Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Ibland kommer vuxenhet över mig som en chock. Mest går jag runt i världen och funderar inte så mycket över om jag är vuxen eller inte, känns som att det inte spelar så stor roll. Jag är jag och gör som jag gör oavsett om jag är ungdom eller vuxen. Men så händer saker, som igår. Satt hemma framför datorn och betalade räkningar, var förvånad över att det inte fanns så många, januari brukar vara en månad känd för alla dess räkningar. Glad och nöjd la jag undan en del pengar till ett framtida bilinköp. Sedan blev klockan lunchtid och ungefär då brukar posten komma så jag tog på mig jackan och gick ut till brevlådan, två kuvert och jönköpings gratistidning hade den gula bilen lämnat efter sig.  I det ena kuvertet låg räkningen på mitt mobilabonnemang, inget konstigt dessutom hade jag ringt för lika mycket som vanligt. Så långt var allt okej. Det andra kuvertet var från csn, oops. Vet jag fick ett besked i höstas om att jag snart skulle börja betala tillbaka mitt lån men igår när räkningen kom var det ändå som en chock, en vuxenchock. 

Hela hösten har jag jobbat och inte gått i skolan alls, men ändå var det först igår som min skoltid fick ett definitivt slut. Att börja betala tillbaka de pengar jag under de senaste tre åren har levt på känns vuxet. Plötsligt känns det som jag har inlett en ny fas i livet. Betala-tillbaka-fasen. Det är nu jag ska betala tillbaka det som samhället har gett mig under mina första tjugotre levnadsår, plötsligt har jag blivit en samhällsmedborgare att räkna med, någon som staten behöver och har nytta av. 

Och jag blev vuxen. 

En stund senare kom min granne in med årsbeskedet från jobbet tillsammans med räkningen från radiotjänst, som av misstag hamnat fel. Alltihop var placerat i  vad jag som barn ansåg vara en vuxenhemlighet, vita fönsterkuvert med innehåll jag inte alls förstod. Konstiga ord och krav på pengar som man inte ser. Sedan ganska många år tillbaka föstår jag, oftast, innehållet i kuverten, jag förstår varför pengarna ska betalas och tycker det mest är skönt att jag slipper hämta dem på banken och gå runt på företagen och dela ut dem. Känns okej att det mesta av min lön bara visas som siffror på internet och snabbt försvinner som siffror, in på post- och bankgiro konton. 

Känns bra att vara en person som hjälper samhället att fungera. Ibland. Ska villigt erkänna att räkningen från csn sved ordentligt igår. 

Och plötsligt undrar jag om jag har förlikat mig med att vara fast i det som jag gått och varit rädd för de senaste tio åren. Är det så att jag förlikat mig med att även jag kommer leva ett liv där det mesta kommer gå ut på att jobba så räkningarna kan betalas, blir det sedan några pengar över kan jag kanske åka in till stan en lördag, trängas med folk och köpa en ny tröja. Är det detta som är att vara vuxen?

Snarare är det så att jag insett att detta inte är vad som är att vara vuxen, visst är jag lite mer än vanligt fast i räkningarnas klor men att vara vuxen innebär, för mig, inte mindre äventyr än förut. Att vara vuxen kommer bli kul, jag betalar tillbaka vad jag måste och  om 24 år är jag klar. Men under tiden kommer jag ändå ha mer pengar att röra mig med än jag hade under tiden jag pluggade och min tid som student var underbart rolig. Handlar det om pengar bör jag ha roligare som vuxen än som student.

Vuxenheten är kanske trots allt något bra.