Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Det finns en bok som jag är djupt fascinerad av, Eld, Flammor och glöd -samisk eldkonst, heter den och författare är Yngve Ryd. Boken är på drygt 400 sidor och handlar bara om att göra upp eld och elda, hur kan detta vara så fascinerande? Kanske för att de gamla samerna kan så otroligt mycket om eld som jag eller andra vanliga människor inte har en aning om. Visste ni till exempel att förr i tiden kunde samerna sova på eld om de var ute på fjället i kall väderlek. Det är en konst som idag i praktiken är bortglömd, det finns fortfarande några människor som rent teoretiskt minns hur det gick till men praktiskt är det ingen som kan. Att konsten att sova på eld har fallit i glömska kanske inte får jorden att gå under men lite tråkigt är det, kan jag tycka.

Precis lika tråkigt som det är att hästmannen var en av de sista i sitt slag. Ja,ni vet den där dokumentären som Peter Gerdehag och Tell Johansson gjorde för några år sedan om en man som bedrev jordbruk som jordbruk bedrevs i gamla tider. (Du min vän som känner dig träffad, tycker du ska säga till din bonde att han ska börja bedriva sitt jordbruk på detta vis. Hade varit mycket roligare tycker jag.) För mig är det hantverk som går i graven och hantverk är konst.

Frågan är, varför kom jag in på boken om eld och hästmannen? Jo, långsökt eller inte så var jag på scouterna igår. Snickerboa stod det på schemat och täljning var ämnet. Tälja kan alla människor göra, men det finns en väsentlig skillnad mellan att sitta med en kniv och skära loss lite spån och att konsten att tälja.

Eftersom ingen av oss scoutledare var konstnärer inom ämnet täljning tog vi med scouterna till en man som var det. Vi kom in i hans källare och satte oss i en ring runt honom. Så fort han började prata på sin något norrländska dialekt förstod man att det här är en man som kan sina saker. Mycket riktigt, han visade oss ett urval av de prydnadsföremål han gjort och jag hittar inget annnat ord än imponerande. Vilket pill. Vilket tålamod. Vilken precision. Vilken glöd.

Men han kunde inte bara tälja, det här var en sådan man som kunde konsten att trollbinda en grupp med scouter i blandade åldrar mellan 10 och 16 år, eller ja, kanske ännu äldre eftersom vi ledare var minst lika fascinerade som våra scouter.

Jag vet, dessa hantverks öden är tidens gång och kanske finns det någon som gör en dokumentär om konsten att blogga om femtio år när vår generation är på utdöende. Antagligen kommer då någon ung person sitta och tycka att det är tråkigt att bloggkonsten går i graven. 

Och  lite tråkigt är det.

Avslutar med att dela med mig av ett gammalt samiskt talesätt från min eldbok, då jag tänker att ni inte kommer att roa er med att läsa den trots mina rekommendationer.

"En ensam gumma kan inte träta i sin ensamhet och ett ensamt vedträ kan inte brinna."