som om att blomman på ängen ville vissna egentligen

Jag måste bara inse att mitt kaffedrickande har övergått i ett behov. Så här dags, efter en natt med för lite sömn, en vecka med mycket jobb och dessutom mycket annat känns det som huvudet inte vill sitta högst upp på min kropp. Har jag tur får jag kaffe om en timme när jag kommer till jobbet, har jag otur blir det inget kaffe idag. Då blir det en tung dag.

Förövrigt måste jag bara meddela att jag tackade nej till två chanser att dansa igår. Okej, det kanske inte var dansen i sig som lockade, det kanske var ett dansgolv med glada människor. Men jag åkte hem och kröp ner i min säng, ett smart beslut då jag inte var hemma alltför tidigt ändå och som sagt ska ägna dagen åt jobb, precis som morgondagen, dagen efter det, dagen efter det och dagen efter det. ( Det mest positiva med att åka hem i tid var ändå att jag fick hjälpa busschauffören att vända på vändplan innan jag i mörkret traskade hem, ibland är jag lättroad).

Jag behöver en grå dag i mitt liv, ni  vet en sådan där som säger, gråa dagar skyndar aldrig på. Men sådana är jag rädd för och undviker effektivt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0