Livet leker så varför inte leka lite tillbaka?
plockade med mig den nya friskispressen hem, efter jobbet la jag mig i sängen och läste tidningen och lärde mig ett nytt ord. Jag tror jag har hört ordet någongång tidigare i livet men antagligen kunde jag då inte omvandla det till min verklighet på samma vis som jag omedelbart lyckades med igår när jag läste ordet. Artikeln handlade, föga förvånande om träning, (för er som inte vet, friskispressen är friskis och svettis medlemstidning), och någonstans i artikeln stod det att det handlade om att få flow i sin träning. Flyta eller flöda är den svenska översättningen på det engelska ordet.Var tvungen att slå på internet på ordet och enda vettiga jag kunde hitta var den dåliga hänvisnigen till trots, Wikipedia där det ordagrant står:
Flow, begrepp inom psykologi. Flow är ett psykiskt tillstånd som uppstår då en person med tillräcklig medvetenhet ägnar sig åt en verksamhet med ett definierat mål.
Flow beskrivs som en känsla av att ens förmågor räcker till för att klara den utmaning man står inför. Koncentrationen intensifieras, medvetandeheten ökar och man känner tillfredsställelse inombords.
Bättre än så kan man inte beskriva känslan jag häromdagen försökte förklara, givetvis började jag fundera på vilken verksamhet med definierat mål jag ägnar mig åt. Min flow handlar nämligen för tillfället inte om en del av mitt liv, min flow flyter över hela min befintlighet, hela jag är glad i allt jag gör. Det känns som jag går omkring och glider, glider genom livet på en räkmacka, jag tycker om världen och alla tycker om mig. Kanske är jag nu något överdriven i min framtoning men mest för att ni verkligen ska förstå. Tillbaka till verksamheten, vad är i grunden orsaken till min flow?
Jag kom fram till att det beror, som vanligt på många olika saker och tänkte lite mot mina vanor bli personlig och inte bara privat. Så här kommer sagan om varför jag befinner mig i en flow idag:
Egentligen började allt för ett´och ett halvt år sedan, jag bodde i Blekinge läste till socialpedagog och hade en vän som bestämde sig för att gå ned i vikt. Vi vägde inte lika mycket men jag insåg att vi nog låg på ungefär samma BMI och insåg att även jag säkert skulle må bra av att gå ner lite i vikt. Tillsammans började vi promenera, en timme om dagen före frukost. Varje dag. Vi slutade äta bröd och i januari förra året hade min vän godisuppehåll och jag gjorde som jag brukar, jag sa ingenting men åt heller inget godis. Precis som med min viktnedgång, jag har inte sagt något till någon men jag har för mig själv hela tiden haft ett klart definierat mål och dit har jag kommit i höst. Kan väl säga så mycket som att jag gått ner 15 kg. 
Samtidigt som jag började arbeta för att gå ner i vikt, började jag styrketräna och idag syns mina muskler. Mest är det jag som ser dem men jag mår bra av att veta att alla mina timmar på gymmet har gett resultat och jag är nöjd med min kropp. Att träna fem dagar i veckan under skoltiden var ingen match och jag visste at tmin stora prövning skulle komma den dagen jag började jobba, så gissa om jag var stolt över mig själv när jag insåg att jag under hela hösten klarade min utmaning och befann mig i friskis träningslokaler fem gånger varje vecka.
För ett halvår sedan slutade jag skolan, socialpedagog står det på examensbeviset och detta är något jag är otroligt stolt över att kunna titulera mig. Jag vet vad det innebär och måste erkänna att jag tycker namnet säger allt, jag ska jobba med människor i behov av hjälp och dessutom försöka göra det på ett så pedgogiskt sätt som möjligt. Jag tycker det låter fint. Så i somras fick jag chans att jobba på ett barnhem och trots de ytterst små chanserna till fortsatt vikariat efter sommaren kände jag viljan att ta jobbet. Jag ville bort från Blekinge där jag bott de senaste tre åren och istället upptäcka något nytt, nya människor, nya miljöer. Nytt, nytt, nytt. Sagt och gjort jag tog jobbet och flyttade till Jönköping. Givetvis hade jag gångest innan jag flyttade och givetvis hade jag ångest i somras över att jag efter den 15 augusti varken hade jobb, bostad eller pengar. Med fasa såg jag framför mig hur jag var tvungen att gå till socialen och be om pengar. Jag var beredd att ta vilket jobb som helst.
På blocket la jag ut en annons om lägenhet och fick flera svar, några riktigt underliga men ett riktigt intressant. En kvinna från en by untaför Jönköping ringde och meddelade att hon hade en lägenhet/stuga att hyra ut. En mil till stan. bra bussförbindelser. Jag åkte ut och kollande, blev kär och tackade dagen efter ja till erbjudandet att hyra lägenheten. Min bostad var fixad och det kändes dessutom som en bostad jag skulle trivas i och som jag skulle kunna bo i länge, minst två år i alla fall.
Jag flyttade. Jag arbetade klart på jobbet. Jag var arbetslös. Jag var utan pengar efter att ha flyttat två gånger på två månader. Jag sökte alla jobb jag kunde. Jag var på anställningintervjuer, jag fick veta att de flesta tjänster hade 100 sökande. Jag fick ångest. Ny anställningsintervju, jag charmade, jag svarade korrekt, jag var ödmjuk men självsäker. Jag fick provjobba, jag fick jobbet. En vecka efter jag slutade mitt sommarvikariat började jag på mitt nya jobb. Ett jobb jag lärt mig at trivas med. Klart vet jag att om ett år kommer jag vara så trött på det här jobbet så jag kommer söka ett nytt, men då behöver jag inte säga upp mig förrän jag har något annat och viktigast av allt: Snart har jag jobbat i sex måndar och har därmed rätt att gå med i alfa-kassan. UNDERBART! Socialen ligger ett steg längre bort och jag ligger ett steg närmre att klara mig själv.
Samtidigt som jag febrilt letade jobb och bostad ägnade jag min tid åt nya bekantskaper. Jag blev återigen scoutledare 
och insåg att det är det jag är född till, det är min naturliga roll i världen och det finns ingenstans jag ifrågasätter mig själv så lite som i scouterna, jag är scout, jag föddes scout och kommer alltid vara scout. Jag började umgås med en kompissyster som genast drog in mig i sitt kompisgäng. Jag blev accepterad.
Nu sitter jag här och tänker att ni undrar vad allt detta har med mitt Flow att göra? Allt. Efter ett halvår i Jönköping känner jag mig säker på att jag har vänner, jobb, bostad och framtid. Jag klarade min utmaning, jag lyckades att skaffa ett liv i en ny stad. Att jag plockade med min träning och vikt i flowet beror på att träningen är en del av mig, jag var osäker på att jag skulle lyckas och först nu vågar jag tro att min träningsnarkomani kommer hålla i sig ett tag till, jag kommer inte sluta för att jag inte orkar. Det är även först nu som jag helt vågar lita på att jag verkligen nått min drömvikt, efter att i flera veckor inte gått över målsträcket känner jag mig i balans.
Och när allt detta kommer samtidigt kan jag inte låta bli att bli positivare än vanligt, jag kan inte låta bli att studsa fram på gatorna och älska livet. Trots att jag vet att det händer mycket skit men varför skulle världen må bättre av att jag blir deprimerad över allt som händer, tror jag gör mer nytta i mitt glada, positiva tillstånd. Det är den här känslan som gör att jag vågar färga håret lila och må bra med det, livet leker så varför inte leka lite tillbaka?
