Kvar stod Rolf med sin tandlösa mun format till ett snett leende
För ett tag sedan så skrev jag ett inlägg om påträngande alkoholister som jag oftar råkar på, främst i anslutning till bussar och tåg. (se inlägget: Precis som alla andra). Häromdagen hade jag ett samtal med ännu en gravt alkoholiserad och tillvida bostadslös man. Rolf, världens mysgubbe. Attributet världens mysgubbe, tilldelades han utav mig.
Anledningen till att vi överhuvudtaget började prata var att jag skulle köpa en tidning av honom, ni vet sådana där som säljs av bostadslösa runt om i vårt land. Faktum i Göteborg och Situation Stockholm i Stockholm, har ni aldrig läst en sådan så tar er råd, köp en och läs den det står många bra saker i dem. Har ni inte råd kan ni komma hem till mig och göra ett besök på min toalett där ligger exemplar av båda storstadstidningarna.
I allafall började Rolf berätta om sin roll i tidningen och jag lyssnade med djupaste respekt på. Vi fortsatte att småprata en liten stund och vi bidrog nog till varandras dagar. När jag sträckte fram pengarna för tidningen började han leta efter växel men jag som tycket han var en sådan härlig människa sa: behåll du växeln. Först ville han på väldigt svenskt vis inte ta emot pengarna men jag insisterade och tillslut gav han mig ett leende och talade om att jag tillhörde kategorin människor som gjorde livet lite lättare att leva.
När jag gick därifrån gjorde jag det med ett leende på läpparna och kvar stod Rolf men sin tandlösa mun format i ett snett leende. Tänk vad lätt det är att ge varandra en skymt av en snällare värld. Jag fick mersmak, det ska jag göra oftare...
Anledningen till att vi överhuvudtaget började prata var att jag skulle köpa en tidning av honom, ni vet sådana där som säljs av bostadslösa runt om i vårt land. Faktum i Göteborg och Situation Stockholm i Stockholm, har ni aldrig läst en sådan så tar er råd, köp en och läs den det står många bra saker i dem. Har ni inte råd kan ni komma hem till mig och göra ett besök på min toalett där ligger exemplar av båda storstadstidningarna.
I allafall började Rolf berätta om sin roll i tidningen och jag lyssnade med djupaste respekt på. Vi fortsatte att småprata en liten stund och vi bidrog nog till varandras dagar. När jag sträckte fram pengarna för tidningen började han leta efter växel men jag som tycket han var en sådan härlig människa sa: behåll du växeln. Först ville han på väldigt svenskt vis inte ta emot pengarna men jag insisterade och tillslut gav han mig ett leende och talade om att jag tillhörde kategorin människor som gjorde livet lite lättare att leva.
När jag gick därifrån gjorde jag det med ett leende på läpparna och kvar stod Rolf men sin tandlösa mun format i ett snett leende. Tänk vad lätt det är att ge varandra en skymt av en snällare värld. Jag fick mersmak, det ska jag göra oftare...
Kommentarer
Trackback
