Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

- Ur boken Ristat i damm av John Fante.

" Han hittade ingen parkeringsplats. Risken ökade att han inte skulle hinna i tid. Han cirkulerade. Observerade. Kanske någon som var på väg till sin bil för att åka. Improviserade gator. Orutinerad. Ostrukturerad. Utan framgång. "

- Ur boken Snabba Cash av Jens Lapidus.  

Fick både Fantes och Lapidus bok i julklapp, läste Lapidus först och började därefter direkt med Fantes bok. Skillnaden mellan två böcker kan inte vara större. Den ena boken med meningar som i genomsnitt är kortare än fyra ord, den andra boken med meningar som innehåller fler komma tecken än tyska språket. Det ena är Rinkeby svenska, det andra är poesi. Försökte att se även Rinkeby svenskan som poesi men jag lyckades inte, jag lyckades inte att komma in i språket som är vardag för så många i vårt avlånga land. Kanske berodde det på att jag inte heller gillade historien i Snabba cash, tyckte inte det var en historia utanför det vanliga. Inte heller trodde jag att Fantes bok skulle ge mig någon större läsupplevlse men redan på första sidan insåg jag att jag hade haft fel.

Ristat i damm handlar om en ung kille som reser till Los Angeles i hopp om att finna inspiration till att skriva den stora

romanen, sitt livsverk. Han ger sig själv tio år.  Inte heller denna historia finner jag speciellt fascinerande, jag finner ingen sympati för killen och känner ingen medkänsla med vare sig honom eller någon av birollerna i boken. Men jag läser boken och älskar den, som jag sällan älskar en bok. Ristat i damm är poesi, ristat i damm är ett mästerverk, skrivet av en författare som måste levt i symbios med sin penna och sitt papper. Varje mening sjungs fram med mjuka böljande ord och all kantighet som fanns i snabba cash är borta. Ingen människa pratar som Fante skriver och kanske är det detta som gör boken så underbar, böcker ska inte vara en dialog, böcker ska vara en monolog som berättar något för mig. Jag kan inte ge boken tillbaka något annat än respekt för dess uppenbarelse. Jag kan inte påverka boken men oj vad den kan påverka mig. 

Visst blir jag avundsjuk på författare som kan skriva: voj, voj, voj, utan att det blir töntigt och fel. Det är bara att inse att dit har jag ofantligt långt kvar om jag någonsin ens kommer till den nivån. 

Om jag vore hälften så bra som Fante...

Om jag hade ett lika coolt efternamn som Fante...

Om också jag kom längre än till sida 45...

Om inte om hade funnits... Då hade jag varit en stor författare.