Från mentalsjukhus till mentalsjukhus
Hemma igen. Fem nätter, fem dagar på mentalsjukhus och nog är jag lite mer störd än innan. Men snart nog återgår jag till mitt normala tillstånd.
Bäst på hela veckan var när jag igår (torsdag) åkte från mentalsjukhus till mentalsjukhus, nu undrar ni kanske varför? Jo, jag har en vän i Göteborg. Denna vän är inte riktigt som mina andra vänner, på gott och ont. Denna vän var en gång i tiden anarkist och har vissa sådana tendenser kvar i blodet. När jag ringde i onsdagskväll och frågade om han hade tid med mig på torsdagen sa han:
- Självklart, om jag får ge näring åt den anarkistiska Hanne.
- Gör du det, svarade jag och förstod att jag skulle följa med på en politisk aktion.
För någon vecka sedan skrev jag om det ockuperade huset i gammelstaden i Göteborg, ockupanterna blev utkörda och huset började rivas. Men jag skrev även att ockupanterna inte hade för avsikt att ge upp och det har de inte gjort ännu. Denna gång ockuperar de ett gammalt mentalsjukhus. Ett hus på säkert 1000 kvadrat med 40 rum, ett hus som står tomt och öde sedan flera år tillbaka. Ett hus som värms upp och där vatten fungerar, ett hus som hade el fram till för ett par dagar sedan. Säkert kommer ockupanterna ännu en gång bli utkörda men snart måste politikerna våga möta dem i en diskussion. En diskussion som handlar om människors rätt till bostad.
Som ni kanske gissar var det till detta hus som min vän tog med mig. Min ockupantvän mötte mig vid spårvagnen och vi tog vägen förbi falafelvagnen, med varsin falafel i påsen och en påse chips i handen promenerade vi sedan iväg mot det stora, mörka barrikaderade huset. Vi gick in genom dörren och möttes av skenet från massor av levande ljus, några ficklampor hjälpte till att lysa upp mörkret. Ett av de 40 rummen användes som samlingsrum och där höll de flesta till. Stämningen var lågmäld, att huset varit kolmörkt sen solen gått ner och folk var trötta efter fyra nätters ockupation bidrog säkert åt den något dystra stämmnigen. Ockupantnätter som innebar, vakthållning och oro för besök, besök av dels polis men även av nazister.
Klockan 20.00 var det så dags för stormöte och folket samlades i rummet, viktiga punkter gicks igenom och frågor som mat, säkerhet och antal övernattande personer diskuterades. Frågor ställdes och information gavs: När polisen kommer, vad gör vi då? Får någon panik, ge personen en kram! Använd aldrig våld! Polisen kommer en förmiddag, så de hinner få ut oss innan det blir mörkt. Strömmen går att få på, ska vi betala priset?
Mina föreställningar om hur det skulle vara i huset stämde, ockupanterna var vanliga människor som dels ville ha lite spänning men mest av allt önskade politiker som ville diskutera med dem och lyssna på deras åsikter. Människor som anser att det är slöseri på bostäder att låta hus stå, uppvärmda men tomma år efter år samtidigt som allt fler ungdomar
febrilt letar bostad.
Bäst på hela veckan var när jag igår (torsdag) åkte från mentalsjukhus till mentalsjukhus, nu undrar ni kanske varför? Jo, jag har en vän i Göteborg. Denna vän är inte riktigt som mina andra vänner, på gott och ont. Denna vän var en gång i tiden anarkist och har vissa sådana tendenser kvar i blodet. När jag ringde i onsdagskväll och frågade om han hade tid med mig på torsdagen sa han:
- Självklart, om jag får ge näring åt den anarkistiska Hanne.
- Gör du det, svarade jag och förstod att jag skulle följa med på en politisk aktion.
För någon vecka sedan skrev jag om det ockuperade huset i gammelstaden i Göteborg, ockupanterna blev utkörda och huset började rivas. Men jag skrev även att ockupanterna inte hade för avsikt att ge upp och det har de inte gjort ännu. Denna gång ockuperar de ett gammalt mentalsjukhus. Ett hus på säkert 1000 kvadrat med 40 rum, ett hus som står tomt och öde sedan flera år tillbaka. Ett hus som värms upp och där vatten fungerar, ett hus som hade el fram till för ett par dagar sedan. Säkert kommer ockupanterna ännu en gång bli utkörda men snart måste politikerna våga möta dem i en diskussion. En diskussion som handlar om människors rätt till bostad.
Som ni kanske gissar var det till detta hus som min vän tog med mig. Min ockupantvän mötte mig vid spårvagnen och vi tog vägen förbi falafelvagnen, med varsin falafel i påsen och en påse chips i handen promenerade vi sedan iväg mot det stora, mörka barrikaderade huset. Vi gick in genom dörren och möttes av skenet från massor av levande ljus, några ficklampor hjälpte till att lysa upp mörkret. Ett av de 40 rummen användes som samlingsrum och där höll de flesta till. Stämningen var lågmäld, att huset varit kolmörkt sen solen gått ner och folk var trötta efter fyra nätters ockupation bidrog säkert åt den något dystra stämmnigen. Ockupantnätter som innebar, vakthållning och oro för besök, besök av dels polis men även av nazister.
Klockan 20.00 var det så dags för stormöte och folket samlades i rummet, viktiga punkter gicks igenom och frågor som mat, säkerhet och antal övernattande personer diskuterades. Frågor ställdes och information gavs: När polisen kommer, vad gör vi då? Får någon panik, ge personen en kram! Använd aldrig våld! Polisen kommer en förmiddag, så de hinner få ut oss innan det blir mörkt. Strömmen går att få på, ska vi betala priset?
Mina föreställningar om hur det skulle vara i huset stämde, ockupanterna var vanliga människor som dels ville ha lite spänning men mest av allt önskade politiker som ville diskutera med dem och lyssna på deras åsikter. Människor som anser att det är slöseri på bostäder att låta hus stå, uppvärmda men tomma år efter år samtidigt som allt fler ungdomar
febrilt letar bostad.
Kommentarer
Trackback
