Lilla mej är det ytterst synd om
Ringde till jobbet för några timmar sedan, sjukanmälde mig. Frågade om jag skulle ringa ikväll och berätta om jag kom imorgon eller inte men min arbetsledare talade om att hela familjen och den andra assistenten hade legat i 40 graders feber hela veckan så jag behövde inte ringa ikväll, hände det istället något mirakulöst och jag blev bra skulle jag ringa annars räknar de med att jag är sjuk även i morgon.
Så nu sitter jag hemma i min soffa, tittar på film, dricker apelsinjuice med sprite, tycker synd om mig själv och räknar
mina pengar. Vår underbara regering har väl ännu inte hunnit infria sitt löfte om två karensdagar? I såfall blir februari en dyster månad, fast det är klart i januari kommer jag få så jag klarar mig så jag lär väl överleva, hade dock varit roligt om jag någongång kunde känna att pengarna räckte även till ett par nya jeans eller åtminstone till att lägga undan så min buffert skulle kunna växa sig till en anständig nivå igen. Men va fan, jag lär väl överleva
Trevlig inledning på årets första blogginlägg, men jag tycker faktiskt synd om mig själv och i ärlighetens namn trivs jag bra med det. Att det inte är synd om mig det vet jag, senast jag var hemma för att jag hade feber var för snart fyra år sedan när jag drabbades av körtelfeber, på gymnasiet hade jag nog sammanlagt fyra sjukdagar och på högstadiet inga. Ni inser själva att jag måste ta tillvara på tillfällena som ges till mig för att ömka mig själv, de är sällsynta och måste därför vårdas väl.
När jag var liten minns jag att jag ibland önskade att jag skulle vara sjuk så mamma kunde sköta om mig, ge mig glass och tycka synd om mig. Till mitt stora förtret var jag dock alltd hungrig när jag var sjuk och mamma var inte lika frikostig med glassen som hon var till mina syskon som vägrade äta när de var sjuka.
Anledningen till att jag tycker så väldigt synd om mig själv är att jag, som så många andra, hatar att vara sjuk, det går emot allt som jag vill vara. Jag som ska klara mig själv, inte behöver hjälp, är energisk och orkar allt ska inte ligga hemma i soffan och sova mig igenom hela dagen. Det bar emot i morse när jag var tvungen att ringa jobbet och hade jag inte jobbat med en kille som jag inte vill smitta ner, hade jag antagligen gått dit ändå. Egentligen klarar jag ju att jobba idag, att vara hemma är ett svaghetstecken och svaghet är trots allt det värsta jag kan drabbas av här i världen.
Sa jag att jag visste att det egentligen inte är synd om mig? Måste nog ångra mig och säga att det är svårt att hitta någon människa som det är mer synd om idag...
Så nu sitter jag hemma i min soffa, tittar på film, dricker apelsinjuice med sprite, tycker synd om mig själv och räknar
mina pengar. Vår underbara regering har väl ännu inte hunnit infria sitt löfte om två karensdagar? I såfall blir februari en dyster månad, fast det är klart i januari kommer jag få så jag klarar mig så jag lär väl överleva, hade dock varit roligt om jag någongång kunde känna att pengarna räckte även till ett par nya jeans eller åtminstone till att lägga undan så min buffert skulle kunna växa sig till en anständig nivå igen. Men va fan, jag lär väl överleva Trevlig inledning på årets första blogginlägg, men jag tycker faktiskt synd om mig själv och i ärlighetens namn trivs jag bra med det. Att det inte är synd om mig det vet jag, senast jag var hemma för att jag hade feber var för snart fyra år sedan när jag drabbades av körtelfeber, på gymnasiet hade jag nog sammanlagt fyra sjukdagar och på högstadiet inga. Ni inser själva att jag måste ta tillvara på tillfällena som ges till mig för att ömka mig själv, de är sällsynta och måste därför vårdas väl.
När jag var liten minns jag att jag ibland önskade att jag skulle vara sjuk så mamma kunde sköta om mig, ge mig glass och tycka synd om mig. Till mitt stora förtret var jag dock alltd hungrig när jag var sjuk och mamma var inte lika frikostig med glassen som hon var till mina syskon som vägrade äta när de var sjuka.
Anledningen till att jag tycker så väldigt synd om mig själv är att jag, som så många andra, hatar att vara sjuk, det går emot allt som jag vill vara. Jag som ska klara mig själv, inte behöver hjälp, är energisk och orkar allt ska inte ligga hemma i soffan och sova mig igenom hela dagen. Det bar emot i morse när jag var tvungen att ringa jobbet och hade jag inte jobbat med en kille som jag inte vill smitta ner, hade jag antagligen gått dit ändå. Egentligen klarar jag ju att jobba idag, att vara hemma är ett svaghetstecken och svaghet är trots allt det värsta jag kan drabbas av här i världen.
Sa jag att jag visste att det egentligen inte är synd om mig? Måste nog ångra mig och säga att det är svårt att hitta någon människa som det är mer synd om idag...
Kommentarer
Trackback
