Barn av sitt kassett
När jag var liten, på kassettbandens tid, hade vi ett musikband hemma med en karusell och elefant på framsidan. Ryggen på fodralet var gult och låten, bara vanligt vatten var med på bandet. Bandet hade nästan fallit ur mitt minne fram tills idag när jag på allvar började leta efter vattenvisan (som bara vanligt vatten egentligen heter), på nätet. Jag började på Piratebay men fann den inte, jag fortsatte på Youtube, där fanns den men min pojk vill ha den på skiva och inte på youtube. Jag googlade på vattenvisan och insåg att det är Agnetha Fältskog som spelat in den, att kasettet senare gavs ut som skiva och att de tär totalt omöjligt att få tag på något utav det. Men skam den som ger sig, två timmar efter mitt letande börjande har jag hittat sidan där alla låtarna från mitt barndoms kasettband är uppladdaden och vattenvisan ligger i säkert förvar i mitt musikbibliotek på datorn. Framför mig ser jag min pojks lyckliga leende när han hör tonerna från sången han tjatat om länge, synd att de en hel vecka tills jag jobbar nästa gång, jag längtar.
Kassettbanden får mig att känna nostalgi, jag minns när jag satt hemma vid mitt skrivbord, bredvid mig hade jag min svarta kasettbandsspelare och ur högtalarna kunde jag följa Lotta på Bråkmakargatan, Ronja Rövardotter, Tintin och krabban med guldklorna eller elefanten som jag inte längre minns namnet på. Jag minns att Micke och Molle bandet var min brors medan Ronjabandet var mitt. Min äldsta lillasyster lyssnade på Dumbo men de två andra småsyskon tror jag nästan är för unga för att minnas glädjen med kasettbanden, de kommer kanske istället skriva blogginlägg om VHS-tiden.
Kassetten har utan tvekan bidragit till att jag blivit jag, Ronja och Lotta gav mig min Astrid Lindgren kärlek, utan Astrids berättarröst hade jag inte varit den sagoälskare jag idag är. Ibland ville jag dock gå utanför Astrids trygga värld, då hamnade jag allt som oftast med Tintin och Kapten Haddock i öknen och jagade opium handlare eller i Tibet och jagade snömän. Mest av allt kanske jag minns när Tintin i sina försök att få fast opiumbrottslingarna, klädde ut sig med mustasch och skägg och fick tag i en konservburk som innehöll bågot värdefullt, vad exakt minns jag inte längre. Ljudet när Tintin öppnade burken kommer jag dock aldrig i hela mitt liv att glömma, jag älskade ljudet när det rostiga locket skruvades av. Ibland spolade jag tillbaka för att få lyssna en gång till.
Även knattarna när de jagade björnligan i Joakims chocklad fabrik minns jag, inte för att bandet var speciellt bra eller spännande utan för attdet var ett av de få banden som var LYSSNA-LÄS-LÄR, ni vet de röda banden med medföljande bok och den karaktäristiska berättaren som sa: När ni hör det här ljudet, då vet ni att det är dags att vända blad.
Kommer även ihåg Pinochioo och vet att jag tyckte synd om honom som var tvungen att vara så välidigt snäll hela tiden, minns att bandet inte tillhörde mina favoriter kanske på grund av den tydliga moralen som säkert gav mig lite dåligt samvete för alla de gånger jag ljugit. I somras berättade jag för mina sommarbarn om Pinochioos näsa som växte när han ljög och fick som reaktion: Med så stor näsa, tänk så mycket snor Pinochioo måste ha!
Men allt var inte solsken bara för att kassetbanden fanns, ibland trasslade de ju in sig i spelaren. Minns ni vilket trassel? Ett av mina favoritband var tvunget att förkortas efter en sådan olycka, Skattkammarön blev efter det aldrig vad den en gång varit...
Imorgon flyger jag till Luxemburg, kanske ska jag ta fram min gamla kassettfreestyle och lyssna igenom mina gamla band. Fast det är klart, jämför jag storleken på min Ipod shuffle med freestylen och banden så tänker jag nog om och inser det behändiga i att slippa släpa på kassetten med fodral.
Kassettbanden får mig att känna nostalgi, jag minns när jag satt hemma vid mitt skrivbord, bredvid mig hade jag min svarta kasettbandsspelare och ur högtalarna kunde jag följa Lotta på Bråkmakargatan, Ronja Rövardotter, Tintin och krabban med guldklorna eller elefanten som jag inte längre minns namnet på. Jag minns att Micke och Molle bandet var min brors medan Ronjabandet var mitt. Min äldsta lillasyster lyssnade på Dumbo men de två andra småsyskon tror jag nästan är för unga för att minnas glädjen med kasettbanden, de kommer kanske istället skriva blogginlägg om VHS-tiden.
Kassetten har utan tvekan bidragit till att jag blivit jag, Ronja och Lotta gav mig min Astrid Lindgren kärlek, utan Astrids berättarröst hade jag inte varit den sagoälskare jag idag är. Ibland ville jag dock gå utanför Astrids trygga värld, då hamnade jag allt som oftast med Tintin och Kapten Haddock i öknen och jagade opium handlare eller i Tibet och jagade snömän. Mest av allt kanske jag minns när Tintin i sina försök att få fast opiumbrottslingarna, klädde ut sig med mustasch och skägg och fick tag i en konservburk som innehöll bågot värdefullt, vad exakt minns jag inte längre. Ljudet när Tintin öppnade burken kommer jag dock aldrig i hela mitt liv att glömma, jag älskade ljudet när det rostiga locket skruvades av. Ibland spolade jag tillbaka för att få lyssna en gång till.
Även knattarna när de jagade björnligan i Joakims chocklad fabrik minns jag, inte för att bandet var speciellt bra eller spännande utan för attdet var ett av de få banden som var LYSSNA-LÄS-LÄR, ni vet de röda banden med medföljande bok och den karaktäristiska berättaren som sa: När ni hör det här ljudet, då vet ni att det är dags att vända blad.
Kommer även ihåg Pinochioo och vet att jag tyckte synd om honom som var tvungen att vara så välidigt snäll hela tiden, minns att bandet inte tillhörde mina favoriter kanske på grund av den tydliga moralen som säkert gav mig lite dåligt samvete för alla de gånger jag ljugit. I somras berättade jag för mina sommarbarn om Pinochioos näsa som växte när han ljög och fick som reaktion: Med så stor näsa, tänk så mycket snor Pinochioo måste ha!
Men allt var inte solsken bara för att kassetbanden fanns, ibland trasslade de ju in sig i spelaren. Minns ni vilket trassel? Ett av mina favoritband var tvunget att förkortas efter en sådan olycka, Skattkammarön blev efter det aldrig vad den en gång varit...
Imorgon flyger jag till Luxemburg, kanske ska jag ta fram min gamla kassettfreestyle och lyssna igenom mina gamla band. Fast det är klart, jämför jag storleken på min Ipod shuffle med freestylen och banden så tänker jag nog om och inser det behändiga i att slippa släpa på kassetten med fodral.
Kommentarer
Trackback
