Mysteriumet närmar sig en lösning
Kollektivtrafikens trognaste resenär, gjorde igår som alla andra dagar, läste metro på bussen. Artikelserien om oss 80-talister var nu inne på del tre, idag del fyra. Gårdagens artikel handlade om att snart är de där, 80-talisten kommer till din arbetsplats men inte för att stanna, hon kommer för en kort period av utveckling men sedan kommer hon snabbt som vinden att dra vidare. 80-talistens signum är: Fast jobb - Nej tack!
Förstår tanken bakom artikeln, jag har ett fast jobb men inte tänker jag behålla det längre än nödvändigt. Det finns ett syfte med mitt arbete och när det syftet är uppnåt ska jag gå vidare, hitta ett nytt arbete och se till min egen självutveckling, det är trotts allt det viktigaste. I långa anställningar riskerar jag att stagnera, usch vilken mardröm.
Vad jag reagerade på var metros upplägg av artikeln, att det var vi 80-talister som har valt detta. Om det är vi som har valt det är det vårt fel att fastjobben blir alltmer sällsynta och projektanställningar vanligare. Jag köper inte enkelheten i det argumentet. Nog är det så att en generation växer upp tillsammans med sin samtid, utvecklingen sker parallellt men samhällets utveckling. Jag menar att vi 80-talister (som förövrigt nu har blivit ett begrepp) försöker att anpassa oss efter marknadsläget som råder, samtdigt som vi givetvis påverkar det, samhället måste ju leva och utvecklas i symbios med sina invånare annars skulle det inte fungera. Fast klart att förklara allt detta i bara en artikel hade kanske varit allt för svårt...
I dagens artikel fick jag i allafall ett av svaren på att jag kände samhörighet med 70-talisternas beskrivning, ökning av barn som gick på dagis under 70-talet till 80-talet var enorm. Men jag tillhörde den gruppen som hade förmånen att vara hemma hos mina mamma och leka med mina syskon och kompisar hela dagarna upp till jag var sex år. Dagens barn skulle veta hur bra jag hade det.
Men ensak tror jag på, vi 80-talister tror att vi kan göra allt, det är vad vi har lärt oss. Våra föräldrar har inte försökt att hindra oss i våra planer utan uppmuntrat oss och talat om för oss att tro på oss själva, inte underligt att vi vet att vi är bra. Men klart all uppmuntran under vår uppväxt har gjort oss beröm- törstiga klart som korvspad att vi får ångest på jobbet när ingen ger oss vår välbehövliga feed-back. Vi börjar tvivla på oss själva när ingen står bakom oss och talar om att vi kan göra allt vi vill.
Och tänk själva ger inte tanken, du kan göra allt du vill! lite ångest. Vilket ansvar att välja rätt, man vill ju inte gärna vakna upp som 80-åring och inse att jag gjorde inte det jag ville, vem bär då skulden? Jo, du själv!
