Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Jag funderar en del över det här med kvinnlighet och barnafödande, många tjejer som jag känner utbrister längtan efter att vara gravida och känslan det kommer ge. De Längtar efter känslan att vara gravid. Jag vill nu inte att ni på något sätt ska missförstå mig, jag älskar barn. Tycker att barn är det vackraste som finns i den här världen och att allt ska göras för att de ska ha det bra. Men längtan efter känslan över att vara gravid är något som jag aldrig i hela mitt liv har känt, någonsin. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag tänkt att om jag ska ha barn ska jag adoptera dem, varför ska jag sätta fler barn tillvärlden när det finns så många som behöver ett hem, en  förälder och kärlek?

När jag var lite yngre tänkte jag att det här var en känsla som såsmåningom skulle försvinna och ersättas med längtan efter barnet, mitt eget barn som kommer från mig. Nu är jag 23 och fortfarande har inte längtan efter att vara gravid kommit till mig. Såklart är detta ett ämne som min hjärna har fått tampas med en hel del. Varför känner inte jag den känslan som så många andra har?

På senare tid har jag fått en känsla, en känsla över att min kärlek skulle ta slut den dagen jag får egna barn. Idag har jag fruktansvärt mycket kärlek i hela mig, jag kan utan problem säga att barnen som jag möter, kanske främst i mitt jobb, älskar jag. Jag har den kärleken att ge dem. Om jag en dag fick barn som bara vore mina, som vore mitt kött och blod skulle jag vara rädd att den kärleken skulle kanaliseras och endast få sitt uttryck till mina egna barn. Åtsidosatta skulle då alla de andra barnen i världen bli, hemsk tanke eller hur?

Jag förstår det orimliga i mina argument och mitt tankesätt, jag förstår det men ändå kan jag inte låta bli att tänka att det är så jag fungerar. Jag ska inte säga att jag aldrig kommer att skaffa barn, men att det dröjer många år till kan jag lova och under tiden ska jag försöka att fortsätta att sprida kärlek till barnen i världen och hoppas att det gör någon nytta. För nog måste det ändå vara så att ett barn som blir kramat och omtyckt lär sig att känna kärlek? Och kanske kan jag då se till att ett barn får tillräckligt med kramar för att lära sig att känna kärlek, då har jag lyckats.

 

Ett barn

                           
Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk
lär sig att slåss.

Ett barn som hånas
lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende.

Ett barn som möts av tolerans
lär sig tålamod.

Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet.

Ett barn som får känna trygghet
lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig att känna kärlek i världen.