Visst vill jag bli gammal...
Det finns bitar av livet jag inte alls kan förståoch det finns bitar av livet jag kan förstå.
Jag kan förstå att vi föds som små ovetande varelser som faktiskt inte har en aning om var vi har hamnat, för det lär vi oss snabbt.
Jag förstår att åren går och vi växer upp. En dag kommer vi hem från dagis eller förskola eller vad det heter nuförtiden och säger till våra föräldrar:
- Mamma, imorgon vill inte jag ha min bamsetröja på dagis. Jag vill ha en sån som Kalle har istället.
Mamma blir ställd och tänker att något fel är det på världen när en fyraåring är för gammal för att bära bamsetröja, men vad det handlar om är att fyraåringen utvecklas och lär sig hantera världen. Lär sig förstå hur allt fungerar och anpassar sig för att passa in i det samhälle som han/hon är och ska bli en del av. Det kan jag förstå.
Barnet fortsätter växa och utvecklas, kommer upp på högstadiet och plötsligt är det inte längre mamma som är den viktigaste delen i livet, det är kompisarna. Följer man inte kompisarnas mönster får man inte vara med. Det gäller att veta vilken grupp man tillhör och bete sig efter de socialanormer som finns i gruppen, annars är det kört. Även detta kan jag förstå, precis som jag förstår nästa fas i livet.
Det går ännu några år, studenten närmar sig och plötsligt räknar omvärlden med att livsplanen är klar, att målet är tydligt och vägen för att nå dit är utstakad. För en del är det säkert så, för de allra flesta innebär nog hösten eller året efter studenten en hel del ångest. Men ångesten hör ju liksom till livet och är utvecklande så det är bara nyttigt, säger de som vet och själv nickar jag och förstår.
Åren fortsätter att rulla förbi och vad som händer då det vet jag inte så mycket om ty, jag har ju inte kommit så långt på min livsväg. För en del dyker drömpartnern upp, för andra inte. En del nöjer sig med det-duger-förhållande, andra inte. Någon gör karriär och någon blir arbetslös. Någon nykterist och någon alkoholist, ja ni förstår och så gör även jag.
Oavsett hur vägen dit ser ut så har de allra flesta av oss något gemensamt och det är dit jag vill komma. Kommer vi förbi alla dessa år så kommer vi att bli gamla. Här är punkten jag inte förstår, vi lever och utvecklas i massa år för att bli... gamla?
Visst vill jag bli gammal om jag får sitta i min gungstol och sticka mössor till barnbarnen. Visst vill jag bli gammal om jag kan ta på mig mina röda gummistövlar och gå ut i skogen för att plocka svamp. Visst vill jag bli gammal om jag är pigg nog att åka hurtigrutten som jag vid det laget har drömt om i bortåt sextio år. Visst vill jag bli gammal då.
Men jag vill inte bli gammal om alla mina kunskaper som jag har förärvat mig under min livstid plötsligt är som bortblåsta. Jag vill inte bli gammal om jag vaknar varje morgon och inte vill stiga upp för jag vet att dagen kommer se precis likadan ut som gårdagen. Jag vill inte bli gammal om jag inte ens minns namnet på mina barnbarn längre, är medveten om att mitt minne sviker mig men inte kan göra något åt det hur gärna jag än vill. Då vill inte jag bli gammal. Då förstår jag inte varför jag ska bli gammal. Om jag förlorar min utveckling varför ska jag då utvecklas alls?
Det kan jag inte förstå.
Nej DET kan jag verkligen inte heller förstå! Det är sådant som kan göra en rädd för att bli gammal. Men du, jag är kompis med dig ändå fast du varken vet vad jag heter eller vem jag är om en sådär sextio år... så du vet...
