Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Det finns saker som gör mig, jag kommer inte på något annat ord än, lyrisk. När jag blir alldeles varm inombords och känner att det är det här som gör livet värt att leva. Som den där gången i november förra året när jag och några kompisar var på Lars winnerbäck konsert, inomhus. Mina förväntningar innan var inte så höga då min tanke var att en inomhuskonsert i november aldrig kan slå en utomuskonsert på sommaren. Men oj så fel jag hade.

Efter konserten var jag givetvis tvungen att, inför mina kompisar lufta mina känslor. Skuttade fram lite och klargjorde högt och tydligt att när Winnerbäck stod där framme på scenen alldeles själv och sjöng elden, då blev jag lyrisk, det var... var helt underbart. I detta läget tystnade mina kompisar och tittade lite konstigt på mig, vred lite diskret  och menande på huvudet och viskade, han står där. Även jag vred på huvudet och insåg att fem meter bort står både sångaren själv och resten av bandet. Ingen tvivlade på att de inte hörde min glädjeyttring och när den ömsesidiga chocken lagt sig bröt skrattet ut, både hos oss och dem.

Jag blir sån när jag blir alldeles... lyrisk. Kan inte riktigt hålla tillbaka all glädje som finns i mig och vill att alla i min närhet ska förstå och dela samma lycka. Kan ibland, och gör så, uppfattas som att jag är överpositiv. Har hört om tillfällen när mina vänner helst av allt hade velat vrida huvudet av mig på grund av mina glädjeyttringar. Tillfällen då andra varit helt utmattade både fysiskt och psykist, vilket jag antagligen också varit men ändå finns den lyriskadelen kvar där i bröstet, värmer och kommer inte en del av den ut sprängs jag.

Vad jag vill säga med detta är egentligen en förklaring till varför jag, efter att för några dagar sedan skrivit ett inlägg innehållandes en lista med saker som gjorde mig lycklig när jag var liten, kände ett sådant behov av att skriva en lista över saker som gör mig lycklig nu. Saker som får mig att bli lyrisk.