Marianergraven = 11033, Detta inlägg = 11034
Ibland funderar jag över varför människan är destruktiv mot sig själv. På utbildningen jag gick (social-pedagog) diskuterade vi många gånger om människan av naturen är en egoistisk varelse eller inte, jag hävdade länge att hon inte är det. Egoism är, för mig något av det fulaste som finns och om hela mänskligheten är egoistisk skulle jag leva i en diskrepans som skulle vara jobbig att ta sig ur, men argumenten för människans egoism var stor. För visst är det så att en människa först och främst ser till sin egen överlevnad, jag kanske inte skulle kalla det egoism utan överlevnadsdrift, men ju mer vi utvecklats desto större har hennes intellektuell blivit och egoismen har gjort sig gällande. När vi inte längre behöver roffa åt oss maten för att hinna få någon, när vi inte längre bevöher slå ihjäl vår motståndare för att visa vem som är starkast, när vi inte längre fysiskt behöver kämpa för att överleva, då hittar vi andra vägar. Vi roffar åt oss mer lön om vi kan, vi tar bästa platsen på tåget, vi gör vad vi kan för att göra vårt liv så bra som möjligt.
Men hävdade jag nu i diskussionen, den afrikanska mamman som ger sista brödbiten till sina barn medan hon själv svälter, personen som väjer med bilen för barnet som springer ut i vägen och själv riskerar sitt liv, var finns egoismen i dessa handlingar?
Mina motargumentanter menade nu att detta görs av personer som är medvetna om att de inte kommer kunna leva med sig själva om de inte utför dessa handlingar, att göra en god handling får mig att känna mig betydelsefull och viktig, alltså är även dessa handlingar egoistiska.
Kanske är det så. Men då undrar jag vart självdestruktiviteten kommer in i bilden. Många människor jag känner har ett eller flera självdestruktiva beteende och då menar jag kanske inte att de rent fysiskt skadar sig själva. Om människan av naturen är egoistisk hur kan hon vara självdestruktiv? Eller är även självdestruktiviteten en egoistisk handling?
Att umgås med människor som inte är bra för en, att fastna i mönster som man inte mår bra av, att hata sig själv och inte tycka man är värd livets goda sidor. Är det människans egoistiska sätt att placera sig i en offerroll? Att markera jag är inte värd något bättre, jag är betydelselös och inte värd att tyckas om. Att på ett egoistiskt sätt be om hjälp, genom att göra människor oroliga för en? Eller är det bara en sjuk sida som måste jobbas med och bearbetas? Kanske är inte det självdestruktiva sammankopplat med egoismen, men om egoismen är en grundläggande drift hos människan måste självdestrutkiviteten vara tätt sammankopplad med den, eller?
Kanske är jag helt ute och cyklar, men ibland skulle jag önska att jag kunde skaka lite vett i huvudet på mina vänner och människor runt omkring mig och få dem att fatta att de ska göra saker som är bra för dem, att de ska älska sig själva och veta att de är bra. Och kanske handlar det bara om min egoism, om mina vänner beter sig på ett destruktivt sätt mot sig själva förmedlar de: Jag är inte värd något bättre och genast blir mitt omdöme ifrågasatt. Plötsligt är min tanke om att de är värda det bästa i världen ifrågasatt och jag rannsakar mig själv, är jag fel ute? Eller varför ifrågasätter de min åsikt?
Fast klart, en självdestruktiv handling kanske handlar väldigt lite om andra människor oavsett vem som blir påverkad av den...
