Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Ibland funderar jag över varför människan är destruktiv mot sig själv. På utbildningen jag gick (social-pedagog) diskuterade vi många gånger om människan av naturen är en egoistisk varelse eller inte, jag hävdade länge att hon inte är det. Egoism är, för mig något av det fulaste som finns och om hela mänskligheten är egoistisk skulle jag leva i en diskrepans som skulle vara jobbig att ta sig ur, men argumenten för människans egoism var stor. För visst är det så att en människa först och främst ser till sin egen överlevnad, jag kanske inte skulle kalla det egoism utan överlevnadsdrift, men ju mer vi utvecklats desto större har hennes intellektuell blivit och egoismen har gjort sig gällande. När vi inte längre behöver roffa åt oss maten för att hinna få någon, när vi inte längre bevöher slå ihjäl vår motståndare för att visa vem som är starkast, när vi inte längre fysiskt behöver kämpa för att överleva, då hittar vi andra vägar. Vi roffar åt oss mer lön om vi kan, vi tar bästa platsen på tåget, vi gör vad vi kan för att göra vårt liv så bra som möjligt.

Men hävdade jag nu i diskussionen, den afrikanska mamman som ger sista brödbiten till sina barn medan hon själv svälter, personen som väjer med bilen för barnet som springer ut i vägen och själv riskerar sitt liv, var finns egoismen i dessa handlingar?

Mina motargumentanter menade nu att detta görs av personer som är medvetna om att de inte kommer kunna leva med sig själva om de inte utför dessa handlingar, att göra en god handling får mig att känna mig betydelsefull och viktig, alltså är även dessa handlingar egoistiska.

Kanske är det så. Men då undrar jag vart självdestruktiviteten kommer in i bilden. Många människor jag känner har ett eller flera självdestruktiva beteende och då menar jag kanske inte att de rent fysiskt skadar sig själva. Om människan av naturen är egoistisk hur kan hon vara självdestruktiv? Eller är även självdestruktiviteten en egoistisk handling?

Att umgås med människor som inte är bra för en, att fastna i mönster som man inte mår bra av, att hata sig själv och inte tycka man är värd livets goda sidor. Är det människans egoistiska sätt att placera sig i en offerroll? Att markera jag är inte värd något bättre, jag är betydelselös och inte värd att tyckas om. Att på ett egoistiskt sätt be om hjälp, genom att göra människor oroliga för en? Eller är det bara en sjuk sida som måste jobbas med och bearbetas? Kanske är inte det självdestruktiva sammankopplat med egoismen, men om egoismen är en grundläggande drift hos människan måste självdestrutkiviteten vara tätt sammankopplad med den, eller?

Kanske är jag helt ute och cyklar, men ibland skulle jag önska att jag kunde skaka lite vett i huvudet på mina vänner och människor runt omkring mig och få dem att fatta att de ska göra saker som är bra för dem, att de ska älska sig själva och veta att de är bra. Och kanske handlar det bara om min egoism, om mina vänner beter sig på ett destruktivt sätt mot sig själva förmedlar de: Jag är inte värd något bättre och genast blir mitt omdöme ifrågasatt. Plötsligt är min tanke  om att de är värda det bästa i världen ifrågasatt och jag rannsakar mig själv, är jag fel ute? Eller varför ifrågasätter de min åsikt?

Fast klart, en självdestruktiv handling kanske handlar väldigt lite om andra människor oavsett vem som blir påverkad av den...

Ibland fylls mitt storasyster hjärta av stolthet (allt som oftast faktiskt) igår hände det igen. Denna gång var anledningen min broders status på facebook, en bloggadress. Jag surfade in på adressen och fann min lillebrors blogg. Är inte livet underbart så säg?

Inget trangodis så långt ögat kan nå...

Stackars mig...

Hur lätt hamnar jag inte i ett system, ett system som ger mig mycket men också kräver av mig. Ett system som handlar om att ta och ge, precis som alla system i världen. System finns där levande organismer finns och aldrig går det att komma i från dem. Vad kom först liksom, människan eller samhället? Kan tyckas självklart att samhället måste bero och orsakas av människan men hur lever människan om inte systemet eller samhället finns?

Kanske har jag bara för lite hjärngymnastik i vardagen men dessa frågor går jag och tänker på för tillfället. Som ni säkert vid det här laget har förstått är jag en människa orädd att flytta från plats till plats. Drömde inatt att någon frågade mig om jag var blyg och jag kunde inte annat än säga nej, jag är inte blyg, inte oftast. Som nittonåring flyttade jag till Oslo, jag flyttade från familjens system till ett annat system, ett år senare flyttade jag till Blekinge och blev återigen medlem i ett system. Jag stannade i Blekinge i tre år och märkte när jag flyttade därifrån att jag inte bara var en del av ett litet system på folkhögskolan jag studerat på, efter tre år var jag även en del av ett större system, jag var en del i samhället. Jag kände ortsbor och hade minnen och upplevelser knytna till platser och folk. Jag upplevde plötsligt att jag gav upp en del av mig när jag flyttade till Jönköping och började om på nytt.

Efter tio månader i staden är jag plötsligt återigen en del i ett system och det känns konstigt. Jag har svårt att bestämma om det är något positivt eller negativt. För att vara i ett system är kanske högst nödvändigt för min fortsatta existens men att tillhöra ett system låser också fast. Möjligheter försvinner kanske inte men det är lättare att luta sig tillbaka och vara nöjd med tillvaron. Att inte söka nya system, att inte söka erfarenheter utanför systemet, att inte bli en del av nya system.

När jag flyttade till Jönköping var det min utamaning, att bli en del av ett system, att hitta människor i min omgivning som jag skulle kunna umgås med. Nu har jag gjort det. Jag trivs med människorna jag omger mig med och undrar:  var det inte mer? Är livet inte mer? Kommer jag alltid, med jämna mellanrum vakna upp och inse att jag är en del av system med outalade regler och normer. Att livet trots allt är förutsägbart och genom förutsägbarheten tråkigt? Blir livet inte mer? Ska jag ägna resten av livet åt att jobba, hälsa på vänner på helgen och självförverkliga mig själv, enbart och endast? Har inte livet ett högre syfte?

Mitt svar är att livet måste ha ett högre syfte annars skulle det vara meningslöst. Kanske trodde jag att mitt högre syfte var att knyta kontakter och jobba med ungdomar vars problem är större än mina, att finnas och älska. Men plötsligt har jag kommit till insikt att mitt liv måste innehålla mer, eller åtminstone annorlunda.

Och jag anmälde mig till en kurs på högskolan. Mellanöstern kunskap med tillhörande studieresa till Israel/Palestina. Kanske är det  på rätt väg, kanske är det helt åt skogen men för tillfället känns det mer som ett kall än en valmöjlighet.

Ska jag vara ärlig funderar jag på att inte skriva i min blogg på ett tag. Jag tycker det är tråkigt att skriva. Jag behöver diskutera. Diskuter varför livet blir som livet blir och inte på något annat sätt. Diskutera meningen i det jag gör, meningen i att anstränga sig anledningen till att energin läggs på de saker som den läggs på. Jag behöver diskutera den fria vilja kontra ödet och orsak verkan. Jag behöver kramas. Jag behöver veta sanningen, sanningen som inte finns och aldrig kommer bli hundra procentig. Jag kanske behöver slappna av. En stund i alla fall.

Jag går på högvarv. Energin sprudlar men jag vet att det finns en anledning till att den gör det och den anledningen kommer hinna ifatt mig om inte jag hinner ifatt den. Men jag mår bra. Jag behöver bara stänga in mig i mitt hus och hinna ifatt. Städa. Tänka och lyssna på tystnaden.

Det ska jag göra en annan dag. På måndag kanske.

Tills dess ska jag tänka med ett leende på hur skrämmande jag är. I helgen fick jag nämligen reda på detta. OCh det finns många saker som gör mig skrämmande:

- Jag är tjej.
- Jag pratar konstigt (Jönköpingsborna är inte riktigt vana vid min sydsmåländska dialekt).
- Jag bor i skogen, frivilligt dessutom.
- Jag är varm medan tjejer i största allmänhet fryser...
- Jag ser stark ut.
- Jag pratar om mörka hemligheter.

Ni förstår själva, jag är skrämmande...

Ibland drabbas jag av viss okoncentration. Som idag. Vaknade klockan 06.00 och kände hur myrorna kröp i benen. LÅg kvar i 45 minuter till men sen gick det inte längre. Steg upp, tog på mig mitt underställ, åt en banan, snörade på mig inlinesen och satte hjälmen på huvudet. Tog vårens första stapplande skär på asfalten som fortfarande var täckt av gruset som skyndat oss från halkan i vinter. Insåg att våren inte är här riktigt än men att den är pågång.

En halvtimme senare var jag hemma igen, svettig men kall om öronen. La en liten bit kött i kokande vatten och började laga köttgryta samtidigt som jag ägnade mig åt knäböj i köket och pratade med en kompis i telefon, klockan var 08.00. Försökte kanaliser min energi men det gick åt skogen, lyssnade på musik, åt frukost, duschade och tänte: 

att egentligen borde jag...

Förbereda helgens och dagens ledarhajk.

Skriva klart talet till scoutinvigningen.

Städa!!!

Åtminstone vattna blommorna.

Men ni vet vissa dagar fungerar det inte att göra det man borde, vissa dagar måste energin i kroppen få utlopp och idag är en sådan dag. Idag borde jag bara ägna mig åt fysisk aktivitet så kroppen för engångskull bleve sådär underbart trött som den bara kan bli efter en urladdning. Får väl se hur det går med det. Ska i allafall ut på landet och njuta av solen.

På återseende!

Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.Solen skiner. Solen skiner.

Bara så ni vet.

Nu ska jag åka till gymmet, träna min mage, mina axlar och mina biceps. Lite kondition får jag nog in också.

Sen ska jag jobba. Kanske bestämmer jag att det idag blir en tur ute i solen.

Hinner jag ska jag undersöka blåsippor knopparna. Men det kommer jag inte hinna.

Jag vet det är inlägget är totalt överflödigt. Men kanske finns det inte mening i allt här i livet. Eller?

En dag ska jag skriva ett allvarliga inlägg. En annan dag.

Inbitna Winnerbäckare tror nu kanske att det återien kommer ett inlägg som höjer denna man till skyarna men rätt om jag skulle kunna så tror jag att Lars får vänta med ett nytt inlägg. Istället är det ett ras över mänskligheten som kommer komma, ett RAS-eri.

Ibland går jag till kyrkan. Speciellt på onsdagskvällar i ojämna veckor. Då händer det saker. Idag har jag fått en Aha-upplevelse som kommer resultera i något bra och utvecklande för mig och något mindre bra och mer ångest framkallande för min mamma. Plötsligt förstod jag vad min vän under nästan tre år, med jämna mellanrum har kommit in på och som jag inte har förstått. Plötsligt förstod jag vad nyheterna handlade om i december. Plötsligt förstod jag var konflikten bestod av.

Ikväll fick jag en kort redogörelse för hur Palestina- och Israelkonflikten blev en konflikt. Minns inte om jag har fått en sådan redogörelse innan och om jag har fått det var jag uppenbarligen inte mogen att ta den till mig, men ikväll var det rätt. Ikväll var det perfekt. Med tre års lyssnande på en vän med Palestina som hjärtefråga, med en syster som volontärar, med en insikt om att världen kanske inte är så trygg, snäll och genom god som jag skulle önska och som en liten yngre jag faktiskt trodde på, var en föreläsning om ämnet som gjort för att fånga mitt intresse.

Ska inte dra historien här, måste läsa på betydligt mer först. Men en sak ska jag dra upp. Som ni kanske har koll på byggs det idag en mur genom Israel. En mur som delar landet och visar vart Palestinierna får vistas och bo. En mur som delar familjer, förlänger barnens skolväg med åtskilliga timmar, plockar bort bönder från deras jord och isolerar människor från sjukhusen. Jag är för liten för att minnas när Berlinmuren föll i november - 89 men vet att fallet gjorde många människor glada och någonstans vet vi alla att murar inte löser några konflikter.

2009 bygger vi fortfarande murar. Israel är inte enda landet som bygger murar, om jag inte har helt fel bygger USA en mur mot gränsen till Mexiko för att hålla illegala invandrare borta. Kanske vet ni inte att det genom Saharas öken går en 220 mil lång mur som kantas av taggtråd och minor och vaktas av femtiofem tusen soldater.
 
2009 tror världen fortfarande att murar kommer lösa problem och konflikter, eller tror vi det inte. Men vi vet att murar handlar om makt, vi bygger en mur, vi visar vilka som bestämmer. Vi visar vart människor får gå, vi styr människors liv. De ska veta att de lever på nåder, vår nåder.

Det här gör mig arg och frustrerad. Jag förstår inte, förstår inte varför människor måste kriga och bråka när de istället borde krama varandra. Men som min vän sa:
 
- Hanne människor är mycket mer pengagiriga än du någonsin kommer förstå. Allt handlar till stor del om pengar.

Säkert är det så och mycket ritkigt, den aspekten kommer jag aldrig förstå. Jag har aldrig haft några pengar och heller aldrig på allvar saknat några. Jag kommer aldrig bli rik för jag är motsattsen till girig, vad det nu är. 

Men min vän sa också till mig att följa med på en resa och jag sa ja. En resa som kommer tillfredställa min vetgirighet och förståelselust för ett tag men som kommer ge min mamma ångest. En resa till Palestina. Min vän sa: Du kommer älska det, man andas historia, allt är historia. Jag svarade: Det kommer inte gå att prata med mig, det kommer vara som att ge mig knark. Min vän bara skrattade och sa att en resa till Palestina skulle vara nyttig för mig men att jag skulle stanna kvar i Jeriko när han begav sig till Gazaremsan.

Sammanfattningsvis skulle jag kunna säga att kvällen började med vissa förväntningar då jag hört berättas så mycket om ämnet jag visste var föreläsaren skulle prata om och slutade med en hög Hanne som funderar över mänskligheten och är viss om att hon kommer bege sig ut på en resa. Hellre förr än senare.

Efter sex månader i min bostad satte jag igår äntligen upp min stereo, hade tröttnat på tevens blåskimmer så fort jag lyssnade på en skiva. Det blev bra. Nu lyssnar jag på gamla Winnerbäck skivor som jag tar fram ibland, de där som jag glömmer bort mellan gångerna att de är bra, som  Med Solen i ögonen. Låtar i början av min idols karriär som visar hur rätt han var redan då. Låtar som har ett djup och strofer som är riktade till mig, som i Gråa dagar när han med sin underbara röst sjunger: 

"Vissa klarar sig utan extas. Andra springer fatt, blir nervösa och får spatt om inte livet är ett kul kalas." 

En sådan är jag, paniken och ångesten kommer när jag stannar i livet och inget roligt händer, då blir jag tvär, sur och bitter. En känsla som Winnerbäck sätter ord på och förstår.  

Och kanske tolkar jag låtarna på mitt viss, efter mitt liv men även strofen i låt nummer två har sedan länge fastnat på min hjärna:

"Jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort, som en fågel i bur. En obehaglig distans. En konstig känsla nånstans. Det känns tomt, eller hur?"

Ibland blir jag kanske mera kär i kärleken i sig än i dig min vän, men håll med om att namnet på låten Pollenchock och stjärnfall är underbart? Eller på låten, Att fånga en fjäril.

Och inte är det bara namnen här heller som gör intryck på mig, läs texten, lyssna och jag förstår, förstår vad Winnerbäck pratar om, vilken känsla han vill förmedla till mig (och alla andra lyssnare).  Förstår när han sjunger: "Vi ses igen vi två."

Jag måste säga som min vän på ön, mitt och Winnerbäcks förhållande är speciellt, inga förstår varandra som vi. Att fjortisarna skockades tätt under hans senaste turné spelar ingen roll för jag vet att min förståelse för texterna är djupare och klokare, mognare.

Jag och Winnerbäck kommer följa varandra genom livet, vi kommer alltid förstå varandra och tillsammans vara lite sorgsna över världen vi lever i. Jag vet att det är så.

PS. Måste tillägga att jag hela helgen gått med ett extra pirr i magen, en liten nervös oro och insett att den handlar om min pluttsyster, som inte är en plutt längre och ensam begav sig ut i världens hemskheter i söndags. Min lillasyster ensam i det stora landet Indien. Tänk om ett hemskt monster dyker upp och jag inte kan komma och rädda henne? (Min vän sa i helgen att jag skulle bli en rolig men hönsig mamma, vet inte vad hon har fått det ifrån). 

Helt ärligt ska jag nu berätta om hur jag utsattes för samma sak som jag själv utsatte en liten pojk för, för några veckor sedan. Som ni kanske minns berättade jag om min helg med två vänner på besök som slutade med ett vadslag mellan mig och min ena vän om vem som först raggade upp en kille.

Ikväll var jag och hälsade på en annan vän, vi skulle göra stan osäker och hamnar på ett uteställe. Väl ute sätter vi oss i soffan med varsin White Russian i handen och pratar allmänt om människorna vi ser framför oss. Efter en liten stund frågar jag  min vän varför de båda pojkarna rakt föröver inte slutar titta på oss, hon säger åt mig att inte titta tillbaka men jag kan ju faktiskt inte låta bli, dessutom skålar jag i luften med den ena av dem. Ooops.

De ser min skålning som en invit och sitter snart bredvid oss. Den ena killen pratar med min vän medan den andra pratar med mig. Mitt samtal, måste jag till mitt försvar säga, är väldigt intressant och varar länge. Det visar sig till och med att pojken ifråga äger ett underställ, visserligen Helly Hansen istället för Craft men det kan ju duga. Jag märker att min vän är lite skeptiskt till sin samtalspartner men jag tycker ändå min är söt, charmig och tillsynes lite intelligent, något han inte trodde om mig. Jag fortsätter prata, tills våra nyvunna vänner försvinner iväg på toa för några minuter. Min vän och jag byter erfarenheter och vi inser snabbt att de båda pojkarnas historia om anledningen till deras besök i staden inte riktigt stämmer med varandra. Något är lurt. Vi meddelar dem vår upptäcka lögn och de förklarar bort den på ett smidigt sätt.

Vi hamnar på dansgolvet. Min vän är svårflirtad medan jag är något lättare, dock långt ifrån tillräckligt. Visst märker jag att pojken i fråga vill hångla men jag sträcker mig till en puss på halsen. Han frågar om mina planer för kvällen och jag meddelar att jag ska sova hos min vän, punkt. De går iväg på toa och vi försvinner från dansgolvet, sätter oss där vi först träffade dem och fortsätter prata med varandra om deras beteende. Ser när de återvänder ner på dansgolvet och säger, nu letar de reda på nya tjejer. Efter en stund säger jag till min vän att vi måste ta en runda ner och kolla. Vi gör så och upptäcker såklart att de står med nya tjejer. Kanske mer villiga tjejer, kanske bara mer lättlurade. Jag säger till min vän, det var ett vad. Ja, säger hon det var något lurt det kände jag från början.

Och visst känner min stolthet att det var skönt att inget hångel inträffade, med hem hade jag inte tänkt följa från början, Skönast av allt är att jag idkade lite radikal ärlighet och sa som det var, tro inte annat än att vi förstår att ni driver med oss, men vi tycker det är lite roligt att veta vilken vad ni slagit så vi känner att vi spelar med ett tag.

Samtidigt funderar jag för mig själv över varför världen är så sexfixerad, vad hände med dating och byte av nummer? Istället handlar det alltför ofta om att följa med hem och vill man inte detta är man ointressant, varför liksom?

Ett tillägg måste göras innan jag avslutar detta inlägg, båda killarna, oberoende av varandra, diskuterade mina vältränade armar vilket gör summan till tre stycken kommentarer på en vecka. Typ, två för många. Jag ska lägga om min träning. PUNKT.

Har ett ämne för ett inlägg i huvudet men det är inte färdig moget ännu. Det kommer så småningom, under tiden får ni nöja er med mitt svammel. Som min frågan om det är omöjligt att undkomma livets cirkelgångar? På ett eller annat sätt kommer cirkelgångarna alltid att finnas och detta kommer således leda till att jag aldrig kommer undkomma vardagen. Alltså måste det vara bäst att resignera inför vardagen och låta den omlsuta mig utan att göra motstånd. Fånga Dagen ska kanske skrivas om till Fångas av Vardagen...

Skämt och sidor, är nöjd med tillvaron för tillfället. Våren är på väg, jag var med och dansade in den i lördagsnatt och umgicks med trevliga människor. Har även hunnit med en jazzkonsert denna veckan och blev lite kär i Daniel Lemma.

Dessutom har jag en kompis som är djupt inne i en kostymdrama period och jag dras såklart med.

Att jag sen måste jobba ibland får jag nog stå ut med. Jag har nämligen en viss ambivalens inför mitt jobb för tillfället, ska kanske ta en prästkrage, när de dyker upp, dra bort blad och säga: Älska, älska inte, älska...

När jag och vännen från ön var i Göteborg, tittade på teater och var kulturella följde våra djupa diskussioner en röd tråd genom hela helgen. Temat sattes av teatern och höll sig runt förnuft och känsla. Karaktärena i Austens bok är två ytterligheter som är sällsynta i verkligheten, tror jag. På ena sidan har vi förnuftiga Ellinor och på andra sidan känslosamma Marianne. Veckan innan teatern roade jag mig med att återigen läsa Jane Austens bok med tanke på att uppdatera mig om storyn. OCh givetvis funderade jag över vem av dessa personer som bäst beskriver mig och kom fram till att kanske jag har mer gemensamt med förnuftets Ellinor än den känslosamma lillasystern. Trots allt menar jag att jag brukar tänka rationellt, strategiskt och förnuftigt men innebär detta att känslorna sorteras bort? Innebär detta att jag inte är en känslomänniska? Eller att en människa som låter sina val styras av sina känslor i högre grad, har mer känslor. Eller..?

I våra diskussioner hamnade vi i en annan bok, Lady Chatterlys älskare av D.H Lawrence. En roman som min vän älskar och som jag inte är övertygad om att jag gillar. Visst är språket i boken underbart och historien spännande men jag kommer inte över min avksy för karaktärerna,  (hävdar dock att dessa böcker är bra då de får mig att reflektera och fundera). Precis som när jag för lite sedan läste Fantes bok Ristat i damm som en annan vän älskar och som jag tyckte var klockren språkmässigt men som innefattade karaktärer jag inte gillade, som jag inte kunde känna sympati för. Men varför? Varför gillade jag inte karaktärerna i Chatterlys älskare eller Fantes bok? Min vän förklarade, att den första boken till stor del handlade om fördomar som finns, fördomar om hur kvinnor ska vara. Antingen är man en känslomänniska som lever ett utsvävat liv  eller är man intellektuell, läser böcker och skriver texter. En fråga som är minst lika aktuell idag som för hundra år sedan när boken skrevs. Tänk er bara facken som alla människor placeras i under skoltiden, antingen är man plugghäst eller festande cooling.

Kategorier som jag motsatt mig från början, som jag omdevetet har undvikit och som jag plötsligt insett att jag försöker undkomma. Jag vill inte vara den tråkiga boktönten som läser böcker, alltid kommer i tid, alltid sköter mitt jobb oklanderligt och aldrig gör konstiga saker (Förnuftets Ellinor eller Lady Chatterly i första halvan av boken). Men jag kan inte heller vara som Marianne eller Lady Chatterly under andra delen av boken, jag kan inte plocka bort mina djupa sidor för att låta mina ytliga härska.

Jag vill vara jag. Och jag älskar blandningen, blandningen av förnuftet och känslan, blandingen av det intellektuella och odjupa. En djup diskussion på en fest är något av det roligaste och mest intressanta man kan ha. Eller varför inte göra lagom konstiga saker som inte skadar någon? Vara känslig med förnuftet i behåll.

Jag vill vara jag i en värld där jag är svårplacerad. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag är väldigt vanlig. Jag är som alla andra, med en förnuftig och en känslomässig sida, varför ska vi då placera varandra i fack? Varför måste man vara antingen eller? Trots allt hade Ellinor också känslor och Marianne gjorde så småningom ett förnuftigt val.