Ny adress
Önskelista
Min önskelista ser något annorlunda ut i år...
Önskelista julen 2009
Ett uv- filter.
Ett batteri.
En adoptionsförälder till min bokhylla. (Skänkes bort mot avhämtning i Nybro, el Jönköping, papper från brottsregistret bör kunna uppvisas.)
Ett kärleksfullt hem åt mina böcker.
Tid till en resa till Nybro.
En skadefri fjällresa.
Ett midsommarfirande på Gotland 2010.
Underbara ungar.
Och att jag aldrig får frågan som kommer dela mig i två.
En lägenhet i stan, såsmånigom.
Hoppas även ni får en trevlig jul!
Alltid dessa ekonomiska spörsmål
Som en vän sa till mig för lite sen, ett liv utan pengar är ett liv fullt av otippade sociala sammanhang. Nu åker jag till Göteborg och umgås med dem jag tycker om.
Blogg tips!
Långt bort men nära, bloggen där två kulturer möts i en värld! Helt klart värt ett besök...
Hum...
Samma ner
Dessutom är det inte snö i fjällen än, jag ska åka skidor om en månad. Eller som mina söta, energiska scouter upplyste mig om igår, bara 28 dagar kvar till julafton, 17 skoldagar. Jag ska åka skidor!
Och så läste jag Bob igår, han har en del klocka ord som att när vi lägger oss ner, lägger vi oss mot samma ner. Tål att funderas över. Nu ska jag åka till friskis och träna, först nu har mina vänner insett att jag tränar jämt bara för att jag är ledig och de märker att jag tränar. Hum, det var bättre förr när jag kunde hålla det hemlight och folk trodde att jag tränade som det är accepterat att träna, tre dagar i veckan. Men att göra saker normalt är inte min grej, jag gör antingen eller. Antingen tränar jag inte alls eller tränar jag fem pass i veckan. Nu måste jag träna in vårens pass också.
Ikväll är det afterwork och idol som gäller, imorgon är det julbasar. Jag ska snurra chokladhjul, sälja glögg och vara allmänt scout-trevlig. Jag kan vara sjukt trevlig när jag har min scoutskjorta på mig. trevligare än annars.
Men jag är inte bitter. Bitter över att det nästan-regnar idag också. Så här kan jag inte hålla på nu åker jag!
Trevlig helg mina vänner!
PS: Funderar över att starta nya bloggen snart, ska bara komma på vilken portal som är lämpligast och vad den ska heta.
S.O.S
Kanske behöver jag inte tala om att denna blogg håller på att spela ut sitt syfte. Jag har dock storartade planer för mitt framtida bloggande. JAg ska starta en ny, snart. Med en inriktning. Med ett syfte, en typ seriösblogg. Just nu har jag nämligen ingen lust att skriva här så jag gör inte det, som ni märker. Det kan bero på att jag är inne i djupa, bittra och melankoliska tankar samtidigt som jag spritter av liv och förväntan. Försök skriva om det ni. Ingen höst sedan urminnes tider har jag skrivit så här lite. Överhuvudtaget. Men jag kommer skriva igen, snart.
Black sunday afternoon
Dessutom fick jag en kopplimang idag på stan, killen gick förbi, backade, tittade och sa: Du var då en ovanlig en, ovanligt söt flicka.
Det tackar man för svarade jag.
(Och ja, han var kanske inte helt nykter, men ändå liksom).
Måndag!
Likt en tickande bomb
Med två arbetsdagar kvar känner jag att oj, vilket beslut jag har tagit. I ett Sverige med den högsta arbetslösheten på årtionden väljer jag att säga upp mig från ett fast jobb, lämna den vackraste pojken på jorden och åka på äventyr. Alla som känner mig säger dock att jag gör rätt, eller snarare att jag gör vad jag måste göra. Men ändå, lite knäpp är jag nog. Vad händer efter att juni är slut?
Mina vänner stöttar mig som sagt och varje gång jag uttalar ett tvekande ord säger de: Men, Hanne hur kulle du kännt om du inte hade gjort så här? Sant svarar jag och känner en sådan grym ödmjukhet inför mina vänners pushningar. Mitt hjärta fylls av värme och kärlek och jag känner att det ligger insytt i min kropp likt en tickande bomb som snart kommer explodera. Explodera av kärlek till alla jag tycker om.
när övergår behovet i beroende?
Nya planer!
Annars har jag varit i Stockholm och träffat människorna som kommer vara en del av mitt liv det närmsta året. Gott, de var trevliga. NU är jag inte bara trött utan helt slut. Sova verkar som det bästa som kan hända.
En spruta med kemikalier, tack!
JAg har en teori, en teori som bygger på att den nya influensan aldrig kommer lamslå Sverige, eller världen. Att den inte är farligare än någon annan influensa vet vi redan dock sägs det ju att den ska vara mer smittsam. Min teori går ut på att det egentligen inte skulle behövas någon vaccination men att Sveriges landsting nu har köpt in vaccin för åtskilliga miljoner och att gå ut till folket och säga, oj vi gjorde en felbedömning har ju aldrig legat i politikers, höga ämbetsmän eller andra viktiga personers intresse. Dessutom får hyfsat många härliga biverkningar... Min nästa teori är att biverkningarna kommer kosta staten mer i slutändan än vad anmälda influensapatienter kommer göra.
Så nu kanske ni tänker att sådär skriver hon bara för att hon inte tänker ta vaccinet och ska ursäkta sig själv men där tar ni miste. Så skriver jag mer för att jag ska den där sprutan imorgon och hoppas på att jag kan röra armen på torsdag. Jag vill inte, jag är skeptisk men jag fick frågan: Bangar du? Jag bangar aldrig!
Imorgon ska vaccinet tas. Punkt slut. Dessutom tänker jag att jag ändå ska spruta min kropp så full med kemikalier innan året är slut så varför inte en extra spruta. Och tänk om jag inte tar den och min teori visar sig vara fel och jag ligger klubbad i sjuksängen när flyget åker i januari? Då skulle jag gråta. Jag lovar.
Tre år senare förstår jag också
Man får bland annat veta följande: Att innan en människa blir vuxen genomgår hon olika stadier och alla dessa stadier är nödvändiga för hennes utveckling. Vad jag inte höll med om då, var att en 11-12 åring genomgick en frigörelse från sina föräldrar och istället gick in i ett stadie där kamratskapen var betydligt viktigare. Jag menade att föräldrarna fortfarande vid tolvårs ålder spelade en avgörande och mycket viktig roll för barnet, vilket de givetvis gör. Men jag menade att vid tolvår är det också avgörande för barnet vad föräldrarna gör och säger. Vad jag inte förstod var hur viktig ändå kamratskapen blir och hur avgörande kamraternas åsikter, beteende och uppförande är för barnet. Det insåg jag först idag, på scouterna.
Ni vet vi hade bjudit in grannkåren på vår scoutträff för att visa våra scouter och deras scouter att det finns andra kårer. Våra scouter var sex stycken till antalet, deras scouter var 40 kanske. Detta ledde till att våra scouter delades in i grupper där de ibland var ensamma från vår kår, något som inte var jättepopulärt men med lite pepping om att de skulle ta ledarrollen och visa de andra i gruppen runt verkade det ändå fungera. MEN.
När jag stod där och väntade på att en grupp med scouter skulle komma till mig slog blixten ner i hjärnan och jag insåg. Det är ju så här det är, det är ju det här utvecklingspsykologin försökte förklara för mig för snart tre år sen. Utan gruppen, utan sina kompisar är tolvåringen osäker och förvirrad. En tolvåring är ju mitt uppe i processen att hitta sin roll och identitet och det gör man ju genom sina vänner. Givetvis måste föräldrarna fortfarande finnas där men kanske har de gett grunden till tolvåringen och barnet är nu redo att söka sin egen identitet, det frigör sig. Och den fasen varar, enligt mina böcker till 20 års åldern, vilket skulle stämma bra överens med de diskussioner jag har haft med vänner senaste tiden om utvecklingen och mognaden en människa genomgår efter att hon lämnat tonåren.
En mognad som går hand i hand med livserfarenhet och tryggheten i sina vänner, att man har funnit sin roll i gruppen och sin identitet.
Ja, ville bara upplysa er om min nyvunna erfarenheter och för er som undrar kallas fasen mellan 20 och 40 för närhet och isoleringsfasen. Klura på den...
De lyckades skriva rätt
Inledningen till handledningen till utbytesprojektet...
Okej, allt tvivel är borta.
tabula rasa
Men min hjärna bearbetar ett nytt ämne så det kanske snart kommer ett nytt inlägg ändå...
magkänslan säger, rätt!
Sällan eller aldrig har en mening låtit mer rätt än: Jag åker till Kambodja i januari, ska vara med i ett utbyte, bo med en kambodjan och komma tillbaka till Sverige men då forsätta bo med min kambodjan fram till juni.
Tänk att det finns gemensamma nämnare
Vilka är mina världar, kanske ni då helt enkelt undrar och jag menar att mina världar består av frikyrkovärlden och den icke troenden, icke kristna världen. Hela min uppväxt har missionskyrkan varit en stor del av min fritid och jag har tillbringat många timmar i dess regi, men jag kommer ju inte från någon religiös familj och mässorna har jag aldrig besökt speciellt frekvent. Visst har jag läst bibeln både framlänges och baklänges men mest i ett studerande syfte, jag ville veta vad som skulle kunna vara sant ur ett historiskt perspektiv.
När jag flyttade till Norge var jag i svenska kyrkan några gånger på träffar men efter det tog min mest oreligiösa period i mitt liv över, jag flyttade till Blekinge och religionen bestod i en tisdagsmässa på tre år, detta med följden att människorna som känner mig från Blekinge får lite av en chock när de förstår att jag är aktiv i en missionskyrka igen. Jag menar, jag som både kan dricka, svära och har stor empati och förståelse för andra religioner. Hur kan jag som är en helt vanlig människa i deras ögon, vara en del av en kyrka och till på köpet en frikyrka? Hur kan jag umgås med troende och kristna människor? Mormor är inte den med minst fördomar, men med åren har hon fått lära sig att de där missionarna kanske är som människor mest ändå. Men att det gick utför för mig den dagen jag blev mer än bara scout i missionskyrkan är i mormors ögon ett faktum.
I frikyrkovärlden är fördomarna inte färre, tjejer och killar som inte tillhör någon kyrka är ytliga, dricker och förstör världen. En vanlig fördom, som jag mött är att icke troende personer aldrig kan gå ut nyktra. En förfest för en otroende ser ut som följer, först kommer alla och är redan då något berusade eftersom alla suttit hemma och druckit själva först, sen kommer de till förfesten och fortsätter dricka sig dyngraka (allt detta givetvis för att våga dansa och flirta med motsatta könet, vilket de aldrig hade vågat annars), någon eller ett par måste givetvis alltid spy och kommer inte bli insläppta på utestället och kvällen slutar med att de antagligen inte hade så roligt som de hade tänkt sig.
Och visst finns fördomen åt andra hållet också, jag menar vem har hört talas om en kristen människa som dricker alkohol? Nehej, när kristna går ut handlar det om att träffas innan, dricka saft och spela spel. Ingen alkohol så långt ögat kan nå. Och nykterheten talar ju sitt egna språk, ett helt sällskap som väljer att vara nyktra även vid utgång måste vara stela, tråkiga och de kommer inte heller ha roligt under kvällens gång.
Konstigt det kan bli när man möter människor som är icke kristna och nyktra, eller människor som är kristna och onytkra för tänk, det finns både och. I min närhet till och med.
Mina kompisar har, ve och fasa, vissa gemensamma nämnare: De tycker om att ha kul, de är djupa, de funderar över livet och livets gång. Tänk att både kristna och ateister i min bekantskapskrets funderar över meningen med livet! Tänk att de alla funderar över kärlek, tro, vänskap och familj. Tänk att de alla har grundläggande värderingar som ger alla människor lika värde. Är inte det konstigt när de alla är så konstiga pågrund av deras tro eller inte tro? Är inte det underligt att jag ena veckan kan vara i kyrkan tre dagar samma vecka för att veckan efter åka bort, dricka mig full, gå ut och dansa och få frågan, vadå, är du religiös?
Religiös vad är det? Ett ord som i min öron klingar falskt och nedsättande. Icke troende, vad betyder det? Att jag inte tror överhuvudtaget? Tro gör väl alla människor, eller? Istället vill jag påstå att jag plockar det bästa ur två världar och komponerar ihop det till min egen värld som jag trivs alldeles utmärkt i och som antagligen inte varit samma sak utan diskussionerna och fördomarna jag får möta. Fortsätt med dem, men fortsätt också att respektera min delaktighet i båda levnadssätten, annars är risken stor att jag går över till andra sidan till hundra procent.
Och slutligen måste jag tillägga att jag det första halvåret av 2010 kommer leva helt nyktert och detta har ingenting med religion att göra, det är SIDA:s stadgar det handlar om.
Var finns skillnaden mellan mig och den snattande pojken?
Och själv skulle jag bara lägga ett brev på postlådan när min bussåkarkompis berättade hur allt gått till, jag märkte på honom att han var lite skärrad och lite stolt, det var han som uppmärksammat personalen om snattningen. Själv stod jag där och tittade efter den lilla pojken med nedslaget huvud och försökte förklara för den unga killen bredvid mig att det var bra gjort men inte för att Willys fick tillbaka sina varor utan för att ungen var ung och nu kanske skulle få en tillsägelse som skulle räcka för att få honom att inte sno fler saker. Men min bussåkarvän förstod inte vad jag menade.
Jag gick in på Willys med min träningsväska över axeln och funderade på varför ingen någonsin frågar vad jag har i den trots att det uttryckligen står vid ingången att väskor hänvisas till förvaringsskåpen. Skåpen som jag aldrig använder. Är det för att jag är tjej och ser väldigt svensk ut? Eller är det för att jag kommer ofta och personalen litar på att min trevlighet är ett tecken på att jag också är ärlig. Och det är jag ju, för det mesta i alla fall.
Men ändå, vad är då skillnaden mellan mig och den lilla snattande pojken på Willys? Vad var det som gör att i min värld finns det inget behov av att sno saker medan det i hans uppenbarligen finns? Hur kommer det sig att han som är yngre än tio år inte har spärren som säger att det är förbjudet att ta? Varför har han inte gränsen, rädslan eller respekten för mitt och ditt som jag hade i hans ålder?
En allmännyttig föreståelse av ironi på djupet
Djuphet och ironi har varit ämnen på systerysterns respektive primusinterpares bloggar den senaste veckan och då jag anser både ironi och en djup diskussion för att vara grundingredienserna i en bra dag kunde jag gärna inte låta detta gyllene tillfälle flyga mig förbi och strunta i att koppla ihop dem och skriva ett eget inlägg. Primusinterpares menar att ironi är ett sätt att skydda oss själva från djupet och systerystern menar att hon inget hellre vill än att vara lite djup. Om man dessutom lägger till artikeln som jag läste i metro förra året som handlade om olika generationer och där vi 80-talister klassades som den generationen med mest ångest men samtidigt den som tyckte det var viktigast att självförverkliga oss själva kan man då konstaterar följande:
Ironi handlar om att undvika djupet samtidigt som de allra flesta av oss vill ha djup. Dock inte på det verklighetsnära jobbet eller med personen vi träffar i affären, vi vill ha djup med vissa utvalda människor i vissa utvalda sammanhang. Och där kommer vår underbara älskade ironi in, för att undvika djuphet när någon vill vara djup men jag själv inte har lust lägger jag in ett stänk av ironi. För att slippa plocka upp den djupa tråden som blev utslängd till mig. MEN. Detta är bara halva sanningen, för nog älskar jag djuphet i grunden och skulle kunna gå runt och vara djup jämt och framförallt med människor jag möter plötsligt och utan att känna dem. Men när jag ger mig in i sådana diskussioner med, för mig tidigare okända människor måste jag kunna ta till ironin som en utväg om diskussionen börjar urarta, ta fel vändning eller av någon anledning måste avslutas. Dessutom hjälper ironin mig även i andra djupa diskussioner, grejen med djupa diskussioner är ju ändå att jag tar verkligheten, mig själv, dig och ämnet på yttersta allvar och närheten till melankoli, bitterhet, allvaret är slående. Ja, nog är det så att rätt om man saknar djupa diskussioner när man inte får dem kan det också bli för mycket av det goda, kanske speciellt om man ska tro på metros artikel om vårt årtiondes benägenhet till depression. En djup diskussion försätter mig alltsom oftast i en sinnesstämning som är mer fundersam än glad och positiv och det kan ju vara bra men när man som jag har sin positiva attityd i botten blir det en ojämn fördelning som måste vägas upp. Steget från djuphet till ett vanligt skämt är i många fall alltför stort och alltså måste jag skämta på ett sätt som fortsätter att visa att jag inte är alltigenom blond utan att några hjärnceller finns kvar och ironin är min räddning.
Att jag sedan dömer folk efter förståelsen av ironi och förmågan till djupa samtal och diskussioner kanske gör mig till en dålig människa mer än det är en rättvis bedömning. Det kan ju faktiskt vara så att de bara inte är på humör, något som visserligen är oförståeligt för mig men normalt för de flesta.
Och vad blev det här om inte ett inlägg på ett djupare plan om ironi och ni känner själva när ironin uteblir blir djupheten, melankolin och fundersamheten större. Kan vara bra men ännu bättre kunde ha varit att fått er att skratta under tiden ni läste och detta med hjälp av lite ironi, så länge leve ironin och djupheten, sida vid sida som i symbios.
