Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Det är bara att erkänna, jag har lite beroende i mig. Jag vet att beroende inte är bra men det finns saker som, jag anser vara nyttigare att vara beroende av än annat. Än så länge i mitt liv har jag valt bort att bli beroende av onyttiga saker, förutom möjligen godis men det var inte det beroendet jag syftatde på för tillfället. Jag är lite av en träningnarkoman. Jag vet, det var inte länge sedan jag skrev om njutningen ett träningspass kan ge men jag är tvungen att skriva om lite träning idag med. Nu handlar det inte om gruppträningspass i en sal med taktfast musik, nu handlar det om människor som snörar på sig skorna , tar på sig ett tajt linne, shorts och sina gymhandskar för att gå upp och lyfta vikter av diverse slag.

Ja, jag äger ett par gymhandskar. Ja, det beror på att gymträning kan ge upphov till valkar i händerna. Ja, jag drabbades av valkar, tyckte det var fult och investerade i ett par handskar. Ja, jag tycker att jag är cool när jag tar på mig dem.
 
Började träna på gym för ett knappt år sedan och insåg fort att det var ganska roligt. Började pressa mig själv och ökade snabbt i styrka. Att öka i styrka gav motivation som omvandlades till hårda träningspass, fem dagar i veckan i det  lilla källargymmet i skolan som jag gick på. Det var jag, ibland en kompis, stänger, hantlar och spegeln. Jag kunde träna och titta mig i spegeln utan att någon brydde sig, förutom vaktmästaren som tittade ner ibland för att byta ett ord med mig och varna mig för överträningens följder.

Våren kom, min utbildning tog slut, jag flyttade till storstan och hade inte längre något källargym att träna i. Det var bara att ge sig av mot friskis, inhandla ett årskort innehållandes gympa och gym. Träningen fortsatte med vissa väsentliga skillander. Jag  fick en introduktion in i gymmaskinerna värld men trivdes fortfarande bäst med mina gamla övningar. Första gången jag körde bänkpress kände jag spänniskillarnas blickar på mig, men vad gör väl det tänkte jag. Senare insåg jag att jag överskridit en norm, en outalad regel. Tjejer hörde inte hemma på den sidan väggen, det var och är spänniskillarnas revir. Måste tjejerna vara på gymmet kan de hålla sig till maskinerna, stänger och hantlar tillhör boysen.
Missförstå mig nu inte, jag tror att detta beror på tjejers feghet mer än på att killar inte vill ha dem där. Platsen för hantelträning är det absolut bästa stället på hela gymmet att spana in snyggingar på. Där finns en stor spegel...

Förskte anpassa mig efter normen men eftersom jag är jag, insåg jag att maskiner är maskiner och hantlar är hantlar. Maskinerna kommer aldrig att ge mig valkar i händerna, då behöver jag inte använda mina handskar och utan dem är jag inte hälften så cool. Kort sagt jag fortsatte att träna hantelträning. Gärna efter jobbet, klockan nio på kvällen då är det jag och spänniskillarna som står framför spegeln och sneglar på oss själva och varandra. Ja, ibland önskar jag att jag också kunde titulera mig spännis men det är en bit kvar dit. Mina muskler syns liksom inte men de finns där.

Älskar minen på spänniskillarna när det är dags att träna triceps, jag har starka triceps. Jag tar vant en stång från stället och ser leendet som gömmer sig i mungiporna hos de små pojkarna, jag ser hur leendet blir bredare när de inser att de hade fel, jag klarade visst de där vikterna. Jag ser också hur leendet byts till en grimas när de sedan själva ska träna triceps... eller vader... 

Jag har inte en chans annars, när de står där med sina trettiokilos hantlar håller jag mig till mina tio kilos. 

Vad jag vill ha sagt? Att människor är lika roliga på gymmet som överallt annars och att jag är likadan.