Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Idag när jag steg på bussen tog jag som vanligt en metro när jag gick förbi backen med tidnignarna i. Brukar göra detta och så jag känner att jag får i mig mitt dagliga behov av nyheter.

Idag fastnade jag i en artikel som handlade om hur det gått för 1996 års klass 9A på en högstadieskola i Malmö. Vad sysslade alla med? Det intressanta med artikeln var inte att läsa om livet som dåtidens elever nu levde, det intressanta var att läsa sammanfattningen som fanns längst ner på sidan som handlade om hur olika generationer beter sig. Då jag är åttiotalist kunde jag givetvis inte låta bli att läsa vad som stod att läsa om oss.

 

   

80-talisterna köper kravmärkt mjölk, har luffat runt i Thailand och vill köpa unisexkläder till sina barn. De får ångest vid tanke på pensionssparande och smältande glaciärer. Befinner sig i ett konstant tillstånd av beslutsvånda. Vill välja rätt partner, rätt utbildning, rätt outfit, rätt karriär, rätt diet, rätt bostadskö och rätt kontakter.

Kände att detta stämde bra in på mig, men läste sedan om sjuttiotalisterna och insåg att även detta kunde vara riktat mot mig.

   

70-talisterna är individualister med gott självförtroende som ställer höga krav på lycka och personlig utveckling. Tar jämställdhet för givet och kräver delat ansvar i hemmet. 70-talisten stressar inte för att bli vuxen. Går i slitna converse, nybliven förälder vid 34, med ungen liggandes i en retrobarnvagn. Anklagas för cynism och ironi.

Jag har inte luffat runt i Thailand men jag köper kravmärk samtidigt som jag är cynisk som få, vad händer då liksom? Är jag fel? (Dessutom är det nittiotalisterna som bloggar och inte vi).