Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Juldagen. Flera av mina vänner ska ägna kvällen åt utgång, själv är jag mycket nöjd med att sitta i min soffa, dricka te och läsa i min bok. I morse steg jag upp klockan sex för att ge mig iväg till julottan och sedan dess har jag hunnit jobba, handla och komma hem igen. Jag är trött.

Det sägs att det igår var julafton och visst märkte jag av detta. Steg upp klockan sju hemma hos mig, gick ut i köket och bredde mig två skinksmörgåsar, satte på lite julmusik och tände några ljus. Jag njöt av lugnet, mörkret och tystnaden. Strax innan åtta begav jag mig sedan iväg mot busshållplatsen för att ta bussen till stan. Tio minuter efter utsatt tid hade det ännu inte kommit någon buss. Tog upp min telefon och ringde trafikupplysningen där jag möttes av en telefonsvarare som meddelade att linjen för tillfället var hårt belastat och jag ombads att återkomma senare. Rådvill stod jag och funderade på vad jag skulle göra. En bil kom körande, saktade ner, vevade ner rutan och en vänlig kvinna meddelade mig att bussarna inte kom upp för backen, halkan var för stor och en buss hade redan slirat. Jag gick hem för att fundera över hur jag skulle ta mig till jobbet men mötte på vägen saltbilen och tänkte i mitt stilla sinne att om det saltas kanske bussarna börjar köra. Jag bytte skor och återvände till hållplatsen. Ingen buss kom. Efter en stund försökte jag återigen ringa trafikupplysningen och fick denna gång efter viss väntan faktiskt prata med en människa. Jag frågade när bussarna tänkte börja köra och fick till svar:

- Det beror på saltningen, de kommer inte upp för backen. Svaret tände mitt hopp då jag kunde meddela att vägarna var saltade.

- Menar du att det är saltat? Har saltbilen varit hos er? frågade telefonisten jag pratade med.

- Javisst, den körde förbi för en stund sedan.

Telefonisten gjorde så gott hon kunde, undersökte läget och ringde efter en stund tillbaka till mig men kunde bara meddela att första bussen som skulle gå skulle komma efter klockan tio.

Min arbetstid började klockan tio.

Hur skulle jag göra?

Eftersom jag är jag och inte någonannan började jag promenera de fem kilomterna ner mot anslutningsbussarna. Min förhoppning var att någon skulle plocka upp mig och att jag skulle vinna viss tid. Och så blev det. En äldre man i pensionsåldern stannade sin bil och frågade om jag skulle mot stan och ville ha skjuts. Glad över erbjudandet hoppade jag in i bilen ch började prata. Trevlig man. När han fick veta att jag skulle vidare mot Huskvarna tänkte han skjutsa mig hela vägen men jag kände mig tvungen att tacka nej, hans fru väntade på honom hemma och det var ju trots allt julafton. Efter ett bestämt nej från min sida släppte han av mig i stan och jag behövde bara vänta på tio minuter på att bussen skulle komma. Tillslut blev jag bara tjugo minuter sen till jobbet och detta kan jag tacka min räddare i nöden för.

Som svar på min tacksamhet svarade han:

- Dagar som den här måste man minsann vara snäll.

Till jobbet kom jag och där dubbelkollade min arbetsledare med mig så jag verkligen skulle fira kvällen med mina grannar annars, sa hon, får du väldigt gärna stanna här och fira med oss. Jag tackade nej med hänvinsning mot min grannars inbjudan. Jag jobbade mina åtta timmar och lånade sedan arbetsledarens bil så jag kunde ta mig hem, bussarna slutade köra klockan 14.00. Väl hemma igen gick jag snabbt in till mig, tvättade av mig och bytte kläder innan jag gick de få stegen bort till mina hyresvärdar och grannar. Där bjöds jag in till en traditionell julaftonskväll och när gröten skulle ätas på kvällen till frågades jag hur mycket julmat jag fått i mig under dagen. Jag meddelade sanningen, att jag haft med mig Janssons till jobbet. Givtevis blv resultatet att den kvarvarande julmaten plockades fram för min skull, snapsen tackade jag dock nej till då jag insåg att den skulle få mig att somna sittandes vid bordet.

Kvällen avslutades som julaftonskvällar bör, med ett samtal till min mor.

En annorlunda men väldigt mysig jul. Jag lovar att jag somnade med ett leende på läpparna och en varm känsla i kroppen om att människor trots allt är goda. Min julklapp blev en ökad tro på mänskligheten, ett ljus i mörkret.

Tack!