Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Det här inlägget skrev jag för ett tag sedan och inte riktigt vågat lägga ut, men nu kände jag att tiden var mogen, stort nöje med läsningen önskar jag.

Jag känner en man (alla andra skulle nog kalla honom för gubbe eller i alla fall farbror, men det känns inte riktigt rätt så jag håller mig till man). Denna man är min morfar, som är gift med min mormor.

Jag kommer ihåg när jag var liten, det bästa jag visste, när jag sov över hos mormor och morfar, var att vakna på morgonen och stiga upp tillsammans med morfar. Ute var det sommar och mormor och morfar hade flyttat ut till sitt sommarställe. När morfar och jag steg upp på morgonen, gjorde morfar frukost till mormor som han sedan bar upp till henne så hon kunde ligga kvar i sängen för att äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro. Medan mormor låg uppe i sin säng och åt frukost, kokade morfar gröt till oss. Sen gjorde han en smörgås med sallad direkt från trädgårdslandet. Han dukade fram mormors hemmagjorda rårörda lingon och tallrikarna. Sen satt vi där i 1800-tals köket och åt vår frukost, morfar och jag. Jag tyckte annars inte om havregrynsgröt men morfars älskade jag.

På vintern, när mormor och morfar bodde i sin lägenhet i stan fick jag följa med morfar ut till sommarstället över dagen. Jag minns inte vad vi pratade om eller om vi ens pratade men vi njöt båda två. Jag älskade att vara med morfar och jag tror att han tyckte om att ha mig med. Jag var ju trots allt ett favoritbarnbarn.

Hemma har morfar alltid varit förste diskare och den sysslan fick man inte ta ifrån honom. Men om man kom och frågade om det behövde torkas, blev han alltid lika glad.

Kom ihåg en gång när släkten träffades på mormor och morfars sommarställe och vi åtta barnbarn sprang omkring på övervåningen vilket resulterade i en tillsägelse om att vara lite lugna. Varför skäller de på våra barnbarn? frågade morfar, det tycker jag inte om! 

Nu är morfar en gammal man, men aldrig kommer jag att glömma vad han tillförde min barndom.