Bokhandlaren som slutade bada
Fritiof Nilsson Piraten har fascinerat mig en längre tid, inte för att jag läst någon av hans böcker utan för att han har ett
coolt namn och en ännu häftigare gravsten men skriften: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.
Jag har varit lite avvaktande till att läsa hans böcker då jag varit rädd att bli besviken, att han som författare inte skulle leva upp till sitt namn. Men så var jag på Kupan häromdagen och letade genom bokhyllorn efter en ny bok att läsa, hittade Bokahandlaren som slutade bada av nyss nämnda författare och kände att omslaget verkligen tilltalande mig så mycket till och med att jag kunde göra ett undantag från min annars bojkott av titlar med ordet som i. Varför i all världen måste man döpa en bok till en titel innehållande som, kan inte bli annat än löljigt. Det här är dock en av de bättre som-titlarna. I vilket fall gav jag expiditen en tia för boken, gick ut och började läsa.
Jag ska med en gång medge att det är en bok som är lite trög i början, men håll ut! Den blir bättre. Handlar om en bokhandlare som brinner för sommar-söndagarnas badklubb tillsammans med fyra andra herrar. Allt utspelar sig i den lilla skånska staden Grimslöv där badklubben är ett lika naturligt inslag i vardagen som bokhandeln själv med dess försäljning av böcker men framföratt tobak. Inte förrän en världsvan och utvandrad dam återvänder till byn börjar det hända saker, men då händer det desto mer och byborna får mycket att prata om ska ni veta, för bokhandlaren blir det en vändning i livet. En ändring som medför att han slutar att bada.
Och historien är simpel men läsvärd, länge fördömer man beteende än till höger och än till vänster men när slutet kommer förstår man. Och sensmoralen att inte döma andra är klockren, den kommer som ett blixt från klar himmel men istället för få en klump i magen av den skrattar man högt, (hum, gjorde jag i alla fall). Skulle kunna påstå att slutet är oväntat, sjukt och underbart. Hela boken är värd att läsas för de tio sista sidorna. Dessutom räknas boken som en svensk klassiker så allmänbildad blir du på köpet. Läs den!
kulturaliserad på bibblan
Om man tittar i mitt kylskåp får man lätt för sig att jag är student. Konstaterade påväg hem nu ikväll att klockan var över nio och att Willys var stängt. Mindes min plan om att handla ikväll. Bara lite, som förslagsvis frukost fast jag har ju havregryn så morgondagen kommer väl inledas med gröt utan mjölk helt enkelt.
hummmelllihummmellihum....
Var på bokcirkelträff på biblioteket med Linnea ikväll. Fundera en stund på hur ni tror att en sådan kväll fungerar.
Funderat klart?
Ni har rätt.
Lite cider i vinglas, lite ost, lite vindruvor och lite exotiska frukter, lite medelålders tanter, lite Linnea och lite Hanne, någon enstaka man och mycket prat om böcker. Trevligt, ja men kanske framörallt ett annorlunda inslag i vardagen.
Årets förberedelser har börjat!
Som på en ö i havet sitter jag i min soffa och väntar på att golvet runt mig ska torka så jag kan fortsätta att städa. Idag när jag åkte in till stan för att träna möttes jag av skyltar med reklam för det förestående storeventet.
Naturen har försett mig med ett lugn som medför att få saker driver mig till extas och av dessa saker är ännu färre årliga traditioner. Den för många extas-framkallande högtiden julen ger mig på sin höjd lite pirr i magen när jag hittar den perfekta julklappen. För vissa är det världsmästerskap i idrott som framkallar extas, för en andra midsommar. Kanske är det någon som får extas av årets första semla eller när Ikea-katalogen dimper ner i brevlådan. Jag ska inte säga att jag går oberörd förbi dessa händelser men någon extas är det inte frågan om. Istället är det slutet av februari, oftast en tisdag eller onsdag som försätter mig i tillståndet. Kanske har ni redan anat att det är bokrean som är svaret.
Bokrean måste planeras noga, kataloger måste inhämtas från olika bokhandlar, priser och utbud måste jämföras. (För länge sedan när jag bodde i Norge, skickade min snälla mamma alla svenska kataloger till mig så jag kunde vara delaktig och förbeställa till när jag skulle åka hem.) Vilka böcker ska jag satsa på i år? Vilka är verkligen prisvärda och vilka ska köpas trots den billigare rea utgåvan?
Schema för dagen måste skrivas, i år 24 februari, och jag jobbar tisdag eftermiddag och kväll vilket innebär att jag måste
ägna tisdagförmiddag åt bokrean. Kommer jag hinna med min träning också?
När jag bodde hemma och gick i skolan, inträffade bokreans första dag alltid på sportlovet och jag som var aktiv i flera olika föreningar hade såklart förtroendeuppdrag dessa dagar vilket medförde att jag som ensam under 50 år, befann mig i stans enda bokhandel kl. 07.00 på morgonen för att se till att inte de bästa böckerna köptes av någon annan.
Boktönt? Jag? Nej då.
I sann schlageranda måste det såklart klagas lite bland boktöntar också, utbudet i år verkar tråkigt. Visst finns de vanliga böckerna på rean men jag är inte ute efter vanliga böcker. Jag vill ha de ovanliga böckerna, de vanliga kan jag köpa i pocket. De ovanliga som annars är alltför dyra för min deltidsarbetande plånbok., vill jag fynda på rean. Men säkert som snö på vintern kommer jag hitta fler böcker än min redan fulla bokhylla tillåter, även på årets stora händelse.
Säkert som hjärtats kärlek kommer jag mer än en gång handla böcker över mina tillgångar.
Och i väntan på att årets startskott ska skjutas kan man alltid roa sig med boknördstestet, på barnensbokklubb.se
Naturen har försett mig med ett lugn som medför att få saker driver mig till extas och av dessa saker är ännu färre årliga traditioner. Den för många extas-framkallande högtiden julen ger mig på sin höjd lite pirr i magen när jag hittar den perfekta julklappen. För vissa är det världsmästerskap i idrott som framkallar extas, för en andra midsommar. Kanske är det någon som får extas av årets första semla eller när Ikea-katalogen dimper ner i brevlådan. Jag ska inte säga att jag går oberörd förbi dessa händelser men någon extas är det inte frågan om. Istället är det slutet av februari, oftast en tisdag eller onsdag som försätter mig i tillståndet. Kanske har ni redan anat att det är bokrean som är svaret.
Bokrean måste planeras noga, kataloger måste inhämtas från olika bokhandlar, priser och utbud måste jämföras. (För länge sedan när jag bodde i Norge, skickade min snälla mamma alla svenska kataloger till mig så jag kunde vara delaktig och förbeställa till när jag skulle åka hem.) Vilka böcker ska jag satsa på i år? Vilka är verkligen prisvärda och vilka ska köpas trots den billigare rea utgåvan?
Schema för dagen måste skrivas, i år 24 februari, och jag jobbar tisdag eftermiddag och kväll vilket innebär att jag måste
ägna tisdagförmiddag åt bokrean. Kommer jag hinna med min träning också?När jag bodde hemma och gick i skolan, inträffade bokreans första dag alltid på sportlovet och jag som var aktiv i flera olika föreningar hade såklart förtroendeuppdrag dessa dagar vilket medförde att jag som ensam under 50 år, befann mig i stans enda bokhandel kl. 07.00 på morgonen för att se till att inte de bästa böckerna köptes av någon annan.
Boktönt? Jag? Nej då.
I sann schlageranda måste det såklart klagas lite bland boktöntar också, utbudet i år verkar tråkigt. Visst finns de vanliga böckerna på rean men jag är inte ute efter vanliga böcker. Jag vill ha de ovanliga böckerna, de vanliga kan jag köpa i pocket. De ovanliga som annars är alltför dyra för min deltidsarbetande plånbok., vill jag fynda på rean. Men säkert som snö på vintern kommer jag hitta fler böcker än min redan fulla bokhylla tillåter, även på årets stora händelse.
Säkert som hjärtats kärlek kommer jag mer än en gång handla böcker över mina tillgångar.
Och i väntan på att årets startskott ska skjutas kan man alltid roa sig med boknördstestet, på barnensbokklubb.se
En symbios att sträva efter
" Hon var så mycket finare än jag, så mycket ärligare, att jag mådde illa över mig själv och inte kunde se in i hennes varma ögon, jag undertryckte rysningen som uppstått av hennes bruna armar om min hals och hennes långa fingrar i mitt hår. Jag kysste henne inte. "
- Ur boken Ristat i damm av John Fante.
" Han hittade ingen parkeringsplats. Risken ökade att han inte skulle hinna i tid. Han cirkulerade. Observerade. Kanske någon som var på väg till sin bil för att åka. Improviserade gator. Orutinerad. Ostrukturerad. Utan framgång. "
- Ur boken Snabba Cash av Jens Lapidus.
Fick både Fantes och Lapidus bok i julklapp, läste Lapidus först och började därefter direkt med Fantes bok. Skillnaden mellan två böcker kan inte vara större. Den ena boken med meningar som i genomsnitt är kortare än fyra ord, den andra boken med meningar som innehåller fler komma tecken än tyska språket. Det ena är Rinkeby svenska, det andra är poesi. Försökte att se även
Rinkeby svenskan som poesi men jag lyckades inte, jag lyckades inte att komma in i språket som är vardag för så många i vårt avlånga land. Kanske berodde det på att jag inte heller gillade historien i Snabba cash, tyckte inte det var en historia utanför det vanliga. Inte heller trodde jag att Fantes bok skulle ge mig någon större läsupplevlse men redan på första sidan insåg jag att jag hade haft fel.
Ristat i damm handlar om en ung kille som reser till Los Angeles i hopp om att finna inspiration till att skriva den stora
Visst blir jag avundsjuk på författare som kan skriva: voj, voj, voj, utan att det blir töntigt och fel. Det är bara att inse att dit har jag ofantligt långt kvar om jag någonsin ens kommer till den nivån.
Om jag vore hälften så bra som Fante...
Om jag hade ett lika coolt efternamn som Fante...
Om också jag kom längre än till sida 45...
Om inte om hade funnits... Då hade jag varit en stor författare.
" Han hittade ingen parkeringsplats. Risken ökade att han inte skulle hinna i tid. Han cirkulerade. Observerade. Kanske någon som var på väg till sin bil för att åka. Improviserade gator. Orutinerad. Ostrukturerad. Utan framgång. "
- Ur boken Snabba Cash av Jens Lapidus.
Fick både Fantes och Lapidus bok i julklapp, läste Lapidus först och började därefter direkt med Fantes bok. Skillnaden mellan två böcker kan inte vara större. Den ena boken med meningar som i genomsnitt är kortare än fyra ord, den andra boken med meningar som innehåller fler komma tecken än tyska språket. Det ena är Rinkeby svenska, det andra är poesi. Försökte att se även
Rinkeby svenskan som poesi men jag lyckades inte, jag lyckades inte att komma in i språket som är vardag för så många i vårt avlånga land. Kanske berodde det på att jag inte heller gillade historien i Snabba cash, tyckte inte det var en historia utanför det vanliga. Inte heller trodde jag att Fantes bok skulle ge mig någon större läsupplevlse men redan på första sidan insåg jag att jag hade haft fel. Ristat i damm handlar om en ung kille som reser till Los Angeles i hopp om att finna inspiration till att skriva den stora
Visst blir jag avundsjuk på författare som kan skriva: voj, voj, voj, utan att det blir töntigt och fel. Det är bara att inse att dit har jag ofantligt långt kvar om jag någonsin ens kommer till den nivån.
Om jag vore hälften så bra som Fante...
Om jag hade ett lika coolt efternamn som Fante...
Om också jag kom längre än till sida 45...
Om inte om hade funnits... Då hade jag varit en stor författare.
Plötsligt förstod jag det magiska
Under mina tre år på en folkhögskola i Blekinge, kom jag med jämna mellanrum i kontakt med en grupp människor som kallade sig Harry Martinsson-sällskapet. Gruppen bestod av massor av människor i övremedelåldern som samlades ett par helger om året och lokalen de träffades i var ofta skolan jag gick på. Då skolan var en centralplats i mitt liv under mina tre år som student bafann jag mig givetvis i dess lokaler även på helgen och mötte således sällskapet ibland. Men aldrig förstod jag grejen med sällskapet, okej liksom, Martinsson var en bygdeson och stor författare som mottagit nobelpriset i litteratur (1974) och säkert skrivit smarta saker. Men ett sällskap? Han var ju död, hur mycket finns det att diskutera?
Minns hur min lärare när jag läste til naturguide tog med oss på en cykelguidning i bygden, stannade oss vid en gammal gård och tog, något nervöst fram ett skrynkligt papper ur fickan, på gårdsplanen stod han sedan med solen i ögonen och läste:
I önskedrömmen kan det stundom hända
att allt tas om, får drömda perspektiv.
Vi förs av minnets ström och återvända
mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.
Då väljer jag av hela hjärtat fullt
en ås bland dungarna kring Alltidhult.
om det, som ligger närmast till för dikt,
gör människan orden vanliga och svala
så snart hon närmar sig sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan varje vår till Alltidhult.
Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin färd mot höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I Alltidhult har livet självt sin dröm
En vacker dikt, absolut. Men jag förstod fortfarande inte hysterin som rådde över att Martinsson föddes, levde och verkade i bygden han dog ju trots allt i Stockholm 1978 och jag tyckte nog inte i min enfald han var så stor som Jämshögsborna gärna ville framhäva. En åsikt som jag behållt fram till idag när jag läste ut min första bok skriven av Martinsson. Plötsligt är jag sugen på att dra ner medelåldern i sällskapet och gå med för att hylla en fantastisk författare.
Och plötsligt förstår jag varför Jämshögsborna är stolta över sin nobelpristagare, plötsligt förstår jag varför halva hembygsmuseumet handlar om honom. Martinsson kunde en sak bättre än de flesta, miljöbeskrivningar. Och visst är det något speciellt att läsa om unge Martins öden och äventyr i Nässlornas blomma, en bok som till stora delar är självbigografisk och handlar om hur den lilla pojken Martin får gå på socken efter att fadern dött i lungsot och modern gett sig av till Amerika, precis som Martinssons föräldrar. Att följa Martin på hans roddtur över Halensjön är magiskt, jag har själv paddlat mer än en gång tvärs över den sjön och landstigit vid Alltidhults brygga, precis som Martinsson gjorde och precis som lille Martin gör i boken. Som läsare får man följa Martin till sockenskolan, till Holje och till kyrkan. Platser som under mina tre år i Jämshög låg i mitt närmområde, platser som jag har besökt. Då kände jag inte magin som flödade men när jag läste boken uppstod det magiska och jag ville tillbaka. Tillbaka till Jämshög och Harry Martinssons barndomsplatser. Se och uppleva igen, med så mycket mer förståelse och frågor att ställa. Med så mycket mer vett att uppskatta platserna för de historiska betydelser de har. Plötsligt har jag vett att känna magin.
Minns hur min lärare när jag läste til naturguide tog med oss på en cykelguidning i bygden, stannade oss vid en gammal gård och tog, något nervöst fram ett skrynkligt papper ur fickan, på gårdsplanen stod han sedan med solen i ögonen och läste:
I önskedrömmen kan det stundom hända
att allt tas om, får drömda perspektiv.
Vi förs av minnets ström och återvända
mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.
Då väljer jag av hela hjärtat fullt
en ås bland dungarna kring Alltidhult.
I drömmen ser jag vårens bokar lysa
med späda lövverk nedom Boafall,
när vägen går till Alltidhult om våren
och skogen ter sig som som en ljusblond hall
med solens spel på genomlysta sväv
av friska löv som bilda vårens väv.
om det, som ligger närmast till för dikt,
gör människan orden vanliga och svala
så snart hon närmar sig sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan varje vår till Alltidhult.
Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin färd mot höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I Alltidhult har livet självt sin dröm
Jämshögs hembygdsmuseum finns i det stora huset
till höger i bild och kyrkan skymtar i horisonten.
Mitt hjärta gör ett extra slag, här har jag bott i tre år.
Och här levde Harry Martinsson.
till höger i bild och kyrkan skymtar i horisonten.
Mitt hjärta gör ett extra slag, här har jag bott i tre år.
Och här levde Harry Martinsson.
En vacker dikt, absolut. Men jag förstod fortfarande inte hysterin som rådde över att Martinsson föddes, levde och verkade i bygden han dog ju trots allt i Stockholm 1978 och jag tyckte nog inte i min enfald han var så stor som Jämshögsborna gärna ville framhäva. En åsikt som jag behållt fram till idag när jag läste ut min första bok skriven av Martinsson. Plötsligt är jag sugen på att dra ner medelåldern i sällskapet och gå med för att hylla en fantastisk författare.
Och plötsligt förstår jag varför Jämshögsborna är stolta över sin nobelpristagare, plötsligt förstår jag varför halva hembygsmuseumet handlar om honom. Martinsson kunde en sak bättre än de flesta, miljöbeskrivningar. Och visst är det något speciellt att läsa om unge Martins öden och äventyr i Nässlornas blomma, en bok som till stora delar är självbigografisk och handlar om hur den lilla pojken Martin får gå på socken efter att fadern dött i lungsot och modern gett sig av till Amerika, precis som Martinssons föräldrar. Att följa Martin på hans roddtur över Halensjön är magiskt, jag har själv paddlat mer än en gång tvärs över den sjön och landstigit vid Alltidhults brygga, precis som Martinsson gjorde och precis som lille Martin gör i boken. Som läsare får man följa Martin till sockenskolan, till Holje och till kyrkan. Platser som under mina tre år i Jämshög låg i mitt närmområde, platser som jag har besökt. Då kände jag inte magin som flödade men när jag läste boken uppstod det magiska och jag ville tillbaka. Tillbaka till Jämshög och Harry Martinssons barndomsplatser. Se och uppleva igen, med så mycket mer förståelse och frågor att ställa. Med så mycket mer vett att uppskatta platserna för de historiska betydelser de har. Plötsligt har jag vett att känna magin.
Rörigt värre när Loe besöker sjukstugan som blev frisk
Känner att jag borde skriva ett inlägg här men faktum är att tröttheten kommer ta överhanden. Är tillbaka i verkligheten och imponeras över att febern endast höll min kropp i besittning under ett dygn, på jobbet är de fortfarande sjuka och de blev det innan mig...
Tolv timmar jobb idag var kämpigt, jag rusade till sängen när jag kom hem för en halvtimme sedan och insåg nu när jag ligger här nedkrupen att jag faktiskt glömde borsta tänderna. Valet mellan att kliva upp ur mina nyuppvärmda lakan och ligga kvar är inte jättesvårt, mina tänder borstas i genomsnitt tre gånger per dag, jag tror de får klara sig utan att bli borstade i kväll. Tänker ändå inte gå till tandläkaren på ännu några år och det är trots allt för tandläkarens skull tänderna borstas. Så de slipper skälla på mig och berätta om hur Karius och Baktus tar över och bosätter sig i tänderna.
Om ni undrar varför jag skriver ett så underligt inlägg beror det bara delvis på att jag är så trött så ögonen håller på att falla ihop, en annan orsak är att jag håller på med min andra Erlend Loe bok på under en vecka. Då får man konstiga, osammanhängande tankar och undrar vart livet är på väg.
Missförstå mig inte Loe är underbar. Ibland har jag svårt för cyniska författare, Arto Paasilinna är en av dem, jag tröttnar på cynismen efter ett par kapitel men Loes böcker är annorlunda (Kanske inte så konstigt med tanke på att Loe är norrman medan Paasilinna är finne). Erlend Loe måste faktiskt tillskrivas genistatus, han vet exakt vad gränsen går innan det blir alltför cyniskt. Men det hindrar inte att två böcker onekligen är en för mycket ,på så kort tid, för att inte hjärnan ska ta stryk.
Egentligen vill jag inte rekommendera någon av böckerna innan jag har läst alla Loes böcker, det sägs att jag ännu inte läst den bästa och det finns ju en risk att ni möjligen bara läser en av hans böcker, men jag struntar i detta och rekommenderar ändå. Naiv. Super. är en strålande bok. Gör vad du vill är en annan spännande bok om ett annorlunda sätt att lösa livsbekymmer på. Min vän säger att Doppler är bäst och han har läst fler än jag så han har antagligen rätt men själv har jag ännu inte hunnit till denna bok.
Tolv timmar jobb idag var kämpigt, jag rusade till sängen när jag kom hem för en halvtimme sedan och insåg nu när jag ligger här nedkrupen att jag faktiskt glömde borsta tänderna. Valet mellan att kliva upp ur mina nyuppvärmda lakan och ligga kvar är inte jättesvårt, mina tänder borstas i genomsnitt tre gånger per dag, jag tror de får klara sig utan att bli borstade i kväll. Tänker ändå inte gå till tandläkaren på ännu några år och det är trots allt för tandläkarens skull tänderna borstas. Så de slipper skälla på mig och berätta om hur Karius och Baktus tar över och bosätter sig i tänderna.
Om ni undrar varför jag skriver ett så underligt inlägg beror det bara delvis på att jag är så trött så ögonen håller på att falla ihop, en annan orsak är att jag håller på med min andra Erlend Loe bok på under en vecka. Då får man konstiga, osammanhängande tankar och undrar vart livet är på väg.
Missförstå mig inte Loe är underbar. Ibland har jag svårt för cyniska författare, Arto Paasilinna är en av dem, jag tröttnar på cynismen efter ett par kapitel men Loes böcker är annorlunda (Kanske inte så konstigt med tanke på att Loe är norrman medan Paasilinna är finne). Erlend Loe måste faktiskt tillskrivas genistatus, han vet exakt vad gränsen går innan det blir alltför cyniskt. Men det hindrar inte att två böcker onekligen är en för mycket ,på så kort tid, för att inte hjärnan ska ta stryk.
Egentligen vill jag inte rekommendera någon av böckerna innan jag har läst alla Loes böcker, det sägs att jag ännu inte läst den bästa och det finns ju en risk att ni möjligen bara läser en av hans böcker, men jag struntar i detta och rekommenderar ändå. Naiv. Super. är en strålande bok. Gör vad du vill är en annan spännande bok om ett annorlunda sätt att lösa livsbekymmer på. Min vän säger att Doppler är bäst och han har läst fler än jag så han har antagligen rätt men själv har jag ännu inte hunnit till denna bok.
Jane Eyre och jag kunde blivit kompisar
Med ett glas vin bredvid mig, det första träningspasset på väldigt länge i kroppen och en nyss utläst bok i huvudet sitter jag här i min soffa och filosoferar.
Jane Eyre, en flicka i 1800-talets England. En bok skriven av Charlotte Brontë, den äldsta av de tre systrarna som överlevde tonåren. Boken ingick i mitt projekt om de 1001 böcker jag ska läsa, böcker som Göran Hägg anser att man måste läsa innan man dör (Göran Hägg kom i höstas ut med en bok som heter 1001 böcker att läsa innan du dör, böcker som jag har för avsikt att läsa innan jag dör).
Tillbaka till miss Eyre, som många andra i 1800-talets litteratur är Jane Eyre föräldrarlös, blir omhändertagen av sin morbror men när även morbrodern dör tillfaller vårdnaden hennes ingifta moster som är allt annat än road över uppgiften. Hårdhet, stränghet och orättvisa är vardagsmat för Eyre och inte blir det bättre den dagen mostern bestämmer att skicka Jane Eyre till skola, en välgörenhetsinrättning som lär ut ödmjukhet och strikthet på minst sagt speciella sätt. Men Jane uppför sig, studerar flitigt och blir kvar på skolan under många år så en dag börjar hennes rastlöshet göra sig hörd och hon annonserar efter en plats som guvernant i en fin familj.
Två veckor senare kommer hon för första gång till Thornfield Hall och möter där Mr Rochester. Redan från början inser läsaren hur det kommer att sluta och det är inte den historien som är det fascinerande men boken, Jane Eyre. Det fascinerande är de snabba repliker som den begåvade unga fröken alltid lyckas sticka in, det fascinerande är den självständighet som är mycket viktig för miss Eyre. Det fascinerande är att 150 år efter att boken skrevs läser jag den och föstår rakt igenom, Eyres känslor, tankar och rastlöshet. Det intressanta med boken är att den manliga huvudrollsinnehavaren inte är ståtlig, rättvis, lugn och snygg som Mr Darcy i Stolthet och fördom, istället beskrivs Mr Rochester som en ful, vanskapt man med hetsigt humör och vana att bestämma över allt och alla.
Mr Rochester måste dock tillskrivas en egenskap som Mr Darcy saknade från början, Mr Rochester bryr sing inte om börd och förmögenhet, redan första dagen miss Eyre anländer till Thornfield Hall, där Mr Rochester är herre, förstår vi att det kommer bli många djupa diskussioner dem mellan. Redan från början förstår läsaren att Mr Rochetser är en man som älskar att diskutera med den som är värdig och att värdighet inte handlar om förmögenhet utan om intellektuell.
Medan jag läste boken kunde jag inte låta bli att fundera över om jag och Jane Eyre skulle kommit överens om vi träffat varandra. Vi skulle definitivt kunnat diskutera, vi kunde arbetat med våra barn och tillsammans varit rastlösa och rotlösa. Jane skulle varit avundsjuk på mina fyra syskon och jag på hennes förmåga att formulera sig. Hon skulle varit förfärad över min svaga tilltro på samhället och rika människors rätt att bestämma, jag skulle vara tveksam till hennes starka tro på lagar och människors vänlighet. Kort sagt vi skulle haft tillräcklig många likheter för att kunna vara vänner och våra olikheter skulle tillfört våra diskussioner ett djup.
Det hade varit spännande, om jag kunnat resa in i litteraturens värld är Jane Eyre en av dem jag hade velat träffa.
Jane Eyre, en flicka i 1800-talets England. En bok skriven av Charlotte Brontë, den äldsta av de tre systrarna som överlevde tonåren. Boken ingick i mitt projekt om de 1001 böcker jag ska läsa, böcker som Göran Hägg anser att man måste läsa innan man dör (Göran Hägg kom i höstas ut med en bok som heter 1001 böcker att läsa innan du dör, böcker som jag har för avsikt att läsa innan jag dör).
Tillbaka till miss Eyre, som många andra i 1800-talets litteratur är Jane Eyre föräldrarlös, blir omhändertagen av sin morbror men när även morbrodern dör tillfaller vårdnaden hennes ingifta moster som är allt annat än road över uppgiften. Hårdhet, stränghet och orättvisa är vardagsmat för Eyre och inte blir det bättre den dagen mostern bestämmer att skicka Jane Eyre till skola, en välgörenhetsinrättning som lär ut ödmjukhet och strikthet på minst sagt speciella sätt. Men Jane uppför sig, studerar flitigt och blir kvar på skolan under många år så en dag börjar hennes rastlöshet göra sig hörd och hon annonserar efter en plats som guvernant i en fin familj.
Två veckor senare kommer hon för första gång till Thornfield Hall och möter där Mr Rochester. Redan från början inser läsaren hur det kommer att sluta och det är inte den historien som är det fascinerande men boken, Jane Eyre. Det fascinerande är de snabba repliker som den begåvade unga fröken alltid lyckas sticka in, det fascinerande är den självständighet som är mycket viktig för miss Eyre. Det fascinerande är att 150 år efter att boken skrevs läser jag den och föstår rakt igenom, Eyres känslor, tankar och rastlöshet. Det intressanta med boken är att den manliga huvudrollsinnehavaren inte är ståtlig, rättvis, lugn och snygg som Mr Darcy i Stolthet och fördom, istället beskrivs Mr Rochester som en ful, vanskapt man med hetsigt humör och vana att bestämma över allt och alla.
Mr Rochester måste dock tillskrivas en egenskap som Mr Darcy saknade från början, Mr Rochester bryr sing inte om börd och förmögenhet, redan första dagen miss Eyre anländer till Thornfield Hall, där Mr Rochester är herre, förstår vi att det kommer bli många djupa diskussioner dem mellan. Redan från början förstår läsaren att Mr Rochetser är en man som älskar att diskutera med den som är värdig och att värdighet inte handlar om förmögenhet utan om intellektuell.
Medan jag läste boken kunde jag inte låta bli att fundera över om jag och Jane Eyre skulle kommit överens om vi träffat varandra. Vi skulle definitivt kunnat diskutera, vi kunde arbetat med våra barn och tillsammans varit rastlösa och rotlösa. Jane skulle varit avundsjuk på mina fyra syskon och jag på hennes förmåga att formulera sig. Hon skulle varit förfärad över min svaga tilltro på samhället och rika människors rätt att bestämma, jag skulle vara tveksam till hennes starka tro på lagar och människors vänlighet. Kort sagt vi skulle haft tillräcklig många likheter för att kunna vara vänner och våra olikheter skulle tillfört våra diskussioner ett djup.
Det hade varit spännande, om jag kunnat resa in i litteraturens värld är Jane Eyre en av dem jag hade velat träffa.
