Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Jag brukar bestämt hävda att jag inte är gammal och det är jag väl egentligen inte heller. Men så dyker dagar som den här upp, 11 september 2008, sju år sedan world trade center blev raserat. SJU ÅR! Fatta hur lång tid det är, jag var 16 hade börjat i ettan på gymnasiet och minns hur alla lärare hade order om att diskutera igenom med sina elever vad som egentligen hade inträffat och vad det skulle få för betydelse för vår framtid. Jag minns att jag kom hem från orienteringsträningen (så det bör varit en tisdag) och fick höra att USA blivit attackerat och många tusen människor dött.

Tiden gick. USA med Bush i spetsen jagade Bin Laden i Afganistans grottsystem utan någon större framgång och innerst inne var det nog fler än jag som inte kunde låta bli att le lite för oss själva över att Bush alltmer framstod som ganska löjlig. Detta var ett helt år innan kriget i Irak och presidenten inte längre framstod som löjlig utan desperat, i mina ögon i alla fall.






Under tiden som jakten på Bin Laden pågick fick vi en uppgift på svenskan i skolan, vi skulle skriva en saga har jag alldeles för mig. Att skriva sagor är något av det roligaste jag vet men den här gången frångick jag mina vanliga teman som brukar vara troll, tomtar och andra väsen i skogen. Denna gång bestämde jag mig för att skriva en saga om verkligheten och skrev en mycket cynisk och ironsik saga om USA:s framfart i Afganisthan och dess oförståelse för talibanernas agerande den 11 september 2001.

Har för mig att jag fick högsta betyg på sagan, antar att min lärare i alla fall till viss del delade mina åsikter. Idag sju år senare skulle jag väldigt gärna vilja läsa min saga, kanske till och med skriva ett andra kapitel men tyvärr är den borta. Jag får väl börja på en ny istället. Kanske blir temat på årets egenskrivna julkalender: USA:s agerande i världen.Frågan är hur jag ska få den att sluta lyckligt och gemtyligt lagom till julafton...