Alla föds vi lika
Åkte in till stan för att lämna min syster på hennes buss hem, med en kram och tjugo bullar i bagaget vinkade vi hejdå till varandra och insåg at det dröjer inte många veckor innan vi träffas igen. Medan jag stod där började en kille snegla lite på mig, jag skruvade lite besvärat på mig, tittade bort men insåg att han fortsatte kolla. Tillslut kom han fram och sa hej, hej sa jag tillbaka. Han frågade om jag pratade engelska och det fick jag ju tillstå att så var fallet. Sen blev han tyst. Svensk som jag är tänkte jag att han måste ju vilja ha hjälp med något så jag frågade honom. Killen som förövrigt var min totala motsatts, kolsvart skinn, rasta flätor i långt hår och baggyjeans svarade att nej någon hjälp behövde han inte. Nu blev jag konfunderad på riktigt, varför började han prata med mig då? Antagligen såg han frågetecknet i mitt ansikte för sekunden efter sa han, jag ville bara säga hej till dig och log med det bredaste leendet jag har sett på länge.
Men faktum är att det inte är om detta möte jag tänker skriva idag, istället tänker jag lägga min energi på mötet som berörde mitt hjärta. Jag gråter inte ofta, det finns ingen värdering i det, det är ett konstaterande. Idag var det ändå nära att tårarna kom. Jag hade lämnat syrran på bussen, hunnit byta några ord med killen och satt återigen på bussen för att bege mig av hemåt. Några hållplatser efter mig stiger kvinnan på som brukar sitta med a-laget på stan, hon är full och som sällskap har hon med sig ett par män ur samma lag. Deras samtalämne handlar om ålder och det skämtas friskt om kvinnans gråa håstrån.
- Tror ni jag får rabatt vid lastbilarna? Pensionärsrabatt?
Lastbilar? Alkoholister? Söndagkväll? Pensionärsrabatt? Ja, gissa ni vad de skulle köpa, tror inte att det var julklpappar i alla fall.
Mitt i samtalet får så kvinnan syn på ett tjejgäng, femtonåringar kanske. Tjejer som ser ut som tjejer brukar göra, kvinnan börjar prata med en av dem. Jag som lyssnare hör att tjejerna tycker det är jobbigt och mycket riktigt tar det inte lång tid innan tjejerna reser på sig och byter plats. När de försvinner tar kvinnan återigen till orda och klargör högt och tydligt:
- Det är min dotter, hon ska snart fylla sexton.
Sexton år och träffar sin mamma full på bussen hem en söndagkväll. Sexton år och måste förklara för sina kompisar att mamman super med a-lagarna. Sexton år, då när man vill passa in som alla andra. Lika kommer vi kanske till den här jorden men med samma förutsättningar kommer vi inte.
Det finns inte annat att göra än att hoppas att det i tjejens liv finns en pappa eller fosterföräldrar som bryr sig, som tar hand om henne, låter henne vara den sextonåring hon är och som talar om för henne att de älskar henne för den hon är.
Jag hoppas... jag hoppas... jag hoppas detta innerligt.
