Att fälla en tår för främligen
Lite tragiskt tyckte jag minsann att det var när jag idag bevittnade det jag länge misstänkt.
Cirka tio minuter om dagen använder jag åt att vänta i busskuren närmast mitt hem och under höstens gång har jag fått vissa vänta-på-bussen-vänner. Ni vet de där människorna som man träffar nästan varje dag men sällan pratar med. Ibland pratar jag med dem. Både de som verkar fullt fungerande människor och de som inte verkar lika fungerande. Jag tänker att busskuren är en anonym plats och jag kan kosta på mig lite vänlighet mot alla människor. Så jag pratar med de som knappt kan svenska och tycker det är trevligt att de vågar försöka prata med mig, tänker att jag kanske är den enda personen de pratar svenska med den dagen och då kan det vara värdefullt. Jag pratar med killen jag gett diagnosen aspberger då hans beteende är så aspberger typiskt som det bara går.
Jag pratar med den ensamma mannen som jag tilldömt vissa tillstånd. Nämligen, ensam, alkoholist och lågbegåvad.
Ensamheten känner jag att jag har fog för att tilldöma honom då jag mötte honom på julaftonsmorgon påväg in till stan för att få tag i öl. Tragiskt kände jag och mitt hjärta fällde en tår för honom. Lågbegåvningen tillskrev jag honom efter att ha pratat med honom några gånger och alkoholmissbrukastankarna har kommit stegvis, dels ölen på julafton men även systemetkassar, bakfyllelukt och snedsteg på bussen. Men han har aldrig varit otrevlig, alltid lika glad och pratsam.
Så idag såg jag honom. På stan. På bänken bland alkisarna. Där hade jag inte sett honom innan och jag fällde återigen en tår för honom. Och socialpedagog som jag är kan jag inte låta bli att fundera över vad som fått honom dit? Hur ser hans livshistoria ut och vilka drömmar hade han som liten?
Vart gick det snett?
Cirka tio minuter om dagen använder jag åt att vänta i busskuren närmast mitt hem och under höstens gång har jag fått vissa vänta-på-bussen-vänner. Ni vet de där människorna som man träffar nästan varje dag men sällan pratar med. Ibland pratar jag med dem. Både de som verkar fullt fungerande människor och de som inte verkar lika fungerande. Jag tänker att busskuren är en anonym plats och jag kan kosta på mig lite vänlighet mot alla människor. Så jag pratar med de som knappt kan svenska och tycker det är trevligt att de vågar försöka prata med mig, tänker att jag kanske är den enda personen de pratar svenska med den dagen och då kan det vara värdefullt. Jag pratar med killen jag gett diagnosen aspberger då hans beteende är så aspberger typiskt som det bara går.
Jag pratar med den ensamma mannen som jag tilldömt vissa tillstånd. Nämligen, ensam, alkoholist och lågbegåvad.
Ensamheten känner jag att jag har fog för att tilldöma honom då jag mötte honom på julaftonsmorgon påväg in till stan för att få tag i öl. Tragiskt kände jag och mitt hjärta fällde en tår för honom. Lågbegåvningen tillskrev jag honom efter att ha pratat med honom några gånger och alkoholmissbrukastankarna har kommit stegvis, dels ölen på julafton men även systemetkassar, bakfyllelukt och snedsteg på bussen. Men han har aldrig varit otrevlig, alltid lika glad och pratsam.
Så idag såg jag honom. På stan. På bänken bland alkisarna. Där hade jag inte sett honom innan och jag fällde återigen en tår för honom. Och socialpedagog som jag är kan jag inte låta bli att fundera över vad som fått honom dit? Hur ser hans livshistoria ut och vilka drömmar hade han som liten?
Vart gick det snett?
Kommentarer
Trackback
