgen är här, biljetterna bokade, träningen avklarad och min lön i september kommer bli kul. Imorgon åker jag till Halmstad, frågan är bara träning först eller inte?

Ett roligt, positivt och spralligt inlägg är beställningen från min syster. Men jag måste medge att jag inte känner mig sprallig någonstans där jag sitter med nyss uppäten frukostgröt vid datorn och redan har hunnit göra dagens första facebook quiz, denna gång talade vetenskapen om för mig att jag, om tio år är död revolutionär, inte illa. I alla fall har jag en sådan där att göra lista i huvudet med saker som jag måste göra innan jag åker hemifrån om en halvtimme, som att kamma håret och kanske dra upp rullgardinen. Dessutom måste jag berätta om killen som hamnade på linje 14 i lördags när han var full och trött. Grejen med linje 14 är att man inte bara hamnar där, det är bussbyte på ändstation som gäller. Och han skulle åt andra hållet utan bussbyte. Måste erkänna att jag log lite åt honom men han var tillsynes lugn i situationen och när chauffören av en annan passagerare  meddelades om situationen log även han och sa, jag vet. Jag tänkte jag tar med honom tillbaka när jag kör till garaget efter den här turen. Den fulla passageraren var ändå minst orolig för sin situation och sov lugnt vidare längst bak i bussen.

Själv är jag trött efter trevliga kvällar efter mina jobbpass, med ett par timmars för lite sömn varje natt under helgen börjar tröttheten ta ut sin rätt och svartheten är ett faktum under ögonen. Men jobbet kallar och på fredag är jag ledig som först. För tillfället, med trettiotimmars helgen bakom mig så känns fredag avlägset. Tur jag ska hinna med lite bra saker innan dess. Som att åka till gymmet och se om killen som föreslog att jag ska börja tävla i fitness är där. (Inte för att jag ska börja tävla i fitness men det är ju alltid roligt att man efter ett års idogt tränande ihop börjar prata med varandra).

Dessutom tänker jag att jag nu måste ta tag i min att göra lista då bussen går om tjugo minuter och kanske ska jag börja med det viktigaste, matlåda och tandborstning.

Och Tove kommer klaga över att inget finns att läsa.

Tänk att en liten inflammation i nagelbandet på lillfingret kan göra så förbannat ont. Trots huskur efter huskur fortsätter värken med lillfingret som epicentrum. Det gör så ont att jag för första gången på typ fem år allvarligt funderar över att gå till doktorn. Min rädsla för att belasta systemen med en löjlig åkomma får överbyggas och imorgon ska jag försöka få mig en tid på vårcentralen, träffa en läkare som säkert kommer fundera över om det här var vad han hade tänkt sig när han utbildade sig till läkare, titta på inflamerade nagelband...

Är arg. Mycket arg. Köpte en kamera för massa pengar. Verkligen massor utav pengar. OCh idioterna på Elgiganten skickar med mig fel minneskort. Två stycken står de och talar om för mig att det är det här minneskortet du ska ha. Två stycken som har så väldigt fel att det bara smäller om det. Var tvungen att skrika ur mig lite frustration, en joggingtur hade nog varit lämpligare. Har väntat hela dagen på den magiska stunden när jag ska få plocka upp min kamera och börja fotografera och så är minneskortet fel. Bland det första jag märker stämmer inte. Den magiska känslan är borta direkt.

För deras egen skulle hoppas jag verkligen inte de bråkar med mig när jag kommer in lagom till öppningstid imorgon, bråkar de kommer de få uppleva en arg mig, en upplevelse jag inte rekommenderar någon. Min bror kan ha fått sin beskärda del då han ville prata mer om min kamera än jag klarade just då. Jag kan ha varit lite otrevlig mot honom i telefon, kanske ska be om ursäkt imorgon. I kväll har jag packat ner min kamera och tittar inte på den, klarar inte riktigt av det.

Jag vet jag borde bete mig vuxet, men inte just nu. Besvikelsen var alltför stor.

Det här med sommar och bloggande är ingen strålande kombination, men här kommer lite bilder från min resa till Dalarna.
 

En högtid, en helg i juni, trevliga människor, en ö i havet och lite dans, lite fest stämning och mycket skratt. Kanske får just den här midsommarhelgen gå till historien som den midsommaren jag böjde mig för normen och gjorde som alla andra, festade och umgicks. Kanske får den här midsommaren gå till historien som grymt rolig och väldigt trevlig. Kanske var det en sådan här helg jag behövde för att återvände från bitter-Hanne till glad-spontan-skratt-Hanne som pratar hela tiden. Kanske. Vi bestämmer det. Så är det.

Från och med idag ska jag inte bete mig allvarligt på något sätt fram till min semester slutar. Bara för att det verkar tråkigt. Nu ska jag göra det jag känner för och inte fundera över regler och normer, nu ska jag bara ha kul resten av sommaren. Nu ska jag leva mitt jag-är-singel-utan-barn-ansvarslösa liv som jag trivs sådär bra med. Och planering ingår inte i det. Så därför är det ingen som vet vad som händer eller vart jag är nästa gång ni försöker få ta i mig.

Bara så ni vet!

Blev inspirerad av alla vackra blommor som finns ute på åkrarna nu. De är hur många som helst, men mandelblommorna är lättast att fotografera...

Okej, så här är det. Jag sitter i min soffa, jag borde inte sitta i min soffa, jag vill inte sitta i min soffa så varför i all världen har jag ändå placerat rumpan där? Jo, av den enkla anledningen att det är vecka 23 och således min sista jobbhelg innan semestern. Detta betyder att festen som går av stapeln ute i skogen, tre mil härifrån blev omöjlig för mig att ta mig till. Så det fanns inte annat att göra än att åka hem efter jobbet och tycka lite synd om mig själv som denna kväll inte får vara med i händelsernas mittpunkt på grund av några mil skogsväg. Tur att det är midsommar om två veckor, tänker ta igen den här kvällen då. Ska till Gotland och bara roa mig. Nästan så jag inte ens vill på scoutläger utan att det istället ska bli midsommar nu.

Var på gymmet igår och blev tillfrågad av en mycket stor och musklig kille vilken muskelgrupp jag tränade med övningen jag höll på med. Jag förklarade att det var sneda magmusklerna som blev starkare och han verkade mycket intresserad över denna övning som var ny för honom. Kul att wannabe-gym jag fick hjälpa en seriös muskelbyggare.

Hum, har för övrigt fått veta idag att Norge-behovet börjar bli akut och dags att ta tag i. Men dessutom att det är jag som ska ta tag i det för jag är den ordentliga i sammanhanget så vi får väl se hur det blir.

Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv och dessutom fortsätta med filmen jag började på igår, Flyga Drake. För er som inte sett den, se den! För er som inte läst boken, läs den! (Men läs den hemma och inte på tåget om du inte vill riskera att medpassagerarna tittar konstigt på dig för tårarna trillar).

Tack för ordet!

Jag funderar på ord och ordförråd. Att ordförådet är under ständig utveckling. Nya sammanhang som ger nya ord, som i höstas när jag paddlade kajak och hade ett dagfack på kajaken, ett ord vi använde flitigt och genast blev etablerat i mitt ordförråd. Eller när jag bodde i Blekinge och vi använde ordet fil-mat, ett ord jag fortfarande kan använda för att det är så bra på att förklara. Ordet har sitt ursprung från när jag och en vän, efter skolan gick hem och åt vaniljyoghurt med russin, musli, solrosfrön och nötter. Vi behövde ett samlingsord för alla dessa saker och vad kunde vara mer natulrigt än fil-mat? En del ord får man kämpa lite mer med för att de ska bli naturliga, som det blekinska dialektordet, inom. Jag åker inom affären på hemvägen, ett strålande bra och användbart ord som jag adopterade.

Många ord lär man sig och de blir naturliga med engång, som spotify, jag menar, det var inte länge sedan jag inte hade en aning om vad spotify var men det är ett ord som har smugit sig på och plötsligt är det en självklarhet att alla vet vad det är. Konstigt.

Eller blogg, när dök ordet blogg upp i mitt ordförråd? Eller facebook?

Jag bara undrar...

För att inte tala om alla fackord jag lärde mig under min utbildning där diskrepans är mitt favorit ord. Vissa ord har jag haft lite mer problem med att greppa än andra, minns mina problem med att verkligen förstå vad ordet syndikalist betydde, men kanske berodde det på att jag aldrig fick någon riktig förklaring. 

Men jag minns också att jag reagerade på att ehuru plockades bort från SAOL för några år sedan, tänk att ord inte bara tillkommer, de försvinner också. Det är nog ännu konstigare, tror jag.

I vilket fall är ord underliga saker. Nu ska jag bädda sängen, dricka kaffe och ringa frisören.