Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Det här är mitt tredje inlägg och nu börjar jag känna mig redo för att berätta vem jag är. Vad vet ni egentligen om mig? Inte mycket och så kan vi kanske inte ha det. Jag funderar över den perfekta beskrivningen av mig, det finns så många olika sätt att berätta vem jag är. En kompis beskrev mig en gång som blond och blåögd med stora bröst. Det är ju sant. Men kanske inte en så givande bild av mig, tyckte inte jag i alla fall. Samma kompis har dock sagt att jag är smart som fan, torr, snygg, den mest cyniska flicka han har träffat och antagligen en hel del mer. Så nu vet ni vem jag är. Då övergår vi till något mer intressant.

Dagens ämne är människor med ett visst behov av ett dagligt intag av alkoholhaltiga drycker och bland dessa främst männen. Härom veckan var jag ute på en tågresa påväg hem från en kompis. Halvvägs var det dags för tågbyte och jag passade på att gå på toaletten. Utanför toa stöter jag på dagens gubbe, han är visserligen väldigt trevlig och ger mig en femma då han tycker lite synd om mig som var tvungen att betala så mycket för att gå på toa. Jag försöker att avböja men inser att jag inte på något sätt kommer att kunna undvika att ta emot femman utan att såra gubbens känslor fatalt och då riskera ett bråk. Eftersom jag är svensk är bråk det jag är mest rädd för här i världen så jag sträcker fram handen, ler och tar emot femman.

Nu är vi såklart dödspolare. Jag får veta allt om gubben och egentligen är det ganska spännande, tänk att få veta så mycket om någon annans liv, en främmande människas liv. Men när gubben har berättat klart och tåget ännu inte har kommit tycker han givetvis att det är min tur. Antagligen är han bara ensam och tycker om att ha någon att prata med men mina fördomar och allt mitt vett i huvudet ställer sig på tvären när han frågar vad jag heter och vart jag bor. Jag vill inte berätta om mig själv för en gubbe som stinker alkohol och gör det inte heller. Han märker mitt tvära sätt och jag ser hur hans axlar sjunker ihop och glädjen som nyss fanns är som bortblåst. Men det borde vara hans problem inte mitt, eller?

I fredags satt jag så på station igen och väntade på en kompis, (mitt liv kretsar kring tågstationer, tåg och bussar) medan jag satt där kom det in en kille som var uppenbart påverkad. Han är dock lugn och sätter sig bredvid en tjej och börjar prata. Jag tänker i mitt stilla sinne, vad skönt att det inte var bredvid mig. Plötsligt ser killen något som vi andra inte ser, han rusar upp, skriker och springer iväg. Det dröjer dock inte länge förrän han är tillbaka, nu uppenbart arg över någonting. Han inser att han är i fokus i väntsalen, tittar sig runt och skriker: Titta inte på mig för helvete, jag ska döda er allihop!

Jag känner hur adrenalinet i min kropp stiger men jag inser att börja ett samtal med denna man kommer endast leda till att jag får stryk och det vill jag helst inte ha. Han lugnar sig dock i fem minuter innan han återigen rusar upp och ut. Fram till sina suparkompisar springer han, nu ser jag inte honom längre, men förstår en stund senare när han kommer tillbaka att någon har fått stryk. Allt folk i hallen tittar mot kvinnan som nu ligger på marken, några stod precis bredvid närd det hände, någon tar upp en telefon men ingen går fram. Inte heller jag. Jag tänker att jag är en feg jävel samtidigt som jag skyller på att det var så många som såg vad som hände det är bättre de går fram, men det spelar väl knappast kvinnan någon roll. Hur kommer det sig, varför gick jag inte fram när jag insåg att kvinnan antagligen fått stryk? Om hon var skadad eller inte hade inte spelat någon roll, jag kunde ha gjort det som gest för att visa att samhället bryr sig om alla människor oavsett om de är missbrukare eller inte. Men jag var lika feg som alla andra. Nu skäms jag och intalar mig att nästa gång kommer jag att bete mig annorlunda.