Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

I två dygn har jag klurat på hur detta inlägg bäst ska skrivas. Fortfarande inte kommit underfund med upplägget riktigt så det återstår väl helt enkelt att se hur saker och ting utvecklas.

Kom till Göteborg i fredagskväll. Var ganska hungrig men jag och min syster tog beslut om att vänta med att äta till lite senare, kanske skulle vi få med oss vår bror och hans flickvän på en pizza då. Det var det första dåliga beslutet den dagen. Nästa dåliga beslut var att jag och min syster överhuvudtaget gick upp till vår bror. Han höll på att flytta. Vi hjälpte till, lite. Kanske inte riktigt med den entusiasm och glöd som han hade velat men ändå(n). Kvällen till ära hade min bror planerat ett spännande projekt, flytt av ekskåpet och pianot. Vem har ett piano i en studentllägenhet? Min bror. Ett fint gammalt vitt piano som är gjort för att stå i ett och samma hus under en livstid. 

Jag måste faktiskt berömma min bror och erkänna att han hade tänkt till och hyrt fyra bärselar. Det behövdes. Tre starka män och en stark Hanne tog pianot och rullade ut det från lägenheten, bort till hissen, tog hissen ner som gick lite fortare än vanligt och fortsatte att rulla pianot bort mot släpet. Halvvägs krossades ena hjulet och de fyra hjulspåren i stenen var nu bara tre. Lite omstrukturering av krafterna och en bärsele på så fortsatte färden utan några större bekymmer bort mot släpet. Framme tog det en kvart för pojkarna att bestämma hur vi skulle få pianot att mottsätta sig tyngkraften och hoppa in i släpet men in kom det och vi var faktiskt ganska nöjda allihop, lika tungt som i våra förväntningar hade det inte varit. Med framgångarna i huvudet lät vi broderns kompis och tillivda bärhjälp återgå till sin kvällsmiddag med sin sambo. Själv hade jag fortfarande inte fått någon mat men brorsan lovade faktiskt mig att pizza skulle beställas och vad gör en lillasyster om inte litar blint på sin bror? Efter en tur med ekskåpet ner till släpet så begav vi oss så av mot den nya boningen. (Ekskåpet var en enkelmatch och det finns egentligen inget att tillägga om saken.)

Visserligen hade brorsan varnat oss för att det var en halvtrappa upp till lägenheten, men det ordnar sig tänkte vi.

Efter en liten felkörning och guidning i halva Göteborg kom vi välbehållna fram till den nya lägenheten, tyvärr gjorde inte släpet det. Pianot hade krängt till och lutat sig mot kapellet som inte var starkt nog och sprack. Aj då.

Efter lite diskussioner fram och tillbaka så tog vi på oss bärselarna, en av de starka pojkarna var nu utbytt mot en stark tjej till men vi var ju fyra så det skulle gå, tänkte vi. Det hade det nog gjort om inte om hade funnits. I detta fallet bestod om av ett något trångt trapphus och ett mycket otympligt piano. Vi kom in genom dörren med åtminstone halva pianot, sedan tog det liksom stop. Det gick inte att få varken fram eller tillbaka. Lite som i Vänner avsnittet som slutar med att Ross får såga itu sin soffa för att den har fastnat i trappen. Det här var ingen soffa det här var det ett piano. Efter mycket krånglande och lyftande, mjölksyra i kroppens alla muskler och en velig bror, tog jag tillorda. Ut med pianot! Jag är hungrig! (klockan var nu 23 och jag hade fortfarande inte fått någon mat).

Ut åkte pianot, hamnade i cykelskjulet och brorsan var lite sur på mig men jag var ju bara hungrig... (Dessutom hade det aldrig gått men det säger jag itne högt förrän om några år).

När bärselarna var bortkopplade från mig tog jag min syster i handen och sa nu går vi och köper pizza.

- Vart då? frågade hon.

- Inte vet jag men vi är ju trots allt i Göteborg, svarade jag.

En öppen pizzeria hittade vi, gick in och började läsa på menyn.

- Är ni hungriga? frågade pojken innanför kassan.

- Om vi är, svarade jag.

- Då får ni jättegärna komma tillbaka imorgon och äta, vi slutar göra pizza klockan elva.

Jag bet ihop, fick ur mig ett trevligt svar och gick återigen ut i den svala nattluften för att återvända till min bror och äta en tallrik  youghurt.