Dags att välja: Förnuftet eller känslan?
När jag och vännen från ön var i Göteborg, tittade på teater och var kulturella följde våra djupa diskussioner en röd tråd genom hela helgen. Temat sattes av teatern och höll sig runt förnuft och känsla. Karaktärena i Austens bok är två ytterligheter som är sällsynta i verkligheten, tror jag. På ena sidan har vi förnuftiga Ellinor och på andra sidan känslosamma Marianne. Veckan innan teatern roade jag mig med att återigen läsa Jane Austens bok med tanke på att uppdatera mig om storyn. OCh givetvis funderade jag över vem av dessa personer som bäst beskriver mig och kom fram till att kanske jag har mer gemensamt med förnuftets Ellinor än den känslosamma lillasystern. Trots allt menar jag att jag brukar tänka rationellt, strategiskt och förnuftigt men innebär detta att känslorna sorteras bort? Innebär detta att jag inte är en känslomänniska? Eller att en människa som låter sina val styras av sina känslor i högre grad, har mer känslor. Eller..?
I våra diskussioner hamnade vi i en annan bok, Lady Chatterlys älskare av D.H Lawrence. En roman som min vän älskar och som jag inte är övertygad om att jag gillar. Visst är språket i boken underbart och historien spännande men jag kommer inte över min avksy för karaktärerna, (hävdar dock att dessa böcker är bra då de får mig att reflektera och fundera). Precis som när jag för lite sedan läste Fantes bok Ristat i damm som en annan vän älskar och som jag tyckte var klockren språkmässigt men som innefattade karaktärer jag inte gillade, som jag inte kunde känna sympati för. Men varför? Varför gillade jag inte karaktärerna i Chatterlys älskare eller Fantes bok? Min vän förklarade, att den första boken till stor del handlade om fördomar som finns, fördomar om hur kvinnor ska vara. Antingen är man en känslomänniska som lever ett utsvävat liv eller är man intellektuell, läser böcker och skriver texter. En fråga som är minst lika aktuell idag som för hundra år sedan när boken skrevs. Tänk er bara facken som alla människor placeras i under skoltiden, antingen är man plugghäst eller festande cooling.
Kategorier som jag motsatt mig från början, som jag omdevetet har undvikit och som jag plötsligt insett att jag försöker undkomma. Jag vill inte vara den tråkiga boktönten som läser böcker, alltid kommer i tid, alltid sköter mitt jobb oklanderligt och aldrig gör konstiga saker (Förnuftets Ellinor eller Lady Chatterly i första halvan av boken). Men jag kan inte heller vara som Marianne eller Lady Chatterly under andra delen av boken, jag kan inte plocka bort mina djupa sidor för att låta mina ytliga härska.
Jag vill vara jag. Och jag älskar blandningen, blandningen av förnuftet och känslan, blandingen av det intellektuella och odjupa. En djup diskussion på en fest är något av det roligaste och mest intressanta man kan ha. Eller varför inte göra lagom konstiga saker som inte skadar någon? Vara känslig med förnuftet i behåll.
Jag vill vara jag i en värld där jag är svårplacerad. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag är väldigt vanlig. Jag är som alla andra, med en förnuftig och en känslomässig sida, varför ska vi då placera varandra i fack? Varför måste man vara antingen eller? Trots allt hade Ellinor också känslor och Marianne gjorde så småningom ett förnuftigt val.
Jag tror ju att det är när man leker med ytterligheterna som man kommer närmare sig själv. Jag satt och storgrät när jag kände igen mig in i själen i Mariannes sätt att kasta allt för känslornas skull där på scenen (för boken berörde mig inte likadant även om jag ofta har tänkt på den). Men hon är inte heller jag. För i mig bor en Ellinor som fixar och grejar och är förnuftigast i världen även om Marianne i mig är mer framträdande. Men ändå lär jag mig något av Marianne. Jag tycker inte riktigt om henne (eller hennes syster) men jag tycker inte heller om mitt sätt att alltid fixa allting för alla andra tills jag nästan går av. Och jag är verkligen livrädd att jag en dag ska bli galen, som Marianne, av alla mina känslor som stormar.
Jag kände mig aldrig hotad av Lady Chatterley men jag var också i ett annat läge när jag läste den. Min rädsla för att bli betraktad som antingen det ena eller det andra har mattats av på grund av hur jag har det runt mig nu. Jag försöker väl mest hitta ett sätt att lära mig leva med allt som är jag. Lady Chatterley håller precis som jag gjorde på att gå under av alla tankar och drömmar och jagade henne och hon slog sig fri. Egoistiskt fri. Precis som vi kvinnor kan ses göra om vi gör något bara för vår egen skull och som på något sätt inte kan förknippas med andras välmående. I boken ställs allt till ytterligheterna och jag vet varken om jag tycker om karaktärerna eller historien eller de absurda mörka människobeskrivningarna. Men den fångade mina tankar och facinerade mig hur det som beskrivs om samhället för hundra år sedan fortfarande kan vara sant.
Så jag tror inte heller att det bara handlar om förnuftet eller känslan när det gäller att identifiera personer. Men vi människor är ändå bra att göra fack. Sägs väl att det är så vi håller organisation i våra redan alltför stökiga hjärnor ;)
Och vad det gäller förnuftet och känslan kanske man inte ska se till sig själv som person för att identifiera sig. Det handlar nog mer om att lära sig när man ska praktisera de sidorna i verkliga livet. Och DET är verkligen en konst!
Jag tror ju att det är när man leker med ytterligheterna som man kommer närmare sig själv. Jag satt och storgrät när jag kände igen mig in i själen i Mariannes sätt att kasta allt för känslornas skull där på scenen (för boken berörde mig inte likadant även om jag ofta har tänkt på den). Men hon är inte heller jag. För i mig bor en Ellinor som fixar och grejar och är förnuftigast i världen även om Marianne i mig är mer framträdande. Men ändå lär jag mig något av Marianne. Jag tycker inte riktigt om henne (eller hennes syster) men jag tycker inte heller om mitt sätt att alltid fixa allting för alla andra tills jag nästan går av. Och jag är verkligen livrädd att jag en dag ska bli galen, som Marianne, av alla mina känslor som stormar.
Jag kände mig aldrig hotad av Lady Chatterley men jag var också i ett annat läge när jag läste den. Min rädsla för att bli betraktad som antingen det ena eller det andra har mattats av på grund av hur jag har det runt mig nu. Jag försöker väl mest hitta ett sätt att lära mig leva med allt som är jag. Lady Chatterley håller precis som jag gjorde på att gå under av alla tankar och drömmar och jagade henne och hon slog sig fri. Egoistiskt fri. Precis som vi kvinnor kan ses göra om vi gör något bara för vår egen skull och som på något sätt inte kan förknippas med andras välmående. I boken ställs allt till ytterligheterna och jag vet varken om jag tycker om karaktärerna eller historien eller de absurda mörka människobeskrivningarna. Men den fångade mina tankar och facinerade mig hur det som beskrivs om samhället för hundra år sedan fortfarande kan vara sant.
Så jag tror inte heller att det bara handlar om förnuftet eller känslan när det gäller att identifiera personer. Men vi människor är ändå bra att göra fack. Sägs väl att det är så vi håller organisation i våra redan alltför stökiga hjärnor ;)
Och vad det gäller förnuftet och känslan kanske man inte ska se till sig själv som person för att identifiera sig. Det handlar nog mer om att lära sig när man ska praktisera de sidorna i verkliga livet. Och DET är verkligen en konst!
förlåt Hanne för romanen (som råkade komma dubbelt). Men det är ditt fel! Du skriver för bra och tänkvärt så att jag känner att jag måste skriva en massa saker. Allt kan ju inte sparas tills vi ses (för vem vet när vi hinner med det? ;))
Oj, vad roligt med sådan respons... Att du inte sparade det till ett eget inlägg =). Såklart skulle jag kunna fortsätta men då blir natten så sen innan jag somnar.
Ha, ha. Ja, mina kommentarer brukar bli längre än folks inlägg ibland: men det är bra med dig. Du skriver långa så då får du ännu läääängre kommentarer. Du gör klokt i att inte svara. Vi vet ju hur det kan bli :-)
