Jag lever mitt liv i väntan på vadå?

Jag är glad. Oförskämt glad, lugn och lycklig. Snart ska jag ta bussen till gymmet och tycker det det ska bli underbart. sen ska jag åka och jobba tycker det ska bli okej. Det är farligt för mig att göra saker när jag är på det här humöret, det känns som att jag kan göra precis allt som andra kan göra och inget problem i världen är för stort eller för svårt för mig. Antagligen kommer jag sätta nytt rekord i bänkpress idag, inte för att jag är starkare än förra veckan utan för att jag vet att jag kan idag. Förra veckan var jag tveksam.

Igår var jag hos frisören, jag var på sådant här humör igår med. Jag färgade mitt hår, först platinablont sedan... lila. Messade en kompis under tiden jag satt hos frisören och hon trodde mig inte, fick se mig lite senare och utbrast: oj, du är verkligen lila. Jag vet. 

Pratade med en annan kompis senare uner gårdagen och han sa:

- Ibland Hanne, är jag rädd att du inte fick vara barn när du skulle vara barn, att din tonårs period kommer komma nu istället. 

- Ja, tänk om det är så, svarade jag obekymmrad över faktumet. (Så lila är inte mitt hår, jag är tämligen säker på att det inte är en sen tonårsrevolt.)

Nu måste jag åka och jobba men tänkte jag först var tvungen att meddela denna förändring till mitt yttre.