Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Min tid räcker inte till. Jag är inte stressad egentligen men jag hinner liksom inte med allt jag vill göra. Därav så länge sedan det kom ett nytt inlägg här. Fördelen med att det tagit så långt tid för mig att börja skriva på det är att jag har hunnit fundera ut ett ämne.

När jag åkte hem från Göteborg i onsdags hade jag en sms-biljett och var således tvungen att vissa legitimation för konduktören. Min arbetsledare såg mitt körkort, sneglade lite på mig, tittade på körkortet engång till och utbrast:

- Inte en chans att jag skulle känna igen dig, och det är ganska nytaget va?

- Jag vet, svarade jag. Fem år sedan.

- Du har blivit så mycket snyggare!

- Tack, tack.

Detta samtal fick mig att börja fundera på min snygghets utveckling. Visst vet jag att jag förändrats mycket de senaste åren men när började jag tro att människor som sa att jag var snygg menade det?

För fyra år sedan blev jag kär för första gången på riktigt men inte trodde jag på honom när han sa att jag var snygg. Ja, ja tänkte jag, så säger han bara för att han känner mig. Sedan dess har jag träffat flera människor och många har faktiskt talat om för mig att jag ser bra ut. Men svensk som jag är har jag tänkt: Ja, ja så säger de bara. Inte ens lite har jag tagit åt mig av komplimangerna. Men plötsligt tar jag åt mig, plötsligt funderar jag över om det finns lite snygghet  i mig trots allt. Vad beror det på?

Jag har inte fått bättre självförtroende eller självkänsla, jag har alltid trott på mig själv och inte brytt mig speciellt mycket om att jag aldrig tillhört skaran som omtalas som snygga. Antagligen finns det inte ett svar på frågan jag ställer till mig själv, antagligen är svaret som vanligt komplext och beroende av flera olika komponenter.

Som att jag faktiskt i höst, efter ett års beslutsamt jobbande, har nått min målvikt. Jag ska inte lägga mig i viktdiskussionen på nätet men ganska många kilo har jag tränat och ätit bort. Plötsligt känner jag mig smal och kan låna kläder av min syster som alltid varit smal. Sist jag var hemma provade jag alla jeans som fanns i hennes garderob och alla passade mig. Det enda som är synd är att inga av mina jeans passar längre utan jag går med ständig gällivarehäng. 

Kanske beror även min snygghet på min Olofströmsfrisör som sa att jag var tvungen att coola till mig lite och tjatade sig
till att få göra mitt redan blonda hår platinablont. Plötsligt började folk kommentera mitt hår och att mitt hår var klippt i en snygg frisyr kunde jag tro på, det var ju inte min förtjänst.

För fyra år sedan tränade jag som bara den, så plötsligt fick jag körtelfeber. Tre månaders vila och det fanns faktiskt inte en tillstymelse kvar av min tidigare vältränade kropp. Jag gick in i en anti-tränings period som varade i tre år. För ett år sedan började jag återigen att träna. För första gången i mitt liv började jag dessutom styrketräna. Plötsligt började mina magmuskler synas, plötsligt började mina biceps synas. Jag tillskriver även styrketräningen äran för att mina bröst inte blev mindre när jag gick ner i vikt. Bröstträningen var det roligaste av all träning och således växte även dessa musklerna och istället för att gå ner i bh-storlek fick jag gå upp en storlek.

Men bara det här hade inte fått mig att tro att jag har lite snygghet i mig, utan mina vänner och alla komplimanger hade jag aldrig trott det. En av mina vänner sa under ett år i skolan att han verkligen tyckte att jag var snygg. Jag skrattade åt honom. Jag tänke, han känner mig, han vet hur jag är, därför tycker han att jag är snygg. Min vän förstod att jag inte trodde att han verkligen menade att jag var snygg så han fortsatte att tala om det för mig. Ibland flera gånger om dagen. (Nej, han flirtade inte med mig.)

Även ute på dansgolvet på lördagnätter började jag märka att killarna tittade på mig, jag började på skoj flirta tillbaka och insåg att fler och fler tittade på mig. Jag tänkte, de måste vara konstiga.

I höstas var jag hemma hos en vän och hennes vänner kom på besök. Efter en stund kunde en av tjejerna inte hålla sig utan sa:

- Hanne, måste bara säga att min förtsa tanke när jag såg dig var oj, vilken söt tjej.

Jag blev mållös. En tjej som talade om för mig att jag var söt. Varför? Hon hade ingenting att vinna på att jag var söt. Plötsligt gick det upp för mig att hon menade det, hon sa att jag var söt för att hon verkligen tyckte det. Jag var chockad. Betydde detta att även mina andra vänner som ibland talar om att jag är söt, verkligen menar det? Betyder det att killarna som kollar på mig gör det för att de tycker att jag är söt och inte bara för att jag verkar vara lättlurad? Betyder det att jag är söt?

Ovasett om jag är söt eller inte vaknade jag upp och insåg att det aktiskt finns människor som tycker att jag är det och de måste ha rätt itll sin åsikt så plötsligt har jag lärt mig att le och säga tack när någon kommenterar mitt utseende. Och bara att inte vifta bort tanken med en gång ökar min tro på sanningshalten i komplimangen.