Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Med ett glas vin bredvid mig, det första träningspasset på väldigt länge i kroppen och en nyss utläst bok i huvudet sitter jag här  i min soffa och filosoferar.

Jane Eyre, en flicka i 1800-talets England. En bok skriven av Charlotte Brontë, den äldsta av de tre systrarna som överlevde tonåren. Boken ingick i mitt projekt om de 1001 böcker jag ska läsa, böcker som Göran Hägg anser att man måste läsa innan man dör (Göran Hägg kom i höstas ut med en bok som heter 1001 böcker att läsa innan du dör, böcker som jag har för avsikt att läsa innan jag dör).

Tillbaka till miss Eyre, som många andra i 1800-talets litteratur är Jane Eyre föräldrarlös, blir omhändertagen av sin morbror men när även morbrodern dör tillfaller vårdnaden hennes ingifta moster som är allt annat än road över uppgiften. Hårdhet, stränghet och orättvisa är vardagsmat för Eyre och inte blir det bättre den dagen mostern bestämmer att skicka Jane Eyre till skola, en välgörenhetsinrättning som lär ut ödmjukhet och strikthet på minst sagt speciella sätt. Men Jane uppför sig, studerar flitigt och blir kvar på skolan under många år så en dag börjar hennes rastlöshet göra sig hörd och hon annonserar efter en plats som guvernant i en fin familj.

Två veckor senare kommer hon för första gång till Thornfield Hall och möter där Mr Rochester.  Redan från början inser läsaren hur det kommer att sluta och det är inte den historien som är det fascinerande men boken, Jane Eyre. Det fascinerande är de snabba repliker som den begåvade unga fröken alltid lyckas sticka in, det fascinerande är den självständighet som är mycket viktig för miss Eyre. Det fascinerande är att 150 år efter att boken skrevs läser jag den och föstår rakt igenom, Eyres känslor, tankar och rastlöshet. Det intressanta med boken är att den manliga huvudrollsinnehavaren inte är ståtlig, rättvis, lugn och snygg som Mr Darcy i Stolthet och fördom, istället beskrivs Mr Rochester som en ful, vanskapt man med hetsigt humör och vana att bestämma över allt och alla.

Mr Rochester måste dock tillskrivas en egenskap som Mr Darcy saknade från början, Mr Rochester bryr sing inte om börd och förmögenhet, redan första dagen miss Eyre anländer till Thornfield Hall, där Mr Rochester är herre, förstår vi att det kommer bli många djupa diskussioner dem mellan. Redan från början förstår läsaren att Mr Rochetser är en man som älskar att diskutera med den som är värdig och att värdighet inte handlar om förmögenhet utan om intellektuell.

Medan jag läste boken kunde jag inte låta bli att fundera över om jag och Jane Eyre skulle kommit överens om vi träffat varandra. Vi skulle definitivt kunnat diskutera, vi kunde arbetat med våra barn och tillsammans varit rastlösa och rotlösa. Jane skulle varit avundsjuk på mina fyra syskon och jag på hennes förmåga att formulera sig. Hon skulle varit förfärad över min svaga tilltro på samhället och rika människors rätt att bestämma, jag skulle vara tveksam till hennes starka tro på lagar och människors vänlighet. Kort sagt vi skulle haft tillräcklig många likheter för att kunna vara vänner och våra olikheter skulle tillfört våra diskussioner ett djup.

Det hade varit spännande, om jag kunnat resa in i litteraturens värld är Jane Eyre en av dem jag hade velat träffa.