Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Det finns en bok som jag är djupt fascinerad av, Eld, Flammor och glöd -samisk eldkonst, heter den och författare är Yngve Ryd. Boken är på drygt 400 sidor och handlar bara om att göra upp eld och elda, hur kan detta vara så fascinerande? Kanske för att de gamla samerna kan så otroligt mycket om eld som jag eller andra vanliga människor inte har en aning om. Visste ni till exempel att förr i tiden kunde samerna sova på eld om de var ute på fjället i kall väderlek. Det är en konst som idag i praktiken är bortglömd, det finns fortfarande några människor som rent teoretiskt minns hur det gick till men praktiskt är det ingen som kan. Att konsten att sova på eld har fallit i glömska kanske inte får jorden att gå under men lite tråkigt är det, kan jag tycka.

Precis lika tråkigt som det är att hästmannen var en av de sista i sitt slag. Ja,ni vet den där dokumentären som Peter Gerdehag och Tell Johansson gjorde för några år sedan om en man som bedrev jordbruk som jordbruk bedrevs i gamla tider. (Du min vän som känner dig träffad, tycker du ska säga till din bonde att han ska börja bedriva sitt jordbruk på detta vis. Hade varit mycket roligare tycker jag.) För mig är det hantverk som går i graven och hantverk är konst.

Frågan är, varför kom jag in på boken om eld och hästmannen? Jo, långsökt eller inte så var jag på scouterna igår. Snickerboa stod det på schemat och täljning var ämnet. Tälja kan alla människor göra, men det finns en väsentlig skillnad mellan att sitta med en kniv och skära loss lite spån och att konsten att tälja.

Eftersom ingen av oss scoutledare var konstnärer inom ämnet täljning tog vi med scouterna till en man som var det. Vi kom in i hans källare och satte oss i en ring runt honom. Så fort han började prata på sin något norrländska dialekt förstod man att det här är en man som kan sina saker. Mycket riktigt, han visade oss ett urval av de prydnadsföremål han gjort och jag hittar inget annnat ord än imponerande. Vilket pill. Vilket tålamod. Vilken precision. Vilken glöd.

Men han kunde inte bara tälja, det här var en sådan man som kunde konsten att trollbinda en grupp med scouter i blandade åldrar mellan 10 och 16 år, eller ja, kanske ännu äldre eftersom vi ledare var minst lika fascinerade som våra scouter.

Jag vet, dessa hantverks öden är tidens gång och kanske finns det någon som gör en dokumentär om konsten att blogga om femtio år när vår generation är på utdöende. Antagligen kommer då någon ung person sitta och tycka att det är tråkigt att bloggkonsten går i graven. 

Och  lite tråkigt är det.

Avslutar med att dela med mig av ett gammalt samiskt talesätt från min eldbok, då jag tänker att ni inte kommer att roa er med att läsa den trots mina rekommendationer.

"En ensam gumma kan inte träta i sin ensamhet och ett ensamt vedträ kan inte brinna." 

Det här inlägget skrev jag för ett tag sedan och inte riktigt vågat lägga ut, men nu kände jag att tiden var mogen, stort nöje med läsningen önskar jag.

Jag känner en man (alla andra skulle nog kalla honom för gubbe eller i alla fall farbror, men det känns inte riktigt rätt så jag håller mig till man). Denna man är min morfar, som är gift med min mormor.

Jag kommer ihåg när jag var liten, det bästa jag visste, när jag sov över hos mormor och morfar, var att vakna på morgonen och stiga upp tillsammans med morfar. Ute var det sommar och mormor och morfar hade flyttat ut till sitt sommarställe. När morfar och jag steg upp på morgonen, gjorde morfar frukost till mormor som han sedan bar upp till henne så hon kunde ligga kvar i sängen för att äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro. Medan mormor låg uppe i sin säng och åt frukost, kokade morfar gröt till oss. Sen gjorde han en smörgås med sallad direkt från trädgårdslandet. Han dukade fram mormors hemmagjorda rårörda lingon och tallrikarna. Sen satt vi där i 1800-tals köket och åt vår frukost, morfar och jag. Jag tyckte annars inte om havregrynsgröt men morfars älskade jag.

På vintern, när mormor och morfar bodde i sin lägenhet i stan fick jag följa med morfar ut till sommarstället över dagen. Jag minns inte vad vi pratade om eller om vi ens pratade men vi njöt båda två. Jag älskade att vara med morfar och jag tror att han tyckte om att ha mig med. Jag var ju trots allt ett favoritbarnbarn.

Hemma har morfar alltid varit förste diskare och den sysslan fick man inte ta ifrån honom. Men om man kom och frågade om det behövde torkas, blev han alltid lika glad.

Kom ihåg en gång när släkten träffades på mormor och morfars sommarställe och vi åtta barnbarn sprang omkring på övervåningen vilket resulterade i en tillsägelse om att vara lite lugna. Varför skäller de på våra barnbarn? frågade morfar, det tycker jag inte om! 

Nu är morfar en gammal man, men aldrig kommer jag att glömma vad han tillförde min barndom.

Det finns saker som gör mig, jag kommer inte på något annat ord än, lyrisk. När jag blir alldeles varm inombords och känner att det är det här som gör livet värt att leva. Som den där gången i november förra året när jag och några kompisar var på Lars winnerbäck konsert, inomhus. Mina förväntningar innan var inte så höga då min tanke var att en inomhuskonsert i november aldrig kan slå en utomuskonsert på sommaren. Men oj så fel jag hade.

Efter konserten var jag givetvis tvungen att, inför mina kompisar lufta mina känslor. Skuttade fram lite och klargjorde högt och tydligt att när Winnerbäck stod där framme på scenen alldeles själv och sjöng elden, då blev jag lyrisk, det var... var helt underbart. I detta läget tystnade mina kompisar och tittade lite konstigt på mig, vred lite diskret  och menande på huvudet och viskade, han står där. Även jag vred på huvudet och insåg att fem meter bort står både sångaren själv och resten av bandet. Ingen tvivlade på att de inte hörde min glädjeyttring och när den ömsesidiga chocken lagt sig bröt skrattet ut, både hos oss och dem.

Jag blir sån när jag blir alldeles... lyrisk. Kan inte riktigt hålla tillbaka all glädje som finns i mig och vill att alla i min närhet ska förstå och dela samma lycka. Kan ibland, och gör så, uppfattas som att jag är överpositiv. Har hört om tillfällen när mina vänner helst av allt hade velat vrida huvudet av mig på grund av mina glädjeyttringar. Tillfällen då andra varit helt utmattade både fysiskt och psykist, vilket jag antagligen också varit men ändå finns den lyriskadelen kvar där i bröstet, värmer och kommer inte en del av den ut sprängs jag.

Vad jag vill säga med detta är egentligen en förklaring till varför jag, efter att för några dagar sedan skrivit ett inlägg innehållandes en lista med saker som gjorde mig lycklig när jag var liten, kände ett sådant behov av att skriva en lista över saker som gör mig lycklig nu. Saker som får mig att bli lyrisk.

Det finns bitar av livet jag inte alls kan förståoch det finns bitar av livet jag kan förstå. 

Jag kan förstå att vi föds som små ovetande varelser som faktiskt inte har en aning om var vi har hamnat, för det lär vi oss snabbt. 

Jag förstår att åren går och vi växer upp. En dag kommer vi hem från dagis eller förskola eller vad det heter nuförtiden och säger till våra föräldrar:

- Mamma, imorgon vill inte jag ha min bamsetröja på dagis. Jag vill ha en sån som Kalle har istället.

Mamma blir ställd och tänker att något fel är det på världen när en fyraåring är för gammal för att bära bamsetröja, men vad det handlar om är att fyraåringen utvecklas och lär sig hantera världen. Lär sig förstå hur allt fungerar och anpassar sig för att passa in i det samhälle som han/hon är och ska bli en del av. Det kan jag förstå. 

Barnet fortsätter växa och utvecklas, kommer upp på högstadiet och plötsligt är det inte längre mamma som är den viktigaste delen i livet, det är kompisarna. Följer man inte kompisarnas mönster får man inte vara med. Det gäller att veta vilken grupp man tillhör och bete sig efter de socialanormer som finns i gruppen, annars är det kört. Även detta kan jag förstå, precis som jag förstår nästa fas i livet. 

Det går ännu några år, studenten närmar sig och plötsligt räknar omvärlden med att livsplanen är klar, att målet är tydligt och vägen för att nå dit är utstakad. För en del är det säkert så, för de allra flesta innebär nog hösten eller året efter studenten en hel del ångest. Men ångesten hör ju liksom till livet och är utvecklande så det är bara nyttigt, säger de som vet och själv nickar jag och förstår.

Åren fortsätter att rulla förbi och vad som händer då det vet jag inte så mycket om ty, jag har ju inte kommit så långt på min livsväg. För en del dyker drömpartnern upp, för andra inte. En del nöjer sig med det-duger-förhållande, andra inte. Någon gör karriär och någon blir arbetslös. Någon nykterist och någon alkoholist, ja ni förstår och så gör även jag.

Oavsett hur vägen dit ser ut så har de allra flesta av oss något gemensamt och det är dit jag vill komma. Kommer vi förbi alla dessa år så kommer vi att bli gamla. Här är punkten jag inte förstår, vi lever och utvecklas i massa år för att bli... gamla? 

Visst vill jag bli gammal om jag får sitta i min gungstol och sticka mössor till barnbarnen. Visst vill jag bli gammal om jag kan ta på mig mina röda gummistövlar och gå ut i skogen för att plocka svamp. Visst vill jag bli gammal om jag är pigg nog att åka hurtigrutten som jag vid det laget har drömt om i bortåt sextio år. Visst vill jag bli gammal då.

Men jag vill inte bli gammal om alla mina kunskaper som jag har förärvat mig under min livstid plötsligt är som bortblåsta. Jag vill inte bli gammal om jag vaknar varje morgon och inte vill stiga upp för jag vet att dagen kommer se precis likadan ut som gårdagen. Jag vill inte bli gammal om jag inte ens minns namnet på mina barnbarn längre, är medveten om att mitt minne sviker mig men inte kan göra något åt det hur gärna jag än vill. Då vill inte jag bli gammal. Då förstår jag inte varför jag ska bli gammal. Om jag förlorar min utveckling varför ska jag då utvecklas alls? 

Det kan jag inte förstå.

Löven faller från träden, regnet piskar i ansiktet, det är inte längre läge att gå ut i bara linne. Hösten är här. På hösten blir man ibland lite trött på att allt tycks grått. Men allt är inte grått, flugsvampen är röd med vita prickar. Kanske inte så aptitlig men faktiskt blir, i alla fall jag, lite gladare när jag ser den.

Vad vill jag nu säga med detta? Jo, hösten är inte grå, hösten är röd!  

Ibland blir det inte som man har tänkt sig, ikväll skulle jag måla om mitt kök men hade bara kommit en liten bit när telefonen ringde. En kompis som ville prata lite och prata gjorde vi, om allt mellan himmel och jord. Två och en halv timme senare insåg vi båda två att det var sovdags. Och köket var omålat.

Länge sedan jag pratade så länge i telefon med någon, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en skön känsla. Att man, utan problem, kan hålla igång och prata så länge med samma människa utan att samtalsämne behöver letas eller att det blir tråkigt. Det är sådana stunder jag inser hur mycket mina vänner betyder i mitt liv, vad skulle jag göra utan er? Om jag inte fick diskutera stora och små saker i livet, skratta och gråta, med alla människor som står mig nära då hade jag inte varit den person jag är.

Jag som brukar hävda att jag minsann klarar mig själv. Det gör jag inte. Ingen människa klarar sig själv, alla behöver vi någon som förstår hur vi tänker och som diskuterar mot och med oss. Jag vet allt detta men ändå har jag kvar min tanke om att ensam är stark. En av mina kompisar frågade mig en gång: Hanne när ska du släppa din: Jag mot hela världen - attityd?

Kanske är jag nu mogen att släppa taget om den attityden litegrann,  kanske är jag nu mogen att inse att tillsammans är man starkare. (Och allt detta bara för ett långt telefonsamtal...)

Men det kommer nog dröja länge innan jag släpper dessa tankar helt, att göra det nu med en gång vore en mycket radikal förändring av min personlighet och förändringar är jobbiga så i fortsättningen kanske jag får hålla mig till att det är jag, tillsammans med mina vänner, mot resten av... Sverige? 

Jag brukar bestämt hävda att jag inte är gammal och det är jag väl egentligen inte heller. Men så dyker dagar som den här upp, 11 september 2008, sju år sedan world trade center blev raserat. SJU ÅR! Fatta hur lång tid det är, jag var 16 hade börjat i ettan på gymnasiet och minns hur alla lärare hade order om att diskutera igenom med sina elever vad som egentligen hade inträffat och vad det skulle få för betydelse för vår framtid. Jag minns att jag kom hem från orienteringsträningen (så det bör varit en tisdag) och fick höra att USA blivit attackerat och många tusen människor dött.

Tiden gick. USA med Bush i spetsen jagade Bin Laden i Afganistans grottsystem utan någon större framgång och innerst inne var det nog fler än jag som inte kunde låta bli att le lite för oss själva över att Bush alltmer framstod som ganska löjlig. Detta var ett helt år innan kriget i Irak och presidenten inte längre framstod som löjlig utan desperat, i mina ögon i alla fall.






Under tiden som jakten på Bin Laden pågick fick vi en uppgift på svenskan i skolan, vi skulle skriva en saga har jag alldeles för mig. Att skriva sagor är något av det roligaste jag vet men den här gången frångick jag mina vanliga teman som brukar vara troll, tomtar och andra väsen i skogen. Denna gång bestämde jag mig för att skriva en saga om verkligheten och skrev en mycket cynisk och ironsik saga om USA:s framfart i Afganisthan och dess oförståelse för talibanernas agerande den 11 september 2001.

Har för mig att jag fick högsta betyg på sagan, antar att min lärare i alla fall till viss del delade mina åsikter. Idag sju år senare skulle jag väldigt gärna vilja läsa min saga, kanske till och med skriva ett andra kapitel men tyvärr är den borta. Jag får väl börja på en ny istället. Kanske blir temat på årets egenskrivna julkalender: USA:s agerande i världen.Frågan är hur jag ska få den att sluta lyckligt och gemtyligt lagom till julafton...

Jag är en sådan där frilufstmänniska, men inte nörd. Nördar använder flanellskjorta jämt och det gör inte jag. Äger faktiskt inte ens någon för tillfället.  Min syster brukar skaka på huvudet och kalla mig konstig när jag meddelar henne att nu ska jag ut igen. Och tur är det, för inte skulle jag vilja ha alla människor ute i naturen. Då skulle det ju bli fullt.

Åkte upp till Falun i onsdags för att bege mig ut i en kajak med två av mina konstiga friluftsvänner. Och kajakade gjorde vi. Visserligen blev det bara en natt ute men den var underbar.

Känslan av att röra sig framåt över vattnet med hjälp av endast sin egen styrka är fascinerande.  Ena stunden slår vågorna hårt mot kajaken och mjölksyran svider i armarna medan jag koncentrerar mig stenhårt på hur jag ska möta nästa våg för att inte bli dyngsur, medan det i nästa stund är alldeles stilla och det finns inte en krusning på vattenytan. Man lutar sig bakåt i kajaken, lyfter paddeln från vattnet, blundar och njuter. Njuter av att mjölksyran släpper och njuter av att livet faktiskt är underbart. I de stunderna finns det inget som kan bli bättre, alla livets bekymmer är som bortblåsta och istället samlas energin i kroppen och du blir lycklig.

På kvällen, när den blöta underställströjan är utbytt mot en torr, tältet är uppställt, maten är uppäten och du sitter framför elden som du tänt av ihopsamlade kvistar kommer så stunden när det är dags för de filosofiska samtalen... Ingen plats är mer upplagd för att komma på lösningarna på livets alla gåtor och problem. Några av mitt livs mest intressanta samtal har skett framför en brasa.

När paddelturen sen tar slut är första tanken jag tänker, när får jag sova ute nästa gång? Luxemburg i december? Alperna i januari? Norge nästa sommar? Paddling, vandring eller kanske en kombination?

(Antar att samtalen är hemlighetsstämplade så vågar inte avslöja allt för mycket men kan meddela att det till viss del handlade om killar i underställströjor.)

Det regnar ute, det regnar mycket ute. Sommaren är slut och med den mitt sommarvikariat. Jag är arbetslös. Det känns konstigt att se det skrivet, svart på vitt, JAG ÄR ARBETSLÖS.

Var på en anställningsintervju i fredags, sextio sökande till tjänsten. Ska på en intervju i morgon, antagligen sextio sökande till den tjänsten med.

Du måste skaffa ett fastjobb säger min vän. Du är rolig du, svarar jag.

Hade jag fått den stora förmånen att välja min arbetsplats hade jag stannat kvar där jag jobbade i sommar. Men hösten verkar bli längre än vanligt, fem dagar i september är inbokade för jobb annars är almanackan tom, tom på arbete och tom på spännande händelser som förgyller vardagen. Inget jobb innebär helt enkelt inga pengar och inga pengar betyder inga äventyr.

Det ordnar sig, säger mamma. Det ordnar sig säger ena vännen. Det löser sig, säger nästa vän. Det ser inte bra ut, säger en tredje vän. Tack mina vänner, ni är underbara men jag vill inte höra något av det. Jag vill höra telefonen ringa. Jag vill höra rösten i andra änden säga, Hanne vi skulle väldigt gärna se dig på vår arbetsplats om du fortfarande är intresserad? Klart som korvspad är jag intresserad.

Jag var på anställningsintervjun som jag skrev om förra gången, men jag hade fel. Det var inte sextio sökande till tjänsten. Det var nittio. Jag blev utplockad att komma på anställningsintervju. Jag blev utplockad att komma och provjobba några timmar, nu var vi bara två kvar. Jag övade på det insmickrande leendet framför spegeln innan jag åkte. Jag funderade länge på vilka kläder jag skulle välja. Jag bad enträgna böner. Det var jag mot en annan person. Jag ville inte komma tvåa, jag ville vinna.

Idag kom samtalet som jag väntat på, Hej Hanne, vi skulle jättegärna se att du börjar jobba hos oss. Jag vann, när jag tänker efter är det nog min största seger sen jag blev till. Aldrig har jag tävlat mot nittio andra personer innan och gått vinnande ur striden. Men aldrig tidigare har jag velat någonting så mycket som jag ville ha den här tjänsten. Inte för att det är mitt drömjobb, utan för att jag måste ha ett jobb. Jag måste veta att jag får in pengar varje månad. När tjänsten väl är min gäller det att inte ligga på latsidan, kan du börja imorgon var frågan som ställdes. Självklart svarade jag. Tjejmilen till helgen blir inställd, men vad gör väl det när jag vet att hösten är räddad, ett jobb innebär pengar och pengar innebär äventyr...

Hanne är tillbaka igen! Akta er, adrenalinet pumpar i kroppen.

Det här är mitt tredje inlägg och nu börjar jag känna mig redo för att berätta vem jag är. Vad vet ni egentligen om mig? Inte mycket och så kan vi kanske inte ha det. Jag funderar över den perfekta beskrivningen av mig, det finns så många olika sätt att berätta vem jag är. En kompis beskrev mig en gång som blond och blåögd med stora bröst. Det är ju sant. Men kanske inte en så givande bild av mig, tyckte inte jag i alla fall. Samma kompis har dock sagt att jag är smart som fan, torr, snygg, den mest cyniska flicka han har träffat och antagligen en hel del mer. Så nu vet ni vem jag är. Då övergår vi till något mer intressant.

Dagens ämne är människor med ett visst behov av ett dagligt intag av alkoholhaltiga drycker och bland dessa främst männen. Härom veckan var jag ute på en tågresa påväg hem från en kompis. Halvvägs var det dags för tågbyte och jag passade på att gå på toaletten. Utanför toa stöter jag på dagens gubbe, han är visserligen väldigt trevlig och ger mig en femma då han tycker lite synd om mig som var tvungen att betala så mycket för att gå på toa. Jag försöker att avböja men inser att jag inte på något sätt kommer att kunna undvika att ta emot femman utan att såra gubbens känslor fatalt och då riskera ett bråk. Eftersom jag är svensk är bråk det jag är mest rädd för här i världen så jag sträcker fram handen, ler och tar emot femman.

Nu är vi såklart dödspolare. Jag får veta allt om gubben och egentligen är det ganska spännande, tänk att få veta så mycket om någon annans liv, en främmande människas liv. Men när gubben har berättat klart och tåget ännu inte har kommit tycker han givetvis att det är min tur. Antagligen är han bara ensam och tycker om att ha någon att prata med men mina fördomar och allt mitt vett i huvudet ställer sig på tvären när han frågar vad jag heter och vart jag bor. Jag vill inte berätta om mig själv för en gubbe som stinker alkohol och gör det inte heller. Han märker mitt tvära sätt och jag ser hur hans axlar sjunker ihop och glädjen som nyss fanns är som bortblåst. Men det borde vara hans problem inte mitt, eller?

I fredags satt jag så på station igen och väntade på en kompis, (mitt liv kretsar kring tågstationer, tåg och bussar) medan jag satt där kom det in en kille som var uppenbart påverkad. Han är dock lugn och sätter sig bredvid en tjej och börjar prata. Jag tänker i mitt stilla sinne, vad skönt att det inte var bredvid mig. Plötsligt ser killen något som vi andra inte ser, han rusar upp, skriker och springer iväg. Det dröjer dock inte länge förrän han är tillbaka, nu uppenbart arg över någonting. Han inser att han är i fokus i väntsalen, tittar sig runt och skriker: Titta inte på mig för helvete, jag ska döda er allihop!

Det var en gång en av mina vänner som började blogga, genast kände jag att kanske även jag skulle ha kapacitet att kunna förgylla vardagen med mina tankar, öden och äventyr. Innan ni fortsätter att läsa vill jag dock varna er, jag är ingen spännande person som går runt i livet och råkar ut för konstigheter varje dag. Den här bloggen kommer snarare att handla om en väldigt vanlig ung tjej som försöker förstå den värld som hon är en del av.

Mitt första problem blir givetvis vad jag ska döpa min blogg till, ett angenämt men klurigt problem ty jag vill ha det perfekta namnet på min blogg, för sån är jag. Saker ska vara perfekta på det ena eller andra sättet, perfekta bilden på facebook, perfekta arbetet i skolan, perfekt utförda arbetet på jobbet och såklart den perfekta ordningen i köksskåpen...

Men åter till det perfekta namnet, egentligen skulle jag vilja stjäla Halims uttryck i boken ett öga rött, tankesultan. Men eftersom jag är en hederlig människa väljer jag att inte göra det. Det kanske ska vara något mindre pretentiöst? Inte så perfekt? Eller snarare perfekt utan att det märks. Och när jag nu tänker igen kommer jag fram till att namnet på min blogg kommer att vara stulet för jag är nog egentligen inte så hederlig som jag tror. Återigen hänvisar jag till boken ett öga rött och rubriken är klar: Jag lever mitt liv i väntan på vadå? 

Så är jag då färdig, jag har inte gjort revolution men jag har skrivit mitt första blogginlägg, en bedrift värd att firas. Nu blir det glass!

Innan detta läses kan jag informera er om att det tog lite tid innan jag startade min blogg. Visste inte säkert om jag vågade låta vem som läsa det jag skrev, men skrev gjorde jag. Vad jag vill säga är att vissa inlägg är lite äldre än man kan tro. Den här händelsen utspelade sig exempelvis inte i tisdags utan i juni.

Hur är det brukligt att man beter sig på sådan här platser? Ska man förklara vem man är så att ni läsare får känslan att ni känner mig? Antagligen är väl tanken att jag på ett smidigt sätt ska kunna baka in min presentation i texten så att ni efter hand tror att ni vet vem jag. Då plötsligt kommer det att göras ett tvärkast i mina åsikter och ämnen och så har ni inte en aning om vem jag är igen. Jag har läst sociologi och vet att ju fler perspektiv man hittar desto mer inser man att man inte förstår, sådan är den här bloggen. När ni börjar tro er veta att det här är en blogg fylld med citat från olika böcker så kommer jag plötsligt vända och börjar diskutera politik istället för att i nästa andetag nämna en så vital fråga som om jag ska blondera mig, igen, eller inte.

Så bloggens första riktiga ämne blir min favorit bh, ja det är sant. I tisdags skulle jag ta tåget på en spontan resa till en kompis som bor ett par timmar härifrån. Jag ringde vid tre och kollade så han var hemma, det var han så jag cyklade hem, packade ihop min väska och begav mig gåendes av mot tågstationen. När jag kommer till station upptäcker jag att min ryggsäck har öppnat sig, en suck undslipper mig när jag inser att det var andra gången på bara några dagar. Dragkedjan är sönder och jag kommer att behöva köpa en ny, det är dyrt med ryggsäckar och som ni minns måste den ju vara perfekt. I alla fall lyckas jag få igen dragkedjan och tänker inte så mycket mer på det utan njuter av en lugn och skön tågresa. Väl framme hos min vän blir jag hämtad och vi käkar en pizza, pratar strunt och kollar på teve innan vi framåt tolvtiden somnar, han på sängen jag på en madrass på golvet.

På morgonen vaknar jag, ute skiner solen och inne stiger temperaturen allteftersom morgonen gryr. Jag tar en dusch. Skönt. Färdig duschad ska jag ta min bh som jag stoppade ner i ryggsäcken eftersom jag dagen innan åkte i en gammal sport top. Jag letar först lugnt och sansat men ju lägre ner i väskan jag kommer ju mer febrilt blir mitt sökande, min bh är borta. Min favorit-dyraste-finaste bh är borta. Jag ser i mitt inre hur jag går där påväg mot station, dragkedjan öppnar sig litegrann för att i takt med rytmen i mina steg öppna sig lite till och tillslut ramlar bh:n över kanten och bli liggande på vägen ensam och övergiven.

Sorgen la sig dock efter någon dag och när jag tre dagar senare skulle gå hem från stationen med en annan vän, upptäckte vi min bh som låg där i kanten. Någon hade roat sig med att spraymåla den grön, det var vackert. Nästa mode kanske? Jag lät den i alla fall ligga och tänkte att det finns säkert någon som kan förfasa sig över dagens ungdom på grund av min bh och det nöjet skulle jag för allt i världen inte vilja ta ifrån den människan.