Livet är ett äventyr
Kevin har precis vunnit Idol, min ryggsäck ligger ouppackad i hallen, jag har tagit ur mina linser och satt på mig mina glasögon som inte använts på över en vecka och inte putsat på evigheter och således inte är så glasklara som de borde vara.
Det är nu ett par timmar sedan jag borstade bort snön utanför min dörr, satte nyckeln i låset och klev in i värmen till min lilla stuga. Vetskapen om att jag ska vara hemma i två dagar gör mig lycklig, inte förrän på måndag åker jag till Göteborg igen.
Kanske har jag inte varit alltför tydlig men min pojk som jag arbetar med befinner sig i Götebrorg under fyra veckor, jag jobbar två av dessa och är ledig de andra två. Eller rättare sagt, har varit ledig de andra två veckorna. Ena veckan tillbringade jag hos min familj och den andra veckan som nu pågår för fullt har jag passat på att göra ett besök hos en vän som bor i Luxemburg. En friluftsvän.
Vi tillbringade dagarna i skogen, grottor undersöktes och våra kroppar klämdes genom sandstenarnas skrevor som gav oss en millimeterbred marginal från att fastna. Att återge den adrenalinkick vi fick av att hitta en grotta som var trettio meter djup, kolmörk och kallades tjuvgrottan kommer jag inte försöka ge mig på. Men häftigt var det, två och en halv dag ute i skogen och vi träffade på ingen, en hare skuttade förbi oss och spår efter mäsnkligheten fann vi men befolkningen i stort verkar övertygade om att naturen besöker man på sommaren, vintertid sitter man inne. Jag och min vän var ganska nöjda och glada över detta faktum, dels hade vi tidigt bestämt oss för att sova ute, något som är totalt förbjudet i Luxemburg, dels blir spänningen större när risken att stöta på någon minimal. Naturen blir vildare utan människor.
Sova ute skulle vi som sagt göra, men inte hur som helst, vi skulle sova i en grotta. Min v'än visste att det fanns en grotta som skulle gå att sova i, men den visade sig svårare att hitta än väntat, istället hittade vi en annan grotta. En stor, mörk grotta som stängde ute både månljus och dagsljus, dock inte ljud. Innan vi skulle somna hörde vi ett skrik, att det var ett djur som skrek förstod vi men vilket djur var det? Mest rädda var vi för vildsvin men de skriker väl ändå inte? Efter en stunds lyssnade kom vi överens om att det var någon form av fågel. Vilken fågel hade vi dock behövt vår naturguide lärares hjälp för att lista ut.
Vår erfarenhet sa oss att sova ute i december borde vara kallt så både underställ, lagertvå skikt och raggsockar fick stanna på när vi kröp ner i våra sovsäckar men antingen hade vi överskattat kylan eller hade den starka maten vi åt tidigare på dagen fått igång våra kroppar ty kallt var det inte. Efter en liten stund åkte extrakläderna av och understället fick ensamt utgöra pyjamasen, ändå var det nära att svettdropparna kröp fram. Båda var vi dock övertygade om att vi skulle vakna framtåt femtiden och börja frysa, då fem brukar vara en tid när det blir kallare och man börjar frysa men inte ens det gjorde vi och när vi slog upp ögonen, stack näsan utanför sovsäcken hade kyrkklockan redan slagit halv nio.
För er som håller med min väns mamma som frågade om vi var som vi skulle i huvudet, kan jag bara säga: Det finns verkligen inget underbara än att vakna i sin sovsäck efter en varm natt ute i skogen. Det är en oslagbar känsla som måste upplevas.
Det är nu ett par timmar sedan jag borstade bort snön utanför min dörr, satte nyckeln i låset och klev in i värmen till min lilla stuga. Vetskapen om att jag ska vara hemma i två dagar gör mig lycklig, inte förrän på måndag åker jag till Göteborg igen.
Kanske har jag inte varit alltför tydlig men min pojk som jag arbetar med befinner sig i Götebrorg under fyra veckor, jag jobbar två av dessa och är ledig de andra två. Eller rättare sagt, har varit ledig de andra två veckorna. Ena veckan tillbringade jag hos min familj och den andra veckan som nu pågår för fullt har jag passat på att göra ett besök hos en vän som bor i Luxemburg. En friluftsvän.
Vi tillbringade dagarna i skogen, grottor undersöktes och våra kroppar klämdes genom sandstenarnas skrevor som gav oss en millimeterbred marginal från att fastna. Att återge den adrenalinkick vi fick av att hitta en grotta som var trettio meter djup, kolmörk och kallades tjuvgrottan kommer jag inte försöka ge mig på. Men häftigt var det, två och en halv dag ute i skogen och vi träffade på ingen, en hare skuttade förbi oss och spår efter mäsnkligheten fann vi men befolkningen i stort verkar övertygade om att naturen besöker man på sommaren, vintertid sitter man inne. Jag och min vän var ganska nöjda och glada över detta faktum, dels hade vi tidigt bestämt oss för att sova ute, något som är totalt förbjudet i Luxemburg, dels blir spänningen större när risken att stöta på någon minimal. Naturen blir vildare utan människor.
Sova ute skulle vi som sagt göra, men inte hur som helst, vi skulle sova i en grotta. Min v'än visste att det fanns en grotta som skulle gå att sova i, men den visade sig svårare att hitta än väntat, istället hittade vi en annan grotta. En stor, mörk grotta som stängde ute både månljus och dagsljus, dock inte ljud. Innan vi skulle somna hörde vi ett skrik, att det var ett djur som skrek förstod vi men vilket djur var det? Mest rädda var vi för vildsvin men de skriker väl ändå inte? Efter en stunds lyssnade kom vi överens om att det var någon form av fågel. Vilken fågel hade vi dock behövt vår naturguide lärares hjälp för att lista ut.
Vår erfarenhet sa oss att sova ute i december borde vara kallt så både underställ, lagertvå skikt och raggsockar fick stanna på när vi kröp ner i våra sovsäckar men antingen hade vi överskattat kylan eller hade den starka maten vi åt tidigare på dagen fått igång våra kroppar ty kallt var det inte. Efter en liten stund åkte extrakläderna av och understället fick ensamt utgöra pyjamasen, ändå var det nära att svettdropparna kröp fram. Båda var vi dock övertygade om att vi skulle vakna framtåt femtiden och börja frysa, då fem brukar vara en tid när det blir kallare och man börjar frysa men inte ens det gjorde vi och när vi slog upp ögonen, stack näsan utanför sovsäcken hade kyrkklockan redan slagit halv nio.
För er som håller med min väns mamma som frågade om vi var som vi skulle i huvudet, kan jag bara säga: Det finns verkligen inget underbara än att vakna i sin sovsäck efter en varm natt ute i skogen. Det är en oslagbar känsla som måste upplevas.
Kommentarer
Trackback
