Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Härmed lovar jag på heder och samvete att aldrig mer i hela mitt liv äta ett rått ägg.

Kanske för många ses som en självklarhet att man inte gör. Inte för mig.

Min mage som brukar göra uppror efter ett kokt ägg gör dubbeluppror efter ett rått ägg och jag kan inte ens litegrann tycka synd om mig själv.

Hade tävlingar på scouterna igår och en gick ut på att äta ett rått ägg, jag visste om det och ändå ställde jag upp. Tänkte  innan jag inte behövde äta ägget. Samtidigt visste jag att om jag går upp kommer jag äta upp det. Och det gjorde jag, eller drack det i ett svep, svalde gulan hel. Finns faktiskt bara ett ord, vidrigt!

Men min status bland våra små scouter på elva, tolv år höjdes avsevärt helst efter att jag sedan spöade dem i knäböj mot vägg.

Kan bara konstatera att min vuxenhet jag skrev häromdagen är ytterst ytlig ibland. Fast i helgen kommer den vara relativt hög då et bara är jobb som gäller.

Ibland kommer vuxenhet över mig som en chock. Mest går jag runt i världen och funderar inte så mycket över om jag är vuxen eller inte, känns som att det inte spelar så stor roll. Jag är jag och gör som jag gör oavsett om jag är ungdom eller vuxen. Men så händer saker, som igår. Satt hemma framför datorn och betalade räkningar, var förvånad över att det inte fanns så många, januari brukar vara en månad känd för alla dess räkningar. Glad och nöjd la jag undan en del pengar till ett framtida bilinköp. Sedan blev klockan lunchtid och ungefär då brukar posten komma så jag tog på mig jackan och gick ut till brevlådan, två kuvert och jönköpings gratistidning hade den gula bilen lämnat efter sig.  I det ena kuvertet låg räkningen på mitt mobilabonnemang, inget konstigt dessutom hade jag ringt för lika mycket som vanligt. Så långt var allt okej. Det andra kuvertet var från csn, oops. Vet jag fick ett besked i höstas om att jag snart skulle börja betala tillbaka mitt lån men igår när räkningen kom var det ändå som en chock, en vuxenchock. 

Hela hösten har jag jobbat och inte gått i skolan alls, men ändå var det först igår som min skoltid fick ett definitivt slut. Att börja betala tillbaka de pengar jag under de senaste tre åren har levt på känns vuxet. Plötsligt känns det som jag har inlett en ny fas i livet. Betala-tillbaka-fasen. Det är nu jag ska betala tillbaka det som samhället har gett mig under mina första tjugotre levnadsår, plötsligt har jag blivit en samhällsmedborgare att räkna med, någon som staten behöver och har nytta av. 

Och jag blev vuxen. 

En stund senare kom min granne in med årsbeskedet från jobbet tillsammans med räkningen från radiotjänst, som av misstag hamnat fel. Alltihop var placerat i  vad jag som barn ansåg vara en vuxenhemlighet, vita fönsterkuvert med innehåll jag inte alls förstod. Konstiga ord och krav på pengar som man inte ser. Sedan ganska många år tillbaka föstår jag, oftast, innehållet i kuverten, jag förstår varför pengarna ska betalas och tycker det mest är skönt att jag slipper hämta dem på banken och gå runt på företagen och dela ut dem. Känns okej att det mesta av min lön bara visas som siffror på internet och snabbt försvinner som siffror, in på post- och bankgiro konton. 

Känns bra att vara en person som hjälper samhället att fungera. Ibland. Ska villigt erkänna att räkningen från csn sved ordentligt igår. 

Och plötsligt undrar jag om jag har förlikat mig med att vara fast i det som jag gått och varit rädd för de senaste tio åren. Är det så att jag förlikat mig med att även jag kommer leva ett liv där det mesta kommer gå ut på att jobba så räkningarna kan betalas, blir det sedan några pengar över kan jag kanske åka in till stan en lördag, trängas med folk och köpa en ny tröja. Är det detta som är att vara vuxen?

Snarare är det så att jag insett att detta inte är vad som är att vara vuxen, visst är jag lite mer än vanligt fast i räkningarnas klor men att vara vuxen innebär, för mig, inte mindre äventyr än förut. Att vara vuxen kommer bli kul, jag betalar tillbaka vad jag måste och  om 24 år är jag klar. Men under tiden kommer jag ändå ha mer pengar att röra mig med än jag hade under tiden jag pluggade och min tid som student var underbart rolig. Handlar det om pengar bör jag ha roligare som vuxen än som student.

Vuxenheten är kanske trots allt något bra.

Jag är en tänkare, hela tiden snurrar tankar i mitt huvud och ibland försöker jag frenetiskt att stoppa dem men jag kan inte. Visst har jag lärt mig, i skolan att man inte ska stoppa några tankar utan acceptera alla och på det viset låta dem ta mindre plats. Mindfulness kallas visst det, men hur skulle det gå om jag utövade mindfulness på alla tankar? Det skulle inte fungera alls, visserligen skulle jag inte fastna i tankar men jag skulle inte heller komma på alla djupa och intelligenta tankar som jag nu kommer på. Okej, erkänner tankarna är kanske inte så intelligenta men djupa i allafall.

Kanske anar ni nu åt vilket håll det här inlägget bär, kanske anar ni nu att jag kommer delge er en tankekedja som jag har fastnat i. Kanske kan ni hjälpa mig, antagligen inte eftersom tankenkejdan är långt mer invecklad än jag någonsin kommer erkänna för er och knappt ens för mig själv.

Den senaste länken i kedjan är i alla fall tanken på hur många oskickade sms som varje dag skrivs. Har ni någonsin funderat över detta? Anledningen till att denna tanke dök upp var att jag skrev ett i eftermiddags, som jag visste redan när jag skrev det att det aldrig kommer skickas. Men ändå kände jag att jag var tvungen att skriva det, som om jag kommit halvvägs och är förlåten för att jag i allafall tänkte tanken och som vi alla vet är det tanken som räknas om handlingen förblir ofullbordad.

Sms: et skrevs med en speciell person i tankarna men medan jag skrev det (och undanflykterna för att inte skicka det började komma) insåg jag att det var ett sms som jag borde skicka till alla mina vänner. För egentligen gäller samma sak alla jag tycker om och som jag ofta är dålig på att tala om att jag tycker om. Tänker att de förstår, men varför inte säga det rakt ut också så de verkligen förstår? För sådan är inte jag. Men jag kan bli. OCh jag jobbar på det medveten om denna brist hos mig som jag är.

När jag vaknade idag på morgonen visste jag att dagens uppgift var att ta sig hem från Göteborg, biljetten var dock inte bokad och tågtiderna var dåligt uppkollade. Typiskt mig numera, den Hanne som har släppt kontrollen och tänker att saker och ting ordnar sig. Såklart gjorde det, nu sitter jag ju hemma i sängen med datorn i knäet och planerar att skriva en helg rapport.

Anlände till Göteborg vid lunchtid i fredags, gick en runda på stan men var omotiverad och hängig. Insåg efter ett par timmar att jag inte druckit något kaffe under dagen och att det antagligen var detta som gjorde mig kropp trött. Insåg att beroendet var över mig, kanske inte konstigt med tanken på att jag druckit kaffe i snart åtta år. Satte mig på ett café, tog upp min bok och kände mig nöjd med tillvaron.

Motivationen för shoppingen infann sig dock inte trots kaffet så en stund senare letade jag reda på rätt spårvagn och begav mig ut mot min brors lägenhet. Med mig hade jag en dvd-brännare och ett trådlöst tangentbord, precis vad min bror ville ha i 25 års - present. Han blev glad. Skönt att det var rätt kände jag som hämtat paketet samma morgon på posten och inte vågat öppna det ifall något var fel, vad skulle jag då gjort?

Ett par timmar senare anlände familjens tre tonåringar och två föräldrar till staden och familjen var fulltalig. Vi tog spårvagnen mot resturangen där min bror bokat bord. Turkiskt. Gott som attan. Lätt den godaste oxfilén jag ätit i mitt liv, kanske inte säger så mycket men den var gudomlig. Jag försökte stämma upp i ett Ja må han leva, för min bror men han tittade så argt på mig så jag vågade inte. När han en stund senare började förklara vilken bra utbildning han går kunde jag dock inte hålla mig och han tystnade snabbt, elakt men verkningsfullt. Ska jag köra i alla lägen framöver.

Hela kvällen var mycket trevlig och mätta, nöjda och glada tänkte vi framåt ett-tiden gå och lägga oss. Då sprang min bror fram till sin valp och plockade ut något som hon stoppat in i munnen. Han fick ut folien till en värktablett men tabletten var borta, uppäten. Han googlade och insåg att det inte var jättemycket nyttigt för hunden. Följande timme ägnade min bror och hans flickvän åt att försöka få reda på någon som kunde tala om för dem vad de skulle göra. Svaren var tetydiga och svårtolkade. Flickvännen gav valpen senap, som hon glatt slickade i sig, omedveten om att hon en timme senare skulle spy. Jag satt på soffan bredvid och var lite orolig, tabletten hade legat i min ficka men åkt ur.

Efter lite spyor och en valp som var tämligen pigg somnade vi allihopa framåt fyra - kanten på morgonen.

Följande dag åkte resten av familjen hem men jag tyckte det var slöseri på helg, var jag ändå i Göteborg kunde jag hinna med mer. Min göteborgarvän. Han kunde träffa mig framåt eftermiddagen och jag uttnyttjade tiden innan med att kultivera mig på Världskulturmuseumet. Kvällen tillbringade jag sedan i min väns sällskap, vi började på café med varsin baguette, gott! Funderade på bio, men som vanligt när vi ska gå på bio kommer vi tio minuter efter att alla filmer startat så vi promenerade istället till en pub. En ölpub. Med sjukt många ölsorter. Här pratar vi inte om en drinklista utan om en drinkpärm. Vi delade på en flaska palestinskt öl, det dyraste ölet någon av oss någonsin druckit men varför inte?

Vi planerade kvällen och kände båda två att en filmkväll skulle var perfekt, så blev det. Vi hann även med att drömma om alla resmål som finns i världen och funderade över om det egentligen fanns något ställe på jorden vi inte skulle vilja besöka. Vi kom inte på något.

Måste även erkänna att jag hade lite flyt när jag klockan 13.40 kom till Götebrogs centralstation idag, tåget hem gick tjugo minuter senare och biljetten kostade betydligt mindre än lördagskvällens öl.

Mitt äventyr i helgen har dock tagit på mina krafter så nu planerar jag att i sömnens vagga samla nya till den kommande jobbveckan.

Vaknade i tisdags och tänkte: Bäst jag inte avslöjar för någon att jag har lust att kolla på presidentinstallationen, det är nog en sådan där konstig grej som bara jag tycker är rolig och som jag borde vara tyst om.  En stund senare åkte jag in till stan för att göra lite scoutreklam och under tiden ringde min telefon, en kompis. Sedan tidigare hade vi planerat att träna tillsammans på eftermiddagen och nu undrarde vännen om jag hade lust att hänga med hem till henne sedan och kolla på installationen. Jag log lite för mig själv och tackade sedan ja till inbjudan.

Barack Obama. Visst känns det nu två dagar senare som världen är på gång att förändras. Visst känns det som att Obama kommer bidra med mer kärlek till världen än vad Bush någonsin gjorde, (Afhganerna behöver givetvis inte räkna med dela Obamas kärlek, de är ju vår tids judar).  Trots att Obama ska sända fler trupper till Afghanistan känns det som att det kommer fler positivia än negativa saker ur maktskiftet. Guantanamobasen ska ses över och beräknas stängas inom ett år, fångarna ska dömas i ordentliga domstolar och slippa USA:s militärdomstolar. Trupper ska kallas hem från Irak, hoppas bara att detta görs under kontrollerade former så inte situationen blir värre än den är. Mellanöstern frågan ska diskuteras och ses över, såklart.

Givetvis är detta viktiga saker på agendan för den nya presidenten men jag tycker han redan tagit ett steg i en riktning som är ännu mer betydelsefull. Redan nu har Obama gett Vita Huset en ny hemsida, ett nytt utseende och nytt innehåll, numera kan kontakt tas via hemsidan. Det är slut på hemlighetsmakeriet, lär Obama ha sagt. Vi måste visa amerikas befolkning hur landet styrs och hur besluten tas. Vi ska bli öppnare.

Verkar vara en sund kille den där Obama, har  nog en del innanför pannbenet ändå. Frågan är hur länge? Hur länge kommer han vara god mot världen och visa alla människor kärlek och när kommer han stenhårt börja köra över resten av världen och sätta USA:s intressen främst, i alla lägen?

Innan jag slutar måste jag även säga att jag tycker det är fantastiskt kul att Obama blev gråhårig under valkampanjen för att nu återigen vara svarthårig. Dessutom kan det vara kul att veta att när jag googlade bilder på presidenten fick jag
26 600 000 träffar.

I drömmen ser jag vårens bokar lysa
med späda lövverk nedom Boafall,
när vägen går till Alltidhult om våren
och skogen ter sig som som en ljusblond hall
med solens spel på genomlysta sväv
av friska löv som bilda vårens väv.

Flow, begrepp inom psykologi. Flow är ett psykiskt tillstånd som uppstår då en person med tillräcklig medvetenhet ägnar sig åt en verksamhet med ett definierat mål.

Flow beskrivs som en känsla av att ens förmågor räcker till för att klara den utmaning man står inför. Koncentrationen intensifieras, medvetandeheten ökar och man känner tillfredsställelse inombords.

Bättre än så kan man inte beskriva känslan jag häromdagen försökte förklara, givetvis började jag fundera på vilken verksamhet med definierat mål jag ägnar mig åt. Min flow handlar nämligen för tillfället inte om en del av mitt liv, min flow flyter över hela min befintlighet, hela jag är glad i allt jag gör. Det känns som jag går omkring och glider, glider genom livet på en räkmacka, jag tycker om världen och alla tycker om mig. Kanske är jag nu något överdriven i min framtoning men mest för att ni verkligen ska förstå. Tillbaka till verksamheten, vad är i grunden orsaken till min flow?

Jag kom fram till att det beror, som vanligt på många olika saker och tänkte lite mot mina vanor bli personlig och inte bara privat. Så här kommer sagan om varför jag befinner mig i en flow idag:

Egentligen började allt för ett´och ett halvt år sedan, jag bodde i Blekinge läste till socialpedagog och hade en vän som bestämde sig för att gå ned i vikt. Vi vägde inte lika mycket men jag insåg att vi nog låg på ungefär samma BMI och insåg att även jag säkert skulle må bra av att gå ner lite i vikt. Tillsammans började vi promenera, en timme om dagen före frukost. Varje dag. Vi slutade äta bröd och i januari förra året hade min vän godisuppehåll och jag gjorde som jag brukar, jag sa ingenting men åt heller inget godis. Precis som med min viktnedgång, jag har inte sagt något till någon men jag har för mig själv hela tiden haft ett klart definierat mål och dit har jag kommit i höst. Kan väl säga så mycket som att jag gått ner 15 kg.

Samtidigt som jag började arbeta för att gå ner i vikt, började jag styrketräna och idag syns mina muskler. Mest är det jag som ser dem men jag mår bra av att veta att alla mina timmar på gymmet har gett resultat och jag är nöjd med min kropp. Att träna fem dagar i veckan under skoltiden var ingen match och jag visste at tmin stora prövning skulle komma den dagen jag började jobba, så gissa om jag var stolt över mig själv när jag insåg att jag under hela hösten klarade min utmaning och befann mig i friskis träningslokaler fem gånger varje vecka.

För ett halvår sedan slutade jag skolan, socialpedagog står det på examensbeviset och detta är något jag är otroligt stolt över att kunna titulera mig. Jag vet vad det innebär och måste erkänna att jag tycker namnet säger allt, jag ska jobba med människor i behov av hjälp och dessutom försöka göra det på ett så pedgogiskt sätt som möjligt. Jag tycker det låter fint. Så i somras fick jag chans att jobba på ett barnhem och trots de ytterst små chanserna till fortsatt vikariat efter sommaren kände jag viljan att ta jobbet. Jag ville bort från Blekinge där jag bott de senaste tre åren och istället upptäcka något nytt, nya människor, nya miljöer. Nytt, nytt, nytt. Sagt och gjort jag tog jobbet och flyttade till Jönköping. Givetvis hade jag gångest innan jag flyttade och givetvis hade jag ångest i somras över att jag efter den 15 augusti varken hade jobb, bostad eller pengar. Med fasa såg jag framför mig hur jag var tvungen att gå till socialen och be om pengar. Jag var beredd att ta vilket jobb som helst.

På blocket la jag ut en annons om lägenhet och fick flera svar, några riktigt underliga men ett riktigt intressant. En kvinna från en by untaför Jönköping ringde och meddelade att hon hade en lägenhet/stuga att hyra ut. En mil till stan. bra bussförbindelser. Jag åkte ut och kollande, blev kär och tackade dagen efter ja till erbjudandet att hyra lägenheten. Min bostad var fixad och det kändes dessutom som en bostad jag skulle trivas i och som jag skulle kunna bo i länge, minst två år i alla fall.

Jag flyttade. Jag arbetade klart på jobbet. Jag var arbetslös. Jag var utan pengar efter att ha flyttat två gånger på två månader. Jag sökte alla jobb jag kunde. Jag var på anställningintervjuer, jag fick veta att de flesta tjänster hade 100 sökande. Jag fick ångest. Ny anställningsintervju, jag charmade, jag svarade korrekt, jag var ödmjuk men självsäker. Jag fick provjobba, jag fick jobbet. En vecka efter jag slutade mitt sommarvikariat började jag på mitt nya jobb. Ett jobb jag lärt mig at trivas med. Klart vet jag att om ett år kommer jag vara så trött på det här jobbet så jag kommer söka ett nytt, men då behöver jag inte säga upp mig förrän jag har något annat och viktigast av allt: Snart har jag jobbat i sex måndar och har därmed rätt att gå med i alfa-kassan. UNDERBART! Socialen ligger ett steg längre bort och jag ligger ett steg närmre att klara mig själv.

Samtidigt som jag febrilt letade jobb och bostad ägnade jag min tid åt nya bekantskaper. Jag blev återigen scoutledare och insåg att det är det jag är född till, det är min naturliga roll i världen och det finns ingenstans jag ifrågasätter mig själv så lite som i scouterna, jag är scout, jag föddes scout och kommer alltid vara scout. Jag började umgås med en kompissyster som genast drog in mig i sitt kompisgäng. Jag blev accepterad.

Nu sitter jag här och tänker att ni undrar vad allt detta har med mitt Flow att göra? Allt. Efter ett halvår i Jönköping känner jag mig säker på att jag har vänner, jobb, bostad och framtid. Jag klarade min utmaning, jag lyckades att skaffa ett liv i en ny stad. Att jag plockade med min träning och vikt i flowet beror på att träningen är en del av mig, jag var osäker på att jag skulle lyckas och först nu vågar jag tro att min träningsnarkomani kommer hålla i sig ett tag till, jag kommer inte sluta för att jag inte orkar. Det är även först nu som jag helt vågar lita på att jag verkligen nått min drömvikt, efter att i flera veckor inte gått över målsträcket känner jag mig i balans.

Och när allt detta kommer samtidigt kan jag inte låta bli att bli positivare än vanligt, jag kan inte låta bli att studsa fram på gatorna och älska livet. Trots att jag vet att det händer mycket skit men varför skulle världen må bättre av att jag blir deprimerad över allt som händer, tror jag gör mer nytta i mitt glada, positiva tillstånd. Det är den här känslan som gör att jag vågar färga håret lila och må bra med det, livet leker så varför inte leka lite tillbaka?

Min mor bad om en bild så hon skulle kunna förbereda sig mentalt på min lila hårfärg innan hon träffar mig nästa vecka. Bäst att lägga upp en bild, så hon inte får en attack när hon ser mig... Man ska vara snäll mot gamla människor.

Här kommer i alla fall bildbeviset på min lila hårfärg. Visserligen är jag lila i nacken med men det är så svårt att ta bild på sig själv bakifrån så den biten får ni använda er fantasi för att gissa hur det ser ut.

Om jag är nöjd? Tyckte mest det var en rolig grej när en tredje frisör föreslog att jag skulle färga det lila. Hon tyckte visserligen egentligen grönt men någonstans måste gränsen gå, än så länge i alla fall.