Livets stig och annat filosofiskt snack...
Helt övertygad är jag om att människan är som en lök som har olika lager som skalas av allteftersom man lär känna en människa. De flesta människor jag träffar kanske jag naggar lite i skalet men det är en ytlig bild av människan som blir min sanning om denna person. Betydligt färre är de som jag lär känna under skalet, de som jag har djupare dikussioner med och som kanske berättar väsentliga bitar ur livet för mig. Ännu färre är de som kommer genom första löklagret och verkligen vet mycket om mig och slutligen är det ytterst få människor som vet det mesta om mig, som vet mina drömmar, tankar, reflektioner och sorger. Kärnan, tror jag ingen mer än jag kan nå och inte är jag säker på att jag kommer nå den heller. För att nå kärnan av löken måste jag känna mig själv till hundra procent, jag måste förstå och acceptera mig fullt ut.
Jag tror också att ju djupare under skalet man kommer på löken desto mer energier byts ut i en relation. En vän som jag känner på djupet är en vän som ger mig oehört mycket positivt i livet men det är också dessa vänner som har makten att såra mig, att ta energi. En vän som vet mina tankar, drömmar och sorger gör mig sårbar, att lita på någon innebär att lämna ut sig, att tro på någon annan människas godhet. Men jag kan ju aldrig säkert veta att vännen kommer förvalta mitt förtroende till min belåtenhet och gör personen inte det kommer det göra ont.
Kanske är det den här tankekedjan som gör att jag märker att jag, de senaste åren (nu låter jag gammal igen) har märkt att jag blir allt mer försiktigt med vilka människor jag låter komma in under skalet på mig. Innan hade jag många vänner i kategori två och tre, människor som visste en del om mig men långt ifrån var inne under innersta skalet. Men på senare tid har jag låtit människor förstå djupet och upptäckt fördelarna med det. Jag insåg också att det som verkar jobbigt i början kan stärka mig i längden. Men ändå är jag noggrannare nu än förr med vilka människor jag vill lära känna. Kanske för att jag har fyllt kvoten med vänner jag orka engagera mig och bry mig om, för tillfället. Låter hemskt men en kompis till mig hade läst en undersökning som menade att åtta människor är ungefär vad man klarar av att engagera sig i samtidigt. Verkligen engagera sig i. Och jag tror att det kan finnas en sanninng i påståendet. Vänskap kan visserligen verka vara kravlös men jag tror inte den är det. Kanske ställer inte mina närmsta vänner speciellt stora krav på hur jag ska vara eller bete mig men jag ställer krav på mig själv. Jag ska orka bry mig och verkligen bry mig om mina vänner, jag ska verkligen lyssna och orka förstå när mina vänner behöver det och då kanske jag inte orkar med att engagera mig i fler människor än åtta. Inte på djupet.
Samma vän som läst om den tidigare nämnda undersökningen menade också att hon ser på vänskap som en följeslagare på livets stig. En oehört fin tanke, tycker jag. Medan jag promenerar på livets stig träffar jag på människor, en del slår följe med mig och ibland byter jag riktning och går någonannans stig för ett tag, en del av de som slår följe med mig viker efter ett tag in på en annan stig och kanske möts våra vägar igen, kanske inte. Andra som slår följe med mig gör det livet ut, kanske pratar vi inte där vi går men vi vet vart den andra är. Vi känner tryggheten i varandras sällskap.
