Vardagen omsluter mig på alla sidor
Som i mitten av varje höst har vardagen slutit sitt grepp om mig, en vardag som får mig i en lätt stressad ångest. Få ord är så laddade som vardag. Vardagsgrått ute, vardagsträning på gymmet, vardagsjobb på jobbet, vardagsliv i livet. Inte underligt att jag blev sugen när en kompis ringde och på fullt allvar sa:
- Hanne, vi sticker till Norge.
- Vad ska vi göra i Norge?
- Jobba som socialpedagoger, få skäligt betalt för vårt arbete och njuta av världens vackraste land.
- Det här har jag sagt till dig att vi ska göra i två år, varför tar du det på allvar först nu?
- Min syster sa att jag skulle söka jobb i Norge, och varken du eller jag har ju fastjobb, eller?
- Fel jag har fastjobb.
- Varför har du inte sagt något?
- Orkar inte med diskussionen med dig, du kommer ge mig mer ångest över mitt beslut än jag redan har.
- Sant, men jag tycker du behöver reflektera över dina beslut.
- Precis vad jag menade, vill inte diskutera det med dig. Tro mig jag reflekterar redan.
- Hur ska vi göra i Norge då? Du kommer få jobb men inte jag.
- De tar oss som paket, jag säger vill ni ha mig? Då får ni ta Hanne också.
- Finemang. Åk du så kommer jag efter om ett halvår.
Tänk vad underbart, jobba med sitt drömjobb i världens vackraste land.
Ordspråket, gräset är grönare på andra sidan... stämmer hyfsat okej på mig, jag vet.
Hösten 2008 innebär iallafall ingen fytt till Norge så jag nöjer mig med två veckor i Göteborg och fem dagar i Luxemburg, i december. Inte helt fel det heller.
