Ser Gud verkligen bara efter barnen?
En varning utfärdas, texten innehåller djupa funderingar! (Måste även meddela er, mina kära läsare, att min trognaste följeslagare när jag skriver ett inlägg är... ett leende).
Ibland blir jag frustrerad, frustrerad på att mina frågor förblir obesvarade och inga svar kommer till mig. Jag inbillar mig att livet varit så mycket lättare om jag haft alla svaren. Fast antagligen hade livet inte varit så mycket enklare med svaren, ty då jag är en tänkande människa hade jag ju inte haft så mycket att fördriva tiden med om jag haft svar på alla världens gåtor.
Som liten sexåring minns jag att jag funderade på varför Gud bara skulle se till de som var små, syftar här på Gud som haver barnen kär se till mig som liten är... De vuxna, behövde inte Gud se efter dem?
Jag växte litegrann och började skolan, i lågstadiet minns jag att jag ställde min lärare mot väggen med den klassiska frågan varför Gud tillåter så många dumma saker om han nu bestämmer över allt. Jag minns inte svaret. I mellanstadiet läste jag alla versioner av barnens bibel som fanns hemma och funderade på vad som var sant och vad som inte var det.
I åttan konfimerades jag och lektionen jag minns bäst är när vi själva skulle planera en gudstjänst och killarna ville ha in strippor, en kompis ville ha dit Di Leva och det blev tjafs. Minns också lägret när det tävlades i vem som kunde vara uppe längst, jag smakade på den med smugglade spriten och pratade med dem som jag annars inte var fullt accepterad utav. Om jag kom nämre lösningen på gåtan om Guds existens under min konfirmationstid minns jag faktiskt inte.
Jag fortsatte att växa och utvecklas och frågan följde efter mig. Jag som alltid varit scout i missionskyrkan blev nu ledare och insåg att jag inte delade riktigt samma syn på kristentro som mina med ledare, i alla lägen. Jag läste bibeln för att förstå, men inte heller i böckernas böcker fann jag svaret. Jag kände snarare en viss fascination över att människor faktiskt är bokstavstroende. Frågan som förföljde mig var: kan jag trots detta vara scoutledare i missionskyrkan? Men de andra accepterade mig fullt ut och konfronterade mig aldrig om saker som varför jag inte var på gudstjänsten.
Frågor som vad händer efter döden? Hur kommer det sig egentligen att världen skapades och människan uvecklades? Vad är meningen med allt? Följde efter mig och ingenstans stod svaren att finna. Svaren som jag kunde vara hundra procentig nöjd med.
Jag började på folkhögskola och hade under mina tre år där många diskussioner om såväl tro, religion och meningen med livet. Men ingen kunde ge mig ett nöjaktigt svar. En kille jag diskuterade med hävdade bestämt att vi lever här och nu, vad vi gör spelar inte så stor roll för om en miljon år så är jorden förintad och människorna utdöda för länge, länge sedan... Två veckor tog det för mig att förlika mig med sanningshalten i påståendet och omvärdera situationen, men någon lösning på gåtans mysterium ansåg jag inte att det var.
Om ni efter denna bekännelse nu förväntar er att jag ska erkänna att jag har funnit svaret och hängett mig åt en tro, helt och fullt kommer ni tyvärr att bli besvikna. Jag har vänt på problemet i snart tjugo år och kommer nog att vrida och vända på det i ytterliggare tjugo år men kanske kommer jag en dag fram till mitt svar. Kanske gör jag det inte och då får jag väl helt enkelt vänta och se vad som händer den dagen jag dör. Finns det då en himmel, kanske jag blir insläppt för min strävan att hitta svaret. Kanske blir jag portad för min tvekan, får väl i såfall hoppas det finns socialpedagoger i himlen med så någon kan ta hand om trasorna som en gång var jag.
