Plötsligt förstod jag det magiska
Under mina tre år på en folkhögskola i Blekinge, kom jag med jämna mellanrum i kontakt med en grupp människor som kallade sig Harry Martinsson-sällskapet. Gruppen bestod av massor av människor i övremedelåldern som samlades ett par helger om året och lokalen de träffades i var ofta skolan jag gick på. Då skolan var en centralplats i mitt liv under mina tre år som student bafann jag mig givetvis i dess lokaler även på helgen och mötte således sällskapet ibland. Men aldrig förstod jag grejen med sällskapet, okej liksom, Martinsson var en bygdeson och stor författare som mottagit nobelpriset i litteratur (1974) och säkert skrivit smarta saker. Men ett sällskap? Han var ju död, hur mycket finns det att diskutera?
Minns hur min lärare när jag läste til naturguide tog med oss på en cykelguidning i bygden, stannade oss vid en gammal gård och tog, något nervöst fram ett skrynkligt papper ur fickan, på gårdsplanen stod han sedan med solen i ögonen och läste:
I önskedrömmen kan det stundom hända
att allt tas om, får drömda perspektiv.
Vi förs av minnets ström och återvända
mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.
Då väljer jag av hela hjärtat fullt
en ås bland dungarna kring Alltidhult.
om det, som ligger närmast till för dikt,
gör människan orden vanliga och svala
så snart hon närmar sig sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan varje vår till Alltidhult.
Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin färd mot höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I Alltidhult har livet självt sin dröm
En vacker dikt, absolut. Men jag förstod fortfarande inte hysterin som rådde över att Martinsson föddes, levde och verkade i bygden han dog ju trots allt i Stockholm 1978 och jag tyckte nog inte i min enfald han var så stor som Jämshögsborna gärna ville framhäva. En åsikt som jag behållt fram till idag när jag läste ut min första bok skriven av Martinsson. Plötsligt är jag sugen på att dra ner medelåldern i sällskapet och gå med för att hylla en fantastisk författare.
Och plötsligt förstår jag varför Jämshögsborna är stolta över sin nobelpristagare, plötsligt förstår jag varför halva hembygsmuseumet handlar om honom. Martinsson kunde en sak bättre än de flesta, miljöbeskrivningar. Och visst är det något speciellt att läsa om unge Martins öden och äventyr i Nässlornas blomma, en bok som till stora delar är självbigografisk och handlar om hur den lilla pojken Martin får gå på socken efter att fadern dött i lungsot och modern gett sig av till Amerika, precis som Martinssons föräldrar. Att följa Martin på hans roddtur över Halensjön är magiskt, jag har själv paddlat mer än en gång tvärs över den sjön och landstigit vid Alltidhults brygga, precis som Martinsson gjorde och precis som lille Martin gör i boken. Som läsare får man följa Martin till sockenskolan, till Holje och till kyrkan. Platser som under mina tre år i Jämshög låg i mitt närmområde, platser som jag har besökt. Då kände jag inte magin som flödade men när jag läste boken uppstod det magiska och jag ville tillbaka. Tillbaka till Jämshög och Harry Martinssons barndomsplatser. Se och uppleva igen, med så mycket mer förståelse och frågor att ställa. Med så mycket mer vett att uppskatta platserna för de historiska betydelser de har. Plötsligt har jag vett att känna magin.
Minns hur min lärare när jag läste til naturguide tog med oss på en cykelguidning i bygden, stannade oss vid en gammal gård och tog, något nervöst fram ett skrynkligt papper ur fickan, på gårdsplanen stod han sedan med solen i ögonen och läste:
I önskedrömmen kan det stundom hända
att allt tas om, får drömda perspektiv.
Vi förs av minnets ström och återvända
mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.
Då väljer jag av hela hjärtat fullt
en ås bland dungarna kring Alltidhult.
I drömmen ser jag vårens bokar lysa
med späda lövverk nedom Boafall,
när vägen går till Alltidhult om våren
och skogen ter sig som som en ljusblond hall
med solens spel på genomlysta sväv
av friska löv som bilda vårens väv.
om det, som ligger närmast till för dikt,
gör människan orden vanliga och svala
så snart hon närmar sig sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan varje vår till Alltidhult.
Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin färd mot höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I Alltidhult har livet självt sin dröm
Jämshögs hembygdsmuseum finns i det stora huset
till höger i bild och kyrkan skymtar i horisonten.
Mitt hjärta gör ett extra slag, här har jag bott i tre år.
Och här levde Harry Martinsson.
till höger i bild och kyrkan skymtar i horisonten.
Mitt hjärta gör ett extra slag, här har jag bott i tre år.
Och här levde Harry Martinsson.
En vacker dikt, absolut. Men jag förstod fortfarande inte hysterin som rådde över att Martinsson föddes, levde och verkade i bygden han dog ju trots allt i Stockholm 1978 och jag tyckte nog inte i min enfald han var så stor som Jämshögsborna gärna ville framhäva. En åsikt som jag behållt fram till idag när jag läste ut min första bok skriven av Martinsson. Plötsligt är jag sugen på att dra ner medelåldern i sällskapet och gå med för att hylla en fantastisk författare.
Och plötsligt förstår jag varför Jämshögsborna är stolta över sin nobelpristagare, plötsligt förstår jag varför halva hembygsmuseumet handlar om honom. Martinsson kunde en sak bättre än de flesta, miljöbeskrivningar. Och visst är det något speciellt att läsa om unge Martins öden och äventyr i Nässlornas blomma, en bok som till stora delar är självbigografisk och handlar om hur den lilla pojken Martin får gå på socken efter att fadern dött i lungsot och modern gett sig av till Amerika, precis som Martinssons föräldrar. Att följa Martin på hans roddtur över Halensjön är magiskt, jag har själv paddlat mer än en gång tvärs över den sjön och landstigit vid Alltidhults brygga, precis som Martinsson gjorde och precis som lille Martin gör i boken. Som läsare får man följa Martin till sockenskolan, till Holje och till kyrkan. Platser som under mina tre år i Jämshög låg i mitt närmområde, platser som jag har besökt. Då kände jag inte magin som flödade men när jag läste boken uppstod det magiska och jag ville tillbaka. Tillbaka till Jämshög och Harry Martinssons barndomsplatser. Se och uppleva igen, med så mycket mer förståelse och frågor att ställa. Med så mycket mer vett att uppskatta platserna för de historiska betydelser de har. Plötsligt har jag vett att känna magin.
Kommentarer
Postat av: Katrin
Men hörrudu! Jag fick ju den boken i avslutningspresent av Olas syster. Den kanske borde läsas då... Jag fick lite längtan till Jämshög när jag läste ditt inlägg. =)
Postat av: Till Katrin
Jag rekommenderar starkt boken till alla som bott i Jämshög, den var fantastisk. Men så är ju Jämshög en fantastisk by också =).
Trackback
