Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Håller för fullt på att måla om min lägenhet, vitt och brunt ska det bli. Har lyssnat igenom alla mina bra skivor de senaste dagarna så idag tänkte jag att teven istället skulle få göra mig sällskap, där jag stod på ikea pallen med penseln i högsta hugg och blåställsbyxorna uppvikta till knäna. Motvationen var på topp med målsättningen att jag skulle måla klart andra omgången av vardagsrummet innan lunch.

Inte lysssade jag så mycket på vad som sas på teven, den stod där mest som ett störande brus i bakgrunden och när jag hört nyheterna för tredje gången funderar jag på att stänga av den men så plötsligt dyker Malou von Siwers upp i rutan, hennes intervjuprogram, efter tio, är tillbaka. Dagens gäster är Mark Levengood, Thomas DiLeva och paret Hydman-Wallien, dagens tema är kärlek. Det här kan bli intressant tänker jag och låter teven vara på.

Att påstå att de fyra gästerna har väldigt olika syn på kärlek är en underdrift, men ändå finns det något som binder dem samman. Tron på den, tron på kärleken.

- Jag älskar alla som bor på femte våningen i vårt hus, läser Mark ur sin nya bok. Det är inte så svårt, det är bara min familj som bor där. Men varför älskar jag inte de två damerna som bor på fjärde våningen? Är de svårare att älska dem än de som bor på femte, bara för att de bor en våning under?

- Människan är sina drömmar, påstår DiLeva

- Otrogen kan man vara, få den sexuella attraktionen av någon annan men vi skulle aldrig skilja oss. Ordet skiljsmässa har aldrig yttrats mellan oss under de femtio åren vi har varit gifta, säger makarna Hydman-Wallien.

Thomas DiLeva, Mark Levengood och paret Hydman-Wallien, kan det bli mer olika? Men ändå så lika.

Jag brukar hävda att lycka är meningen i mitt liv (inte med livet, utan i) men kanske har jag fel, kanske är det kärleken som är meningen i livet? Utan kärlek vore jag knappast lycklig.

.