Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Efter sex månader i min bostad satte jag igår äntligen upp min stereo, hade tröttnat på tevens blåskimmer så fort jag lyssnade på en skiva. Det blev bra. Nu lyssnar jag på gamla Winnerbäck skivor som jag tar fram ibland, de där som jag glömmer bort mellan gångerna att de är bra, som  Med Solen i ögonen. Låtar i början av min idols karriär som visar hur rätt han var redan då. Låtar som har ett djup och strofer som är riktade till mig, som i Gråa dagar när han med sin underbara röst sjunger: 

"Vissa klarar sig utan extas. Andra springer fatt, blir nervösa och får spatt om inte livet är ett kul kalas." 

En sådan är jag, paniken och ångesten kommer när jag stannar i livet och inget roligt händer, då blir jag tvär, sur och bitter. En känsla som Winnerbäck sätter ord på och förstår.  

Och kanske tolkar jag låtarna på mitt viss, efter mitt liv men även strofen i låt nummer två har sedan länge fastnat på min hjärna:

"Jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort, som en fågel i bur. En obehaglig distans. En konstig känsla nånstans. Det känns tomt, eller hur?"

Ibland blir jag kanske mera kär i kärleken i sig än i dig min vän, men håll med om att namnet på låten Pollenchock och stjärnfall är underbart? Eller på låten, Att fånga en fjäril.

Och inte är det bara namnen här heller som gör intryck på mig, läs texten, lyssna och jag förstår, förstår vad Winnerbäck pratar om, vilken känsla han vill förmedla till mig (och alla andra lyssnare).  Förstår när han sjunger: "Vi ses igen vi två."

Jag måste säga som min vän på ön, mitt och Winnerbäcks förhållande är speciellt, inga förstår varandra som vi. Att fjortisarna skockades tätt under hans senaste turné spelar ingen roll för jag vet att min förståelse för texterna är djupare och klokare, mognare.

Jag och Winnerbäck kommer följa varandra genom livet, vi kommer alltid förstå varandra och tillsammans vara lite sorgsna över världen vi lever i. Jag vet att det är så.

PS. Måste tillägga att jag hela helgen gått med ett extra pirr i magen, en liten nervös oro och insett att den handlar om min pluttsyster, som inte är en plutt längre och ensam begav sig ut i världens hemskheter i söndags. Min lillasyster ensam i det stora landet Indien. Tänk om ett hemskt monster dyker upp och jag inte kan komma och rädda henne? (Min vän sa i helgen att jag skulle bli en rolig men hönsig mamma, vet inte vad hon har fått det ifrån).