En ung kvinnas öden och äventyr
Hem till vännen kom hon och på ungdomars förväntasfulla sätt begav de sig ut i natten, nu skulle de dansa, prata, dricka och ha roligt. Till Harrys kom de och ägnade den första timmen åt att obekymrat dricka drinkar och berätta för varandra vad som inträffat i respektive ung kvinnas liv under den senaste veckan då de inte träffat varandra. Ni förstår själva att kvinnorna hade många saker att dryfta.
När unga kvinnor kommer till ett ställe men musik, alkohol och kanske viktigast av alltihop unga män, så besegras tillslut tungan av dansbehovet som rastlösa ben bär. Dansgolvet var oundvikligt och även våra unga damer hamnade slutligen där. Tätt tryckta mot varandra, mot andra, hittade de rytmen och blickar möttes, som brukligt är började flirtandet ta fart. Vår unga kvinna, var inte på något sätt annorlunda och även hon flirtade med de unga männen, inte med alla dock. En del blev genast nedvärderade och bortplockade från intresselistan, kanske var de stackars männen för fula, för fulla eller för taskigt klädda. För den unga kvinnan var de i alla fall ointressanta. En av dessa stackars män som blev bortpetade från listan ville dock inte inse faktum och istället för att hitta en annan, trevligare flicka fortsatte han att söka kontakt mend vår unga kvinna.
När sista låten kom, försökte mannen ta kvinnans hand och få dansa den lugna låten med henne, men hon var svår flirtad, istället för att tacka ja gick hon fnissande sin väg, arm i arm med sin väninna. Nästan framme vid utgången hann den unga mannen återigen upp den unga kvinnan, tog hennes hand och sa med nervös röst:
- Du är verkligen jättesöt!
Den unga kvinnan blev för en enda gång stum och visste inte vad hon skulle svara, innan hon hann fundera ut något var dock mannen borta och kvar stod kvinnan med en ihopvikt lapp i sin hand.
Den unga kvinnan förtjänade verkligen det dåliga samvetet som blev hennes verklighet för en kort stund, ty tillräckligt snart var den stackars mannen återigen borglömd ändå kunde hon inte låta bli att fundera över vilken romantiker denna man måste vara.
The End
Allt som sägs är inte alltid sant
En vän har sedan en tid tillbaka försökt få mig att se dokument inifråns dokumentär om Thomas Quick, igår började jag kolla och precis som vännen förutspådde fängslades jag av berättelsen. Att Jan Guillou länge har hävdat att Quick är oskyldig till morden han har erkänt och är dömd för, vet jag och att Jan Guillou brukar ha rätt i sakfrågor vet jag också men inte trodde jag att en två timmars dokumentär skulle få mig helt övertygad om Quicks oskuld.
Att Quick är mytoman var jag övertygad om från början ändå trodde jag nog att han begått något av de påstådda morden men nu efter att sett teveprogrammet är jag mycket tveksam. 
Quick är dömd för åtta mord, av dessa åtta är alla indiciermål, dvs att det inte finns någon teknisk bevisning i egentlig mening, istället är det Quicks berättelser som utgör bevisen. Quicks berättelser som ändrats om och om igen. 1996 tog han exempelvis på sig skulden för ett mord på en norsk flicka, han berättade att hon vid bortförandet hade långt ljust hår, stora framtänder, joggingbyxor i rosaröd färg. Bilden till höger visar flickans utseende och ni inser att det föga stämmer in med den beskrivningen som Quick gav, dessutom hade hon vid försvinnandet kjol på sig, inte joggingbyxor. Kroppen efter flickan hittades aldrig trots att polisen la ner oehörda resurser på att gå igenom de partier där Quick påstod sig ha dumpat kroppen. Ändå dömdes Quick två år senare för mordet på just denna flickan. Behöver jag tillägga att flickans mamma tvivlar på sin dotters mördare?
Detta är bara en av alla de saker som Hannes Råstam tog upp i sitt program om Sveriges mesta mördare, tro mig det finns otaliga till och hela inlägget kunde varit fyllt med dem men det finns en sak som jag anser ännu viktigare än alla fel som kan ha begåtts under utredningarna som Quick gått igenom och det är när Quicks förra försvarsadvokat, Claes Borgström, säger:
- Om du menar (till reportern) att det under undersökningarna förekommit att polisen tillsammans med psykolog har riggat ett antal berättelser i syfte att lura svenska domstolar att döma en oskyldig så kan jag säga att det har aldrig förekommit i rättshistorien. 
Klart som korvspad det har förekommit i rättshistorien, klart att det fortfarande förekommer, att tro något annat anser jag vara naivt. Att försvarsadvokaten Borgström verkar trött på Quick är uppenbart (han verkar trött på allt i programmet), men att Borgström dessutom har exakt samma åsikter som åklagare Van der Kwast är skrämmande. I min skyddade värld som jag lever i trodde jag att försvarsadvokatens uppgift var att ifrågasätta åklagaren.
Men det är klart att efter ha läst på om Da Costa fallet 1984 borde jag inte blivit förvånad över hur svenska rättsväsendet fungerar. (Även i detta fall har Guillou länge påstått att justitiemord begåtts och även denna gång måste jag ge honom rätt). Och att likt Borgström tro urskillningslöst på det svenska rättsystemet är det farligaste vi kan göra, det man tror på ifrågasätter man inte och ifrågasätter man inte kommer fel aldrig kunna upptäckas. Och då är vi ute på djupt vatten.
Och ni som tror att alla människor är lika inför lagen rekomenderar jag att titta på programmen om Quick, följ länken: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1347111. När ni kollat på programmet kan ni börja fundera över vad som hänt om Quick haft mycket pengar och kunnat anlita en stjärnadvokat som Leif Silbersky, tror ni då seriöst han varit dömd för morden?
Jane Eyre och jag kunde blivit kompisar
Jane Eyre, en flicka i 1800-talets England. En bok skriven av Charlotte Brontë, den äldsta av de tre systrarna som överlevde tonåren. Boken ingick i mitt projekt om de 1001 böcker jag ska läsa, böcker som Göran Hägg anser att man måste läsa innan man dör (Göran Hägg kom i höstas ut med en bok som heter 1001 böcker att läsa innan du dör, böcker som jag har för avsikt att läsa innan jag dör).
Tillbaka till miss Eyre, som många andra i 1800-talets litteratur är Jane Eyre föräldrarlös, blir omhändertagen av sin morbror men när även morbrodern dör tillfaller vårdnaden hennes ingifta moster som är allt annat än road över uppgiften. Hårdhet, stränghet och orättvisa är vardagsmat för Eyre och inte blir det bättre den dagen mostern bestämmer att skicka Jane Eyre till skola, en välgörenhetsinrättning som lär ut ödmjukhet och strikthet på minst sagt speciella sätt. Men Jane uppför sig, studerar flitigt och blir kvar på skolan under många år så en dag börjar hennes rastlöshet göra sig hörd och hon annonserar efter en plats som guvernant i en fin familj.
Två veckor senare kommer hon för första gång till Thornfield Hall och möter där Mr Rochester. Redan från början inser läsaren hur det kommer att sluta och det är inte den historien som är det fascinerande men boken, Jane Eyre. Det fascinerande är de snabba repliker som den begåvade unga fröken alltid lyckas sticka in, det fascinerande är den självständighet som är mycket viktig för miss Eyre. Det fascinerande är att 150 år efter att boken skrevs läser jag den och föstår rakt igenom, Eyres känslor, tankar och rastlöshet. Det intressanta med boken är att den manliga huvudrollsinnehavaren inte är ståtlig, rättvis, lugn och snygg som Mr Darcy i Stolthet och fördom, istället beskrivs Mr Rochester som en ful, vanskapt man med hetsigt humör och vana att bestämma över allt och alla.
Mr Rochester måste dock tillskrivas en egenskap som Mr Darcy saknade från början, Mr Rochester bryr sing inte om börd och förmögenhet, redan första dagen miss Eyre anländer till Thornfield Hall, där Mr Rochester är herre, förstår vi att det kommer bli många djupa diskussioner dem mellan. Redan från början förstår läsaren att Mr Rochetser är en man som älskar att diskutera med den som är värdig och att värdighet inte handlar om förmögenhet utan om intellektuell.
Medan jag läste boken kunde jag inte låta bli att fundera över om jag och Jane Eyre skulle kommit överens om vi träffat varandra. Vi skulle definitivt kunnat diskutera, vi kunde arbetat med våra barn och tillsammans varit rastlösa och rotlösa. Jane skulle varit avundsjuk på mina fyra syskon och jag på hennes förmåga att formulera sig. Hon skulle varit förfärad över min svaga tilltro på samhället och rika människors rätt att bestämma, jag skulle vara tveksam till hennes starka tro på lagar och människors vänlighet. Kort sagt vi skulle haft tillräcklig många likheter för att kunna vara vänner och våra olikheter skulle tillfört våra diskussioner ett djup.
Det hade varit spännande, om jag kunnat resa in i litteraturens värld är Jane Eyre en av dem jag hade velat träffa.
Jul på mitt vis
Juldagen. Flera av mina vänner ska ägna kvällen åt utgång, själv är jag mycket nöjd med att sitta i min soffa, dricka te och läsa i min bok. I morse steg jag upp klockan sex för att ge mig iväg till julottan och sedan dess har jag hunnit jobba, handla och komma hem igen. Jag är trött.
Det sägs att det igår var julafton och visst märkte jag av detta. Steg upp klockan sju hemma hos mig, gick ut i köket och bredde mig två skinksmörgåsar, satte på lite julmusik och tände några ljus. Jag njöt av lugnet, mörkret och tystnaden. Strax innan åtta begav jag mig sedan iväg mot busshållplatsen för att ta bussen till stan. Tio minuter efter utsatt tid hade det ännu inte kommit någon buss. Tog upp min telefon och ringde trafikupplysningen där jag möttes av en telefonsvarare som meddelade att linjen för tillfället var hårt belastat och jag ombads att återkomma senare. Rådvill stod jag och funderade på vad jag skulle göra. En bil kom körande, saktade ner, vevade ner rutan och en vänlig kvinna meddelade mig att bussarna inte kom upp för backen, halkan var för stor och en buss hade redan slirat. Jag gick hem för att fundera över hur jag skulle ta mig till jobbet men mötte på vägen saltbilen och tänkte i mitt stilla sinne att om det saltas kanske bussarna börjar köra. Jag bytte skor och återvände till hållplatsen. Ingen buss kom. Efter en stund försökte jag återigen ringa trafikupplysningen och fick denna gång efter viss väntan faktiskt prata med en människa. Jag frågade när bussarna tänkte börja köra och fick till svar:
- Det beror på saltningen, de kommer inte upp för backen. Svaret tände mitt hopp då jag kunde meddela att vägarna var saltade.
- Menar du att det är saltat? Har saltbilen varit hos er? frågade telefonisten jag pratade med.
- Javisst, den körde förbi för en stund sedan.
Telefonisten gjorde så gott hon kunde, undersökte läget och ringde efter en stund tillbaka till mig men kunde bara meddela att första bussen som skulle gå skulle komma efter klockan tio.
Min arbetstid började klockan tio.
Hur skulle jag göra?
Eftersom jag är jag och inte någonannan började jag promenera de fem kilomterna ner mot anslutningsbussarna. Min förhoppning var att någon skulle plocka upp mig och att jag skulle vinna viss tid. Och så blev det. En äldre man i pensionsåldern stannade sin bil och frågade om jag skulle mot stan och ville ha skjuts. Glad över erbjudandet hoppade jag in i bilen ch började prata. Trevlig man. När han fick veta att jag skulle vidare mot Huskvarna tänkte han skjutsa mig hela vägen men jag kände mig tvungen att tacka nej, hans fru väntade på honom hemma och det var ju trots allt julafton. Efter ett bestämt nej från min sida släppte han av mig i stan och jag behövde bara vänta på tio minuter på att bussen skulle komma. Tillslut blev jag bara tjugo minuter sen till jobbet och detta kan jag tacka min räddare i nöden för.
Som svar på min tacksamhet svarade han:
- Dagar som den här måste man minsann vara snäll.
Till jobbet kom jag och där dubbelkollade min arbetsledare med mig så jag verkligen skulle fira kvällen med mina grannar annars, sa hon, får du väldigt gärna stanna här och fira med oss. Jag tackade nej med hänvinsning mot min grannars inbjudan. Jag jobbade mina åtta timmar och lånade sedan arbetsledarens bil så jag kunde ta mig hem, bussarna slutade köra klockan 14.00. Väl hemma igen gick jag snabbt in till mig, tvättade av mig och bytte kläder innan jag gick de få stegen bort till mina hyresvärdar och grannar. Där bjöds jag in till en traditionell julaftonskväll och när gröten skulle ätas på kvällen till frågades jag hur mycket julmat jag fått i mig under dagen. Jag meddelade sanningen, att jag haft med mig Janssons till jobbet. Givtevis blv resultatet att den kvarvarande julmaten plockades fram för min skull, snapsen tackade jag dock nej till då jag insåg att den skulle få mig att somna sittandes vid bordet.
Kvällen avslutades som julaftonskvällar bör, med ett samtal till min mor.
En annorlunda men väldigt mysig jul. Jag lovar att jag somnade med ett leende på läpparna och en varm känsla i kroppen om att människor trots allt är goda. Min julklapp blev en ökad tro på mänskligheten, ett ljus i mörkret.
Tack!
Jul, jul strålande jul
JAg är lite mot traditionsbundna högtider men vissa saker vill jag ha, som adventskalendern min mamma har och
julstädat tycler jag om när det har blivit. Men nu så här eftermiddagen innan julafton tänker jag att det är dags att börja fundera över hur traditionen blev som den blev. Visste ni tillexempel att Harald Hårfager var den första som nämnde ordet jul? Han drack julöl och kallade detta att dricka jul.
Att saffran under många år troddes vara fosterdrivande eller att Staffan Stalledräng enligt myten var kung Herodes stallknekt. Den första klädda julgranen fanns på stora Sunbygården och året var 1721 medan köttbullen på julbordet är en nymodighet i sammanghanget och inte lades dit förrän 1970.
Julfrid handlade från början om extra böter vid brott begågna under julhelgen, undra just vart dessa pengar gick? Kanske till att betala OB-tillägget för länsmannen som var tvungnen att arbeta. Traditionen att med julmistel är väl kanske istort sett bortglömd men att ordet mistel egentligen betyder liten skit kan ju ändå vara roligt att veta.
För övrigt rekommenderar jag att läsa Charles Dickens klassiker: En julsaga, som handlar om den snåla Mr Scrooge. En otroligt bra bok som jag brukar läsa varje år vid jul, i år har jag dock prioriterat bort den. Har ni inte tid att läsa en hel bok läs åtminstone Viktor Rydbergs Tomten. Eller struntar ni i allt sådant och ägnar helgen pt att ha trevligt med familjen.
Julkramar
När blev jag söt?
Min tid räcker inte till. Jag är inte stressad egentligen men jag hinner liksom inte med allt jag vill göra. Därav så länge sedan det kom ett nytt inlägg här. Fördelen med att det tagit så långt tid för mig att börja skriva på det är att jag har hunnit fundera ut ett ämne.
När jag åkte hem från Göteborg i onsdags hade jag en sms-biljett och var således tvungen att vissa legitimation för konduktören. Min arbetsledare såg mitt körkort, sneglade lite på mig, tittade på körkortet engång till och utbrast:
- Inte en chans att jag skulle känna igen dig, och det är ganska nytaget va?
- Jag vet, svarade jag. Fem år sedan.
- Du har blivit så mycket snyggare!
- Tack, tack.
Detta samtal fick mig att börja fundera på min snygghets utveckling. Visst vet jag att jag förändrats mycket de senaste åren men när började jag tro att människor som sa att jag var snygg menade det?
För fyra år sedan blev jag kär för första gången på riktigt men inte trodde jag på honom när han sa att jag var snygg. Ja, ja tänkte jag, så säger han bara för att han känner mig. Sedan dess har jag träffat flera människor och många har faktiskt talat om för mig att jag ser bra ut. Men svensk som jag är har jag tänkt: Ja, ja så säger de bara. Inte ens lite har jag tagit åt mig av komplimangerna. Men plötsligt tar jag åt mig, plötsligt funderar jag över om det finns lite snygghet i mig trots allt. Vad beror det på?
Jag har inte fått bättre självförtroende eller självkänsla, jag har alltid trott på mig själv och inte brytt mig speciellt mycket om att jag aldrig tillhört skaran som omtalas som snygga. Antagligen finns det inte ett svar på frågan jag ställer till mig själv, antagligen är svaret som vanligt komplext och beroende av flera olika komponenter.
Som att jag faktiskt i höst, efter ett års beslutsamt jobbande, har nått min målvikt. Jag ska inte lägga mig i viktdiskussionen på nätet men ganska många kilo har jag tränat och ätit bort. Plötsligt känner jag mig smal och kan låna kläder av min syster som alltid varit smal. Sist jag var hemma provade jag alla jeans som fanns i hennes garderob och alla passade mig. Det enda som är synd är att inga av mina jeans passar längre utan jag går med ständig gällivarehäng.
Kanske beror även min snygghet på min Olofströmsfrisör som sa att jag var tvungen att coola till mig lite och tjatade sig
till att få göra mitt redan blonda hår platinablont. Plötsligt började folk kommentera mitt hår och att mitt hår var klippt i en snygg frisyr kunde jag tro på, det var ju inte min förtjänst.
För fyra år sedan tränade jag som bara den, så plötsligt fick jag körtelfeber. Tre månaders vila och det fanns faktiskt inte en tillstymelse kvar av min tidigare vältränade kropp. Jag gick in i en anti-tränings period som varade i tre år. För ett år sedan började jag återigen att träna. För första gången i mitt liv började jag dessutom styrketräna. Plötsligt började mina magmuskler synas, plötsligt började mina biceps synas. Jag tillskriver även styrketräningen äran för att mina bröst inte blev mindre när jag gick ner i vikt. Bröstträningen var det roligaste av all träning och således växte även dessa musklerna och istället för att gå ner i bh-storlek fick jag gå upp en storlek.
Men bara det här hade inte fått mig att tro att jag har lite snygghet i mig, utan mina vänner och alla komplimanger hade jag aldrig trott det. En av mina vänner sa under ett år i skolan att han verkligen tyckte att jag var snygg. Jag skrattade åt honom. Jag tänke, han känner mig, han vet hur jag är, därför tycker han att jag är snygg. Min vän förstod att jag inte trodde att han verkligen menade att jag var snygg så han fortsatte att tala om det för mig. Ibland flera gånger om dagen. (Nej, han flirtade inte med mig.)
Även ute på dansgolvet på lördagnätter började jag märka att killarna tittade på mig, jag började på skoj flirta tillbaka och insåg att fler och fler tittade på mig. Jag tänkte, de måste vara konstiga.
I höstas var jag hemma hos en vän och hennes vänner kom på besök. Efter en stund kunde en av tjejerna inte hålla sig utan sa:
- Hanne, måste bara säga att min förtsa tanke när jag såg dig var oj, vilken söt tjej.
Jag blev mållös. En tjej som talade om för mig att jag var söt. Varför? Hon hade ingenting att vinna på att jag var söt. Plötsligt gick det upp för mig att hon menade det, hon sa att jag var söt för att hon verkligen tyckte det. Jag var chockad. Betydde detta att även mina andra vänner som ibland talar om att jag är söt, verkligen menar det? Betyder det att killarna som kollar på mig gör det för att de tycker att jag är söt och inte bara för att jag verkar vara lättlurad? Betyder det att jag är söt?
Ovasett om jag är söt eller inte vaknade jag upp och insåg att det aktiskt finns människor som tycker att jag är det och de måste ha rätt itll sin åsikt så plötsligt har jag lärt mig att le och säga tack när någon kommenterar mitt utseende. Och bara att inte vifta bort tanken med en gång ökar min tro på sanningshalten i komplimangen.
Söt, eller inte söt?Vart tog tiden vägen?
Lovar att skriva nytt inlägg imorgon.
Har hur mycket överskottsenergi som helst men vad hjälper väl det när dygnet ändå bara har 24 timmar?
Jag är ingen talare...
... Men fruktansvärt bra på att prata.
Jag har en dålig ovana, ibland när jag lyssnar på människor som föreläser lyssnar jag inte egentligen på vad personen säger istället roar jag mig med att fundera över upplägget som personen har på sitt framträdande. Ibland märker jag att personen inte riktigt vet hur han/hon ska knyta ihop påsen på föredraget så att sammanfattningen och avslutningen blir klar och lättförstålig för alla. Ibland så tror jag att den här föreläsaren kommer aldrig att lyckas knyta ihop det här på ett bra sätt. Ibland när jag tänker så har jag rätt men ibland har jag helt fel. I lördags hade jag helt fel.
Förelsaren var i detta fallet en präst som började sin andakt med att berätta om renoveringen i sitt badrum hemma och
och hur rörledningarna är kopplade till varandra. Jag tänkte: Han är ute på djupt vatten, han kommer aldrig lyckas få ihop den här andakten på ett bra sätt. Det kommer bli ett typiskt präst framträndande som slutar i ingenstans och efteråt funderar man på vad han egenltigen sa. Men jag hade fel. Efter tjugo minuters prat satt jag med ett småleende på läpparna och tänkte, han lyckas inte, han har inte funderat ut ett slut. Efter tjugoen minut, tog han så återigen upp rörsystemet i sitt badrum och knöt ihop påsen och budskapet han ville förmedla låg i tryggt förvar i den knytna säcken.
Jag kan inte annat än att bli imponerad. Jag vill också en gång bli en så duktig föreläsare att jag lyckas hålla min publik intresserad av mitt ämne i mer än fem minuter. För tillfället så har jag inte så många ställen att öva på, var bättre när jag gick i skolan. Att redovisa mitt examensarbete var faktiskt något av det roligaste jag gjort. Det är väl min egocentriska sida som kommer fram, jag tycker det är roligt att stå i rampljuset och prata om något jag vet att jag kan.
Och visst är det så att lite duktig är jag på att prata så folk blir intresserade och förstår vad jag pratar om, men jag är långt ifrån en profesionell (stavfel eller inte?) föreläsare och det är dit jag en gång vill komma. Det är en dröm jag har. Tänk att få människor att betala för att höra mig prata och lyssna på mina åsikter, det vore faktiskt underbart.
Men skolan är slut och på jobbet finns det inte så många att hålla föredrag för, så under tiden jag väntar på nästa tillfälle läser jag Stora Retorikboken och Konsten att tala, samtdigt som jag tar varje tillfälle som ges att studera föredragshållare. En dag kanske kunskapen jag samlat på mig kommer till nytta.
SS-soldat, biljävel och Sunes jul
Ska jag vara riktigt ärlig så är jag inte alls sugen på att återvända till Göteborg imorgon för att jobba. Jag vill vara hemma, träffa kompisar, träna och julpynta i min stuga. Jag vill inte på ännu en vecka på mentalsjukhus men veckan kommer antagligen att gå fort, mndag och tisdag ska jag ägna åt julklapps inköp medan onsdagen ska tllbringas med min göteborgare till vän. 
Denna kväll var avsatt åt mina föräldrar som kom på besök, mest för att mamma fick biljetter till Peter Jöbacks julkonsert av oss i födelsedagspresent och denna konsert utspelade sig i Jönköping ikväll. Jag var chaufför och släppte av mina föräldrar vid konserten för att köra vidare till min vän där Sunes jul visades på teven. Minns ni Sunes jul? 1991 var året den visades som julkalender och jag var sju år, jag har fragment av kalendern i huvudet. Som när pappa Rudolf tog med sina tre barn, Anna, Sune och Håkan för att stjäla en julgran från domänverkets julgransplantering. Sune fantiserar om hur de kommer hamna på förhör hos polisen och jag minns hur läskigt det var. Säkert sprang jag ibland ut från teverummet, ställde mig i köket och tittade genom spegeln vad som hände. Det var inte lika otäckt att titta på hemska saker som hände när man såg dem spegelvända.
Jag minns även när Sune var med skolan i biblioteket och det kom ett monster, läskigt värre.
Vad jag inte minns var när familjen Andersson skulle ha städdag och mamma Karin kommer in i köket utklädd till SS-soldat, bryter på tyska och ställer upp familjen i givvakt. Som sjuåring förstod jag inte ironin som jag idag 16 år senare skrattar gott åt. Men lite sjukt är det där barnprogrammet. I ett avsnitt får inte pappa Rudolf upp bildörren då den frusit fast och vad gör han om inte utbrister:
- Helvetes, jävlar biljävel!
Vilket nyproducerat barnprogram skulle kunna innehålla den meningen? Förstå vilket ramaskri det skulle bli i pressen.
Tyvärr missade jag, ikväll julaftonsavsnittet då inte Jöbacks konsert var avpassad efter mitt tevetittande men min vän lovade att jag skulle få se det en annan dag och jag tror inte det avsnittet kommer göra mig besviken, det var länge sedan jag skrattade så mycket som jag gjorde ikväll.
Livet är ett äventyr
Det är nu ett par timmar sedan jag borstade bort snön utanför min dörr, satte nyckeln i låset och klev in i värmen till min lilla stuga. Vetskapen om att jag ska vara hemma i två dagar gör mig lycklig, inte förrän på måndag åker jag till Göteborg igen.
Kanske har jag inte varit alltför tydlig men min pojk som jag arbetar med befinner sig i Götebrorg under fyra veckor, jag jobbar två av dessa och är ledig de andra två. Eller rättare sagt, har varit ledig de andra två veckorna. Ena veckan tillbringade jag hos min familj och den andra veckan som nu pågår för fullt har jag passat på att göra ett besök hos en vän som bor i Luxemburg. En friluftsvän.
Vi tillbringade dagarna i skogen, grottor undersöktes och våra kroppar klämdes genom sandstenarnas skrevor som gav oss en millimeterbred marginal från att fastna. Att återge den adrenalinkick vi fick av att hitta en grotta som var trettio meter djup, kolmörk och kallades tjuvgrottan kommer jag inte försöka ge mig på. Men häftigt var det, två och en halv dag ute i skogen och vi träffade på ingen, en hare skuttade förbi oss och spår efter mäsnkligheten fann vi men befolkningen i stort verkar övertygade om att naturen besöker man på sommaren, vintertid sitter man inne. Jag och min vän var ganska nöjda och glada över detta faktum, dels hade vi tidigt bestämt oss för att sova ute, något som är totalt förbjudet i Luxemburg, dels blir spänningen större när risken att stöta på någon minimal. Naturen blir vildare utan människor.
Sova ute skulle vi som sagt göra, men inte hur som helst, vi skulle sova i en grotta. Min v'än visste att det fanns en grotta som skulle gå att sova i, men den visade sig svårare att hitta än väntat, istället hittade vi en annan grotta. En stor, mörk grotta som stängde ute både månljus och dagsljus, dock inte ljud. Innan vi skulle somna hörde vi ett skrik, att det var ett djur som skrek förstod vi men vilket djur var det? Mest rädda var vi för vildsvin men de skriker väl ändå inte? Efter en stunds lyssnade kom vi överens om att det var någon form av fågel. Vilken fågel hade vi dock behövt vår naturguide lärares hjälp för att lista ut.
Vår erfarenhet sa oss att sova ute i december borde vara kallt så både underställ, lagertvå skikt och raggsockar fick stanna på när vi kröp ner i våra sovsäckar men antingen hade vi överskattat kylan eller hade den starka maten vi åt tidigare på dagen fått igång våra kroppar ty kallt var det inte. Efter en liten stund åkte extrakläderna av och understället fick ensamt utgöra pyjamasen, ändå var det nära att svettdropparna kröp fram. Båda var vi dock övertygade om att vi skulle vakna framtåt femtiden och börja frysa, då fem brukar vara en tid när det blir kallare och man börjar frysa men inte ens det gjorde vi och när vi slog upp ögonen, stack näsan utanför sovsäcken hade kyrkklockan redan slagit halv nio.
För er som håller med min väns mamma som frågade om vi var som vi skulle i huvudet, kan jag bara säga: Det finns verkligen inget underbara än att vakna i sin sovsäck efter en varm natt ute i skogen. Det är en oslagbar känsla som måste upplevas.
Barn av sitt kassett
Kassettbanden får mig att känna nostalgi, jag minns när jag satt hemma vid mitt skrivbord, bredvid mig hade jag min svarta kasettbandsspelare och ur högtalarna kunde jag följa Lotta på Bråkmakargatan, Ronja Rövardotter, Tintin och krabban med guldklorna eller elefanten som jag inte längre minns namnet på. Jag minns att Micke och Molle bandet var min brors medan Ronjabandet var mitt. Min äldsta lillasyster lyssnade på Dumbo men de två andra småsyskon tror jag nästan är för unga för att minnas glädjen med kasettbanden, de kommer kanske istället skriva blogginlägg om VHS-tiden.
Kassetten har utan tvekan bidragit till att jag blivit jag, Ronja och Lotta gav mig min Astrid Lindgren kärlek, utan Astrids berättarröst hade jag inte varit den sagoälskare jag idag är. Ibland ville jag dock gå utanför Astrids trygga värld, då hamnade jag allt som oftast med Tintin och Kapten Haddock i öknen och jagade opium handlare eller i Tibet och jagade snömän. Mest av allt kanske jag minns när Tintin i sina försök att få fast opiumbrottslingarna, klädde ut sig med mustasch och skägg och fick tag i en konservburk som innehöll bågot värdefullt, vad exakt minns jag inte längre. Ljudet när Tintin öppnade burken kommer jag dock aldrig i hela mitt liv att glömma, jag älskade ljudet när det rostiga locket skruvades av. Ibland spolade jag tillbaka för att få lyssna en gång till.
Även knattarna när de jagade björnligan i Joakims chocklad fabrik minns jag, inte för att bandet var speciellt bra eller spännande utan för attdet var ett av de få banden som var LYSSNA-LÄS-LÄR, ni vet de röda banden med medföljande bok och den karaktäristiska berättaren som sa: När ni hör det här ljudet, då vet ni att det är dags att vända blad.
Kommer även ihåg Pinochioo och vet att jag tyckte synd om honom som var tvungen att vara så välidigt snäll hela tiden, minns att bandet inte tillhörde mina favoriter kanske på grund av den tydliga moralen som säkert gav mig lite dåligt samvete för alla de gånger jag ljugit. I somras berättade jag för mina sommarbarn om Pinochioos näsa som växte när han ljög och fick som reaktion: Med så stor näsa, tänk så mycket snor Pinochioo måste ha!
Men allt var inte solsken bara för att kassetbanden fanns, ibland trasslade de ju in sig i spelaren. Minns ni vilket trassel? Ett av mina favoritband var tvunget att förkortas efter en sådan olycka, Skattkammarön blev efter det aldrig vad den en gång varit...
Imorgon flyger jag till Luxemburg, kanske ska jag ta fram min gamla kassettfreestyle och lyssna igenom mina gamla band. Fast det är klart, jämför jag storleken på min Ipod shuffle med freestylen och banden så tänker jag nog om och inser det behändiga i att slippa släpa på kassetten med fodral.
Från mentalsjukhus till mentalsjukhus
Bäst på hela veckan var när jag igår (torsdag) åkte från mentalsjukhus till mentalsjukhus, nu undrar ni kanske varför? Jo, jag har en vän i Göteborg. Denna vän är inte riktigt som mina andra vänner, på gott och ont. Denna vän var en gång i tiden anarkist och har vissa sådana tendenser kvar i blodet. När jag ringde i onsdagskväll och frågade om han hade tid med mig på torsdagen sa han:
- Självklart, om jag får ge näring åt den anarkistiska Hanne.
- Gör du det, svarade jag och förstod att jag skulle följa med på en politisk aktion.
För någon vecka sedan skrev jag om det ockuperade huset i gammelstaden i Göteborg, ockupanterna blev utkörda och huset började rivas. Men jag skrev även att ockupanterna inte hade för avsikt att ge upp och det har de inte gjort ännu. Denna gång ockuperar de ett gammalt mentalsjukhus. Ett hus på säkert 1000 kvadrat med 40 rum, ett hus som står tomt och öde sedan flera år tillbaka. Ett hus som värms upp och där vatten fungerar, ett hus som hade el fram till för ett par dagar sedan. Säkert kommer ockupanterna ännu en gång bli utkörda men snart måste politikerna våga möta dem i en diskussion. En diskussion som handlar om människors rätt till bostad.
Som ni kanske gissar var det till detta hus som min vän tog med mig. Min ockupantvän mötte mig vid spårvagnen och vi tog vägen förbi falafelvagnen, med varsin falafel i påsen och en påse chips i handen promenerade vi sedan iväg mot det stora, mörka barrikaderade huset. Vi gick in genom dörren och möttes av skenet från massor av levande ljus, några ficklampor hjälpte till att lysa upp mörkret. Ett av de 40 rummen användes som samlingsrum och där höll de flesta till. Stämningen var lågmäld, att huset varit kolmörkt sen solen gått ner och folk var trötta efter fyra nätters ockupation bidrog säkert åt den något dystra stämmnigen. Ockupantnätter som innebar, vakthållning och oro för besök, besök av dels polis men även av nazister.
Klockan 20.00 var det så dags för stormöte och folket samlades i rummet, viktiga punkter gicks igenom och frågor som mat, säkerhet och antal övernattande personer diskuterades. Frågor ställdes och information gavs: När polisen kommer, vad gör vi då? Får någon panik, ge personen en kram! Använd aldrig våld! Polisen kommer en förmiddag, så de hinner få ut oss innan det blir mörkt. Strömmen går att få på, ska vi betala priset?
Mina föreställningar om hur det skulle vara i huset stämde, ockupanterna var vanliga människor som dels ville ha lite spänning men mest av allt önskade politiker som ville diskutera med dem och lyssna på deras åsikter. Människor som anser att det är slöseri på bostäder att låta hus stå, uppvärmda men tomma år efter år samtidigt som allt fler ungdomar
febrilt letar bostad.
Skriken som aldrig tystnar
Aldrig i hela mitt liv har jag besökt ett ställe som ger mig mer deprimerade känslor eller mer ångest än där jag nu befinner mig. Är i Göteborg med jobbet och vi är ute på ett område bortom Hisingen som en gång i tiden var mentalsjukhus. Idag finns det inga mentalsjuka här men dock känslan.
Framför mig ser jag patienter med vita rockar, nedböjt huvud och släpig gång. Bredvid sig har de en vårdare vars människosyn skulle få mig att gråta. Jag kan höra skriken som aldrig tystnar, människor som i sin panik skriker för det inte vet vad de annars ska göra. Jag kan höra skriken i korridorerna, skriken från patienten som släpas in i isoleringscell, skriken från mamman som mist sitt barn. Skriken som aldrig tystnar.
Jag kan höra slamret från de emaljerade tallrikarna när gröten serveras i matsalen om morgnarna och framför mig ser jag patienter som glupskt slevar i sig gröten utan att känna att saltet uteblivit även denna morgon. Framför mig ser jag kvinnor med glanslöst, tunt, stripigt hår , hår som faller i ögonen när de petar med skeden i gröten och tvingar i sig en mun innan tiden för frukost är ute och en vårdare bryskt rycker undan talriken.
Området består utav massor av hus med tiovåningar och som en gång säkert rymde 500 patienter styck. Att patienterna var mentalsjuka tvivlar jag inte en sekund på, jag känner sådana tendeser efter två dagar. I ett av dessa tegelröda hus har jag blivit tilldelad ett rum, ett fint, stort mörkt, tyst coh dystert rum. Fönstrena sitter högt upp, långt in och ljuset de släpper in skulle gå att räkna på fingrarna om ljus varit räknebart. Som sagt aldrig för har ett ställe ingett mig känslan: ÅK NU!
Plötsligt förstår jag min vän som inte klarade av att stanna på skolan över helgen för att han var tvungen att åka bort. idag efter jobbet var jag tvungen att stanna en stund till men sedan kände jag, det går inte. Jag måste bort.
Dessutom har de placerat ett äldreboende i området, inte underligt, säger jag om de gamla är deprimerade. Har jag aldrig haft panikångest innan skulle jag få det av att hamna här. Låt det aldrig hända.
