Samtalet som fick mig att tänka
Ibland blir det inte som man har tänkt sig, ikväll skulle jag måla om mitt kök men hade bara kommit en liten bit när telefonen ringde. En kompis som ville prata lite och prata gjorde vi, om allt mellan himmel och jord. Två och en halv timme senare insåg vi båda två att det var sovdags. Och köket var omålat.
Länge sedan jag pratade så länge i telefon med någon, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en skön känsla. Att man, utan problem, kan hålla igång och prata så länge med samma människa utan att samtalsämne behöver letas eller att det blir tråkigt. Det är sådana stunder jag inser hur mycket mina vänner betyder i mitt liv, vad skulle jag göra utan er? Om jag inte fick diskutera stora och små saker i livet, skratta och gråta, med alla människor som står mig nära då hade jag inte varit den person jag är.
Jag som brukar hävda att jag minsann klarar mig själv. Det gör jag inte. Ingen människa klarar sig själv, alla behöver vi någon som förstår hur vi tänker och som diskuterar mot och med oss. Jag vet allt detta men ändå har jag kvar min tanke om att ensam är stark. En av mina kompisar frågade mig en gång: Hanne när ska du släppa din: Jag mot hela världen - attityd?
Kanske är jag nu mogen att släppa taget om den attityden litegrann, kanske är jag nu mogen att inse att tillsammans är man starkare. (Och allt detta bara för ett långt telefonsamtal...)
Men det kommer nog dröja länge innan jag släpper dessa tankar helt, att göra det nu med en gång vore en mycket radikal förändring av min personlighet och förändringar är jobbiga så i fortsättningen kanske jag får hålla mig till att det är jag, tillsammans med mina vänner, mot resten av... Sverige?
