Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Hur lätt hamnar jag inte i ett system, ett system som ger mig mycket men också kräver av mig. Ett system som handlar om att ta och ge, precis som alla system i världen. System finns där levande organismer finns och aldrig går det att komma i från dem. Vad kom först liksom, människan eller samhället? Kan tyckas självklart att samhället måste bero och orsakas av människan men hur lever människan om inte systemet eller samhället finns?

Kanske har jag bara för lite hjärngymnastik i vardagen men dessa frågor går jag och tänker på för tillfället. Som ni säkert vid det här laget har förstått är jag en människa orädd att flytta från plats till plats. Drömde inatt att någon frågade mig om jag var blyg och jag kunde inte annat än säga nej, jag är inte blyg, inte oftast. Som nittonåring flyttade jag till Oslo, jag flyttade från familjens system till ett annat system, ett år senare flyttade jag till Blekinge och blev återigen medlem i ett system. Jag stannade i Blekinge i tre år och märkte när jag flyttade därifrån att jag inte bara var en del av ett litet system på folkhögskolan jag studerat på, efter tre år var jag även en del av ett större system, jag var en del i samhället. Jag kände ortsbor och hade minnen och upplevelser knytna till platser och folk. Jag upplevde plötsligt att jag gav upp en del av mig när jag flyttade till Jönköping och började om på nytt.

Efter tio månader i staden är jag plötsligt återigen en del i ett system och det känns konstigt. Jag har svårt att bestämma om det är något positivt eller negativt. För att vara i ett system är kanske högst nödvändigt för min fortsatta existens men att tillhöra ett system låser också fast. Möjligheter försvinner kanske inte men det är lättare att luta sig tillbaka och vara nöjd med tillvaron. Att inte söka nya system, att inte söka erfarenheter utanför systemet, att inte bli en del av nya system.

När jag flyttade till Jönköping var det min utamaning, att bli en del av ett system, att hitta människor i min omgivning som jag skulle kunna umgås med. Nu har jag gjort det. Jag trivs med människorna jag omger mig med och undrar:  var det inte mer? Är livet inte mer? Kommer jag alltid, med jämna mellanrum vakna upp och inse att jag är en del av system med outalade regler och normer. Att livet trots allt är förutsägbart och genom förutsägbarheten tråkigt? Blir livet inte mer? Ska jag ägna resten av livet åt att jobba, hälsa på vänner på helgen och självförverkliga mig själv, enbart och endast? Har inte livet ett högre syfte?

Mitt svar är att livet måste ha ett högre syfte annars skulle det vara meningslöst. Kanske trodde jag att mitt högre syfte var att knyta kontakter och jobba med ungdomar vars problem är större än mina, att finnas och älska. Men plötsligt har jag kommit till insikt att mitt liv måste innehålla mer, eller åtminstone annorlunda.

Och jag anmälde mig till en kurs på högskolan. Mellanöstern kunskap med tillhörande studieresa till Israel/Palestina. Kanske är det  på rätt väg, kanske är det helt åt skogen men för tillfället känns det mer som ett kall än en valmöjlighet.