skrämmande uppehåll
Ska jag vara ärlig funderar jag på att inte skriva i min blogg på ett tag. Jag tycker det är tråkigt att skriva. Jag behöver diskutera. Diskuter varför livet blir som livet blir och inte på något annat sätt. Diskutera meningen i det jag gör, meningen i att anstränga sig anledningen till att energin läggs på de saker som den läggs på. Jag behöver diskutera den fria vilja kontra ödet och orsak verkan. Jag behöver kramas. Jag behöver veta sanningen, sanningen som inte finns och aldrig kommer bli hundra procentig. Jag kanske behöver slappna av. En stund i alla fall.
Jag går på högvarv. Energin sprudlar men jag vet att det finns en anledning till att den gör det och den anledningen kommer hinna ifatt mig om inte jag hinner ifatt den. Men jag mår bra. Jag behöver bara stänga in mig i mitt hus och hinna ifatt. Städa. Tänka och lyssna på tystnaden.
Det ska jag göra en annan dag. På måndag kanske.
Tills dess ska jag tänka med ett leende på hur skrämmande jag är. I helgen fick jag nämligen reda på detta. OCh det finns många saker som gör mig skrämmande:
- Jag är tjej.
- Jag pratar konstigt (Jönköpingsborna är inte riktigt vana vid min sydsmåländska dialekt).
- Jag bor i skogen, frivilligt dessutom.
- Jag är varm medan tjejer i största allmänhet fryser...
- Jag ser stark ut.
- Jag pratar om mörka hemligheter.
Ni förstår själva, jag är skrämmande...
