Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Jag är en sådan där frilufstmänniska, men inte nörd. Nördar använder flanellskjorta jämt och det gör inte jag. Äger faktiskt inte ens någon för tillfället.  Min syster brukar skaka på huvudet och kalla mig konstig när jag meddelar henne att nu ska jag ut igen. Och tur är det, för inte skulle jag vilja ha alla människor ute i naturen. Då skulle det ju bli fullt.

Åkte upp till Falun i onsdags för att bege mig ut i en kajak med två av mina konstiga friluftsvänner. Och kajakade gjorde vi. Visserligen blev det bara en natt ute men den var underbar.

Känslan av att röra sig framåt över vattnet med hjälp av endast sin egen styrka är fascinerande.  Ena stunden slår vågorna hårt mot kajaken och mjölksyran svider i armarna medan jag koncentrerar mig stenhårt på hur jag ska möta nästa våg för att inte bli dyngsur, medan det i nästa stund är alldeles stilla och det finns inte en krusning på vattenytan. Man lutar sig bakåt i kajaken, lyfter paddeln från vattnet, blundar och njuter. Njuter av att mjölksyran släpper och njuter av att livet faktiskt är underbart. I de stunderna finns det inget som kan bli bättre, alla livets bekymmer är som bortblåsta och istället samlas energin i kroppen och du blir lycklig.

På kvällen, när den blöta underställströjan är utbytt mot en torr, tältet är uppställt, maten är uppäten och du sitter framför elden som du tänt av ihopsamlade kvistar kommer så stunden när det är dags för de filosofiska samtalen... Ingen plats är mer upplagd för att komma på lösningarna på livets alla gåtor och problem. Några av mitt livs mest intressanta samtal har skett framför en brasa.

När paddelturen sen tar slut är första tanken jag tänker, när får jag sova ute nästa gång? Luxemburg i december? Alperna i januari? Norge nästa sommar? Paddling, vandring eller kanske en kombination?

(Antar att samtalen är hemlighetsstämplade så vågar inte avslöja allt för mycket men kan meddela att det till viss del handlade om killar i underställströjor.)