Nu går jag omkring med ett fånigt leende...
Kände att livet började bli tråkigt idag när jag vaknade, kände att det var alldeles för länge sedan jag jobbade och räknade mina pengar som kommer komma (eller inte komma) i slutet av oktober. Kände att det var slöseri både med min tid och alla andras tid när jag inte får jobba, men på måndag är det dags igen och tur är väl de. Men det här inlägget skulle faktiskt inte handla om min självömkan, den skulle handla om något betydlgt trevligare.
Måste skryta lite och erkänna att jag precis varit på friskis, ett nytt pass som jag inte har gått på innan. Jag halkade in lite på ett bananskal då jag glömde busskortet hemma, fick gå tillbaka och hämta det och ta nästa buss istället vilket bidrog till att jag missade det tänkta passet och som sagt hamnade på kombinationen bräda/medel istället. Jag är lite rädd för nya pass av en enda anledning, att jag inte kommer bli trött. Går jag till friskis med siktet inställt på att träna blir jag så besviken om jag inte blir trött, vilket ofta leder till att jag blir små tjurig resten av dagen. Fånigt, jag vet.
Tillbalka till passet, jag klev in i salen, sist av och lagom stressad. Plockade åt mig en bräda och insåg att nu börjar passet men min bräda får inte plats på golvet. Spanade ut över hallen, insåg att alla väntade på mig men ingen verkade beredd att flytta sin bräda. Tillslut hittade jag en plats längst bak där jag kunde tränga in mig. Bra, nu gällde det att fokusera om, från mitt stressade jag till passets takt, musik och rörelse, det var dags att ge musklerna en utmaning. Eftersom just fokusering är min starka sida lyckades jag snabbt med detta och snart var jag inne i passet. Ska inte påstå att jag var helt rätt hela tiden men en sak vet jag, jobbigt var det. Svetten stänkte från min panna (jag överdriver inte, på den tiden jag sysslade med orientering var det jag och gubbarna som kom tillbaka blöta av svett) och mina benmuskler funderade på vad detta nu var för nytt påhitt.
Precis i rätt tid, innan kroppen går i strejk, slutar så upp-tempo musiken och övergår till en något lugnar tänj-låt och pulsen går ner från max till, tja lite under max. Efter en varmdusch och bussturen hem med stopp på Willys för att helghandla är jag så återigen hemma och känner att den där tröstlösheten över att inte jobba är som borta. Nu går jag omkring med ett fånigt leende på läpparna och känner mig nöjd med mig själv och dessutom känns det som att jag kommer hinna precis allt jag borde innan min vän med hund dyker upp om några timmar. Tänk vad lite träning kan göra.
(Dessutom kommer de nya rörelserna ge mig träningsverk imorgon och dum som jag är kommer jag att njuta av det).
Måste skryta lite och erkänna att jag precis varit på friskis, ett nytt pass som jag inte har gått på innan. Jag halkade in lite på ett bananskal då jag glömde busskortet hemma, fick gå tillbaka och hämta det och ta nästa buss istället vilket bidrog till att jag missade det tänkta passet och som sagt hamnade på kombinationen bräda/medel istället. Jag är lite rädd för nya pass av en enda anledning, att jag inte kommer bli trött. Går jag till friskis med siktet inställt på att träna blir jag så besviken om jag inte blir trött, vilket ofta leder till att jag blir små tjurig resten av dagen. Fånigt, jag vet.
Tillbalka till passet, jag klev in i salen, sist av och lagom stressad. Plockade åt mig en bräda och insåg att nu börjar passet men min bräda får inte plats på golvet. Spanade ut över hallen, insåg att alla väntade på mig men ingen verkade beredd att flytta sin bräda. Tillslut hittade jag en plats längst bak där jag kunde tränga in mig. Bra, nu gällde det att fokusera om, från mitt stressade jag till passets takt, musik och rörelse, det var dags att ge musklerna en utmaning. Eftersom just fokusering är min starka sida lyckades jag snabbt med detta och snart var jag inne i passet. Ska inte påstå att jag var helt rätt hela tiden men en sak vet jag, jobbigt var det. Svetten stänkte från min panna (jag överdriver inte, på den tiden jag sysslade med orientering var det jag och gubbarna som kom tillbaka blöta av svett) och mina benmuskler funderade på vad detta nu var för nytt påhitt.
Precis i rätt tid, innan kroppen går i strejk, slutar så upp-tempo musiken och övergår till en något lugnar tänj-låt och pulsen går ner från max till, tja lite under max. Efter en varmdusch och bussturen hem med stopp på Willys för att helghandla är jag så återigen hemma och känner att den där tröstlösheten över att inte jobba är som borta. Nu går jag omkring med ett fånigt leende på läpparna och känner mig nöjd med mig själv och dessutom känns det som att jag kommer hinna precis allt jag borde innan min vän med hund dyker upp om några timmar. Tänk vad lite träning kan göra.
(Dessutom kommer de nya rörelserna ge mig träningsverk imorgon och dum som jag är kommer jag att njuta av det).
Kommentarer
Postat av: Elin
(bara för jag kommenterar dig hela tiden betyder det inte att jag tycker att du ska göra detsamma på mig... så du vet... jag har bara, som du vet, lite svårt att hålla tyst)
Det bor en liten träningsmasochist i mig också. Många blir förvånade. ibland också jag. Men fy f-n vad skönt det kan vara att bli riktigt genomtrött. Synd bara att jag är så lat att jag tycker det är så jobbigt innan jag tränar att det för sällan blir av.
Trackback
