Det rann frihet i min kropp istället för blod
En tidig morgon med te och Winnerbäck men utan luciatåg
Kan tycka att det är lite synd att det inte är Lucia-morgon idag, har sådana känlsor, ni vet att vara uppe tidigt, frysa lite grann, dricka något varmt, bara se mörker om man tittar ut genom fönstret. Hade passat perfekt att sätta på teven och få höra lite sköntoner från ett Luciatåg, men istället får det bli lite skraltig Winnerbäck på datorn som nästan förstör mer än det är till njutning, inte ofta Winnerbäck gör det. Klockan är tidigt och jag har varit vaken sen fyra, brukar kunna somna om men inte idag, tillslut tröttnade jag och steg upp, klockan ringer ändå snart så varför inte. Sitter nu här med mitt te och väntar på att solen ska bryta igenom mörkret och en ny dag ska ta fart...
Har i min oförmåga att sova legat och funderat över min sak-ångest, bättre kan det nog inte beskrivas. Vanliga människor tittar sig omkring och känner, tänk att det här är mitt och fylls av en varm känsla i kroppen, kan jag tänka. Själv sitter jag här och tänker, det enda jag tycker riktigt mycket om är mitt köksbord och mina stolar och bordet är inte ens mitt. Resten skulle jag kunna strunta i och är inte ens övertygad om att jag vill ha. Känner till och med en viss tråkighet över min kamera som jag inhandlade i somras. Blev inte en lyckligare människa av den.
Tycker mer om facebook än om att gå ut i skogen och fotografera och varför? Facebook tillhör ju ytlighetens värld, en värld jag för några år sedan skulle varit livrädd för och aldrig satt min fot i. Men jag vet vad det beror på, det beror på människor. Människor som inte finns i min skog när jag fotograferar men som finns på facebook. Trots att jag nyligen, helt allvarligt blev ond-förklarad på facebook vinner det i längden. Fast en blandning är kanske bäst.
Och jag vet vad det här inlägget beror på, det beror på min ångest över att förlora min frihet. Mina saker utgör ett hinder mot mitt mål att vara helt fri, till och med min kamera. Men Facebook kan jag ta med mig till andra sidan världen och hålla kontakt med människor jag tycker om.
Och jag förstår min vän som är nöjd med att bo i ett andrahands rivningskontrakts lägenhet med endast lånade saker och loppisfynd som möblemang. Jag förstår vad han menar när han säger att heltid inte är något för honom, igår fick jag återigen frågan om jag vill gå upp till heltid och svarade... Nej. Varför? Jag vill inte ha fler saker, jag vill kanske ha mer pengar som jag kan spara men min frihet är ännu viktigare.
Nu ska jag skrapa lotten jag har i plånboken och hoppas att jag skrapar fram sådär, 15000 i månaden i 15 år så jag kan sluta jobba helt och bara ägna mig åt det jag är bäst på, nämligen vara ledig och få betalt för det. Jag är helt övertygad om att jag skulle tillföra den här världen mer om jag fick leva så. Och tvärtmot de flesta andra skulle en sådan vinst få mig att med en gång sälja alla mina saker och säga upp min lägenhet.
Men längtar bort gör jag bara ibland.
Ibland bara är det sådana där dagar
Vissa dagar är bara fantastiskt underbara, som den här dagen. Dagar när det inte spelar någon roll hur min framtid ser ut för oavsett kommer jag att träffa människor som är fantastiska, roliga och spännande.
Vissa dagar ger energi som kommer räcka över en hel jobbhelg, som den här dagen. En dag när jag fått göra allt jag tycker är kul. Som att fotografera med min underbara kamera, laga mat till mina fantastiska vänner, möta mina taggade ledarkollegor på scouterna och träffa härliga scouter som bara är bäst.
Det är såna här dagar som får mig att tänka att hösten kommer bli den bästa hösten någonsin oavsett vad jag gör. Det är sådana här dagar som får mig att tänka att livet är det mest underbara som finns och jag är mitt i det. Det är sådana här dagar som lite ödmjukt får mig att tänka att jag lever ett oförskämt bra liv.
Det är sådana här kvällar jag somnar med ett leende på läpparna och inte ens störs av flugan som surrar runt mitt något rökluktande huvud. Det är sådana här kvällar jag vill somna fort så det fort blir morgon och jag får fortsätta att njuta av livet. Det är sådana här dagar som gör att den här veckan är veckan när jag flyger fram och ingenting är omöjligt.
Molnen flyger minsann högt idag
Men jag har kommit på många saker idag, som att det finns trevliga människor i min närhet som jag kanske ska försöka lära känna. Och att de vill ha kvar mig på scout. Det där med scout visste jag ju visserligen redan men det är ändå väldans kul när människor talar om det. Så att jag får flyga lite uppe bland mina moln och veta att det finns människor som värdesätter mitt engagemang och tycker jag gör ett bra jobb. Så bra att de till och med flera månader senare kommer fram till mig bara för att tala om att det var riktigt bra gjort av mig och att de då, vid det där tillfället, såg en ny sida av mig.
Fast det är också då jag vill svara att jag vet, det är så det är. Efter en månad tror människor att de känner mig, efter två månader tycker de att jag är trevlig och härlig , men kanske aningen tråkig. Efter ett år inser de att de kanske inte kände mig trots allt. Det är då jag överraskar och det är de överraskningarna som kanske gör att jag är som den där musiklåten som bara blir bättre ju fler gånger man lyssnar på den. (För er som inte vet, en komplimang jag engång fick av en vän som menade att jag är som en musiklåt som man i början inte tycker är något speciellt med men ju fler gånger man lyssnar på den desto bättre inser man att den är. Han menade också att det är dessa låtar som såsmåningom blir klassikerna som håller i längden).
Okej, mitt självförtroende sviktar inte alls just nu, min chef blev mer än glad när jag meddelade att det inte blir norge riktigt än, mina scoutledarkollegor vill ha kvar mig och dessutom vill bossen i Norge också anställa mig så fort han får. Behöver jag då tillägga att mina vänner är underbara och livet kanske ändå är ganska fantastiskt om det inte vore för att risken att jag kommer dö dum ökar för varje dag som går.
Och kanske börjar dumheten med kunskapen om att laga mat, jag menar, jag vet mycket väl att man inte sätter grytan på spisen, sätter på plattan på sexan, går därifrån för att sätta sig en stund vid datorn, fem minuter senare kommer tillbaka och häller maten i grytan. Klart som korvspad att det bränner...
Så kan man också tillbringa en fredagkväll
För er som inte vet men fortfarande undrar vad som egentligen hände med norge är svaret ingenting. Jag både fick och inte fick jobb, jag fick, sen men inte just nu. Jag får om två veckor kanske, om en månad kanske. Snart. Sen. JAg har i alla fall charmat min eventuella framtida chef och det är bra.
Beskedet gav mig en kväll i frustration där min vilja mest handlade om att skrika men efter det har jag varit produktiv värre. Denna veckans cv-skrivande går inte av för hackor vill jag lova och många jobb, platser och resor är sökta. Kommer jag inte iväg i höst lovar jag att våren inte kommer tillbringas i Sverige i alla fall.
Jag är trött på det här landet, på jobben jag inte får och på att vara ordentlig. Jag ska ut på äventyr och kanske kommer jag på där långt borta på andra sidan jorden att detta är grejen. Då ser ni mig bara någongång om året i fortsättningen. Då kanska jag aldrig mer bosätter mig i Sverige. I alla fall inte förrän jag äventyrat klart.
Odyssevs
Jag har kuskat genom landet hundra gånger upp och ner
snart har jag sett varenda mätbar fläck av Sverige
Höga kusten gör mej lyrisk, Oviksfjällen gör mej stum
Och Indalsälven gör mej gråtmild in i märgen
Det är ett härligt land vi bor i!
Det är kargt och det är vilt
Och understundom är det vackert som en dröm
Men jag har aldrig sett nå't vackrare än du, min älskade
Jag har druckit hembränd akvavit med jägarna i norr
Tills dess jag trodde deras gräsliga historier
Och jag har pimplat grogg med fiskarna som går på Öresund;
Jag blev så full så jag får nog aldrig gå ombord igen
Nyrökt sik är bäst på Ulvön
Porsen skall man göra själv;
Jag har provat varje smak och varje dryck
Men jag har aldrig smakat nå't så gott som du, min älskade
Jag har framfört mina drapor flera tusen gånger om
Snart har jag sett varannan vuxen svensk i ögonen
Jag har trampat varje tilja, jag har stått på varje scen
En lyckad afton kan det bli rena förbrödringen
Svensken är en dyster jävel
Men han bär på nå't stort;
Han kan ta i och för det mesta är han stolt
Men jag har aldrig sett nå't stoltare än du, min älskade
Jag reser utomlands ibland för att behålla mitt förstånd
Och för att känna att jag faktiskt har passioner
Då far jag ner till sydeuropa för att njuta på cafè
Av Nya Gardets anarkistiska visioner
Byråkraten i min skalle
Han får sitt i detta land
Sinnligheten den får sitt nå'n annanstans
Men jag har aldrig kännt en sinnlighet som din, min älskade
Jag har lovat gröna skogar, jag har också lovat guld
Och ett par stycken har jag lovat evig trohet
Och jag har kännt att det var sant, men när jag ställs inför ett svek
Så blir jag hemsk, då vill jag skåda hjärteblodet
Vill du resa vid min sida
Så kostar det en del
Men det är futtigt jämfört med vad det kan ge
Det är inte lite jag vill lova dig ikväll, min älskade!
Odyssevs, Björn Afzelius
Svensken är en dyster jävel.
Jag reser utomlands ibland för att behålla mitt förstånd.
Hum.
Ja, tänk om drömmar är blå
På något märkligt sätt verkar det som det där kommer hända. Som att sakerna kommer klaffa och vi kommer göra det. Som en dröm som kommer bli verklig. Attan! Hur ska det här gå?
Spänningen är olidlig, på riktigt.
Jag fick i alla fall kontakt ett tag. Det var bra, nu vill jag ha det igen. Inte en helg till utan kontakt, då blir jag tokig. OCh ni som funderar på vad det här handlar om, låt mig säga: Norge. En fabrik i norr, mörker, snö, ett halvår, pengar. Snart!
Kanske.
Eller inte.
Och än har jag inte träffat någon som förstår varför, mer än pojken jag vill åka med. Men varje dag är jag nervös över att han ska banga, inte våga. Fast han har varit i krigsdrabbade länder verkar nervositeten över grannlandet stor. Jag vet varför och jag förstår honom. Han kan få lite av mitt mod, ty jag är bara nervös inför faktumet att det inte är jag som styr över min framtid. Att det inte är jag som bestämmer om jag kommer dit eller inte.
Jag som så ytterst gärna vill. Jag som har bestämt mig.
När snigeln kryper in i skalet och jag vill prata klarspråk
Hur ni ska tolka det här?
Som att jag är frustrerad och full av otålighet. Att jag vill ta tag i saker nu men att sakerna ligger utanför min kontroll. Att jag är beredd att göra massa tokiga, galna och helt knäppa saker men att min omgivning inte är fullt så samarbetsvillig som jag skulle önska.
Som att jag vet vad som är pågång men förnekar det och låtsas som ingenting fram till den dagen jag fått det svart på vitt. För man ska ju trots allt inte ta ut något i förskott. Jag kanske bara är otålig och nervös. Kanske har jag fel. Det lär visa sig.
Men inte idag och inte imorgon utan en annan dag.
Äh...
Hur ska jag veta?
Varför skulle jag inte hoppa med ett paraply från taket?
Men det var det värt, min semester var värd varenda resa, varenda onödig utelunch och varenda krona jag betalat för den och den har innehållit mycket, Scoutläger, Gotland, Falun-Mora-Rättvik, Gränna, Göteborg, Nybro-Kalmar-Öland och ett resmål återstår Halmstad i helgen. Många vänner har jag träffat, både nya och gamla och roligt har jag haft mest hela tiden. En gång har jag gråtit, igår när jag insåg hur fina mina bilder blir med nya kameran (jag börjar bli mjuk och känslig).
Jag har tältat, campat, tältat och sovit på madrassen i syrrans rum som jag alltid gör när jag är hemma. Jag har letat igenom mina systrars klädhängare för att se så inte mina kläder varit undangömda när jag var påväg hem och packat ner dem, istället var det denna gång lillebrodern som lyckades komma undan med ett plagg, en sjal mindre äger jag men det kan det vara värt.
Jag har hoppat över min egen födelsedag och firat mormors, precis som det ska vara. Jag har åkt varenda attraktion på Liseberg som inte snurrar för mycket. Jag har tagit bussen utan att veta vart den stannar och jag ska hoppa av, jag har kört bil och kunnat stanna när jag vill. Jag har ätit gröt utan mjölk många gånger för att jag glömt att köpa, jag har ätit trerätters på restaurang och jag har grillat många gånger. Jag har tränat lite för lite men ändå minst ett par gånger i veckan. Jag har hunnit med nästan allt.
Utan en sak.
En sak har jag missat. Jag har inte fått adrenalinkicken jag velat ha. Antagligen har jag inte varit tillräckligt nära döden för att adrenalinet ska börja pumpa. Trodde att Liseberg skulle hjälpa mig lite på traven men inte, trodde att en buss utan mål skulle hjälpa mig men inte, vet att jag måste göra något annat. Och det ska jag. Snart.
Semestern kanske är slut, en semester jag behövde och är nöjd med, men att jag arbetar 67 timmar nästa vecka betyder inte att livet tar slut. Det har precis börjat och jag ska ta varje chans att utnyttja det hädanefter. Jag ska leva lite farligare men ha mycket roligare.
Det kan ses som mitt löfte till mig själv inför en höst utan alltför stora chanser till ett nytt jobb. Om jag blivit spontan i vår ska jag bli mer orädd i höst. Det gäller att utvecklas stegvis... (Med tanke på att jag är ganska lite rädd för saker redan kan det bli farligt, men ändå. Jag måste leva upp till mitt nya motto:
För att bli gammal och vis måste man först vara ung och galen.
Av scouting är tanken och hjärtat fullt
Åker imorgon iväg på mitt första scoutläger på fyra år och ändå är känslan att det här är något som händer jämt. Vet precis vad jag ska lägga ner i ryggsäcken, vad som är nödvändigt och vad som är roliga detaljer som kan komma till användning. Visst har packningen förändrats lite sedan 1993 när jag åkte till Västra Hult på mitt första scoutläger. Då hade jag låtit mamma packa ner en halsduk och tänkt att den ska jag INTE använda, idag är halsduken något av det viktigaste i packningen och det plagg som kommer användas mest, på dagen när solen skiner, på kvällen när myggen kommer, på natten när jag fryser om huvudet. -93 hade jag heller aldrig funderat över vädret, idag tittar jag ut och suckar varje gång det kommer en ny regnskur, det kommer bli blött, fuktigt och kroppen kommer inte få någon brunare nyans.
-93 var det viktigaste inför lägret att kniven var med och att godiset var inköpt. Vet att jag stod länge, länge på ICA menyn 
och funderade över vilken påse som skulle få följa med. Har till och med för mig att det blev en grön lördagsgodispåse, Dennis kanske den hette? och en påse Ahlgrens bilar. Varför i all världen minns man sådant? Idag var jag tvungen att ta en tur till Willys för att handla frukt och kom, i kassan på att godis kanske man ska ha med sig något? Blev lite choklad, det var närmast.
Sjuåriga jag och en 23 årig jag prioriterar lite olika... Känns skönt att veta att de sexton år däremellan har haft en utvecklande effekt på mig. Då var jag den, inte nervösa men förväntansfulla lilla nyingen som skulle med på sitt första läger, nu är jag den där ledaren som ska ha koll på allt. Som har suttit med och planerat lägret. Som vet vad som kommer hända innan det händer. Som har sett till att förbandslådan är packad och föräldrarna känner sig trygga. Den där som räknat på platser i bilar och funderat över surrgarn. Då var jag den där som trodde att ett läger bara blev, nu är jag den där som inser att läger aldrig bara blir...
Och visst är det så att den sjuåriga Hanne säkert njöt mer innan lägret men dagens jag är jag övertygad om kommer njuta mer när det är över och genomfört, fast kvällarna ser jag fram mot också och de tidiga morgnarna när jag får vara uppe, elda och njuta av lugnet.
Oj, jag börjar visst bli gammal. Vuxen heter det visst. (Tur jag ska till Gotland efter lägret, vara vild, galen och ansvarslös).
