Sommar, sommar och sol
Med tanke på att det var allt för länge sedan jag var ute i skogen och lekte med min kamera var det kanske inte så konstigt att jag blev lite galen och knäpp när jag idag hade den med mig, solen sken och det var underbart ute.Och eftersom ni fått vara utan bilder hur länge som helst så tänkte jag dela med mig av några nu. (Inte för att jag på något sätt vill konkurrera med en kanon fotoblogg, tänk den som vore lika energisk som denna tjej, har ni aldrig varit inne på ewalinas.blogg.se, surfa in där nu!)
frustration
Sen fick jag min mobilräkning och insåg att det var dags att verkligen byta abonnemang då det faktiskt finns ett som är billigare än det jag har. Började med att försöka logga in på mina sidor, fungerade eftersom jag glömt bort användaruppgifter och när jag ville bli påmind visade det sig att min folkbokföringsadress inte stämde. När jag efter en timme lyckades att verkligen bli inloggad visade det sig att telia har fel folkbokföringsadress på mig och vad är det enda jag inte kan ändra själv? Jo, just det, folkbokföringsadressen. Men varför har de då fel? Och varför i all världen får jag inte byta abonnemang när jag vill? Sist jag pratade med en Telia-snubbe sa han att jag fick byta fritt inom telia hur mycket jag ville undet det närmsta året, endast inom telia dock eftersom det är där jag har en bindningstid till början av nästa år.
Inser att ibland älskar jag nätet men ibland blir jag så otroligt frustrerad över att inte få prata med någon vettig människa. Att inte kunna tala om vad jag vill och så sköter någon kunnig person det hela åt mig, att behöva leta och lära och leta och lära och försöka förstå hur allt fungera. Och så fungerar det ändå inte. Då hoppar jag högt i soffan och har mest lust att slå sönder datorn. Men stillsam som jag är stänger jag istället av den och åker till friskis och tränar om det nu går att logga in där idag, fast om de tinte fungerar står det åtminstone ett gäng receptionsvärdar bakom mig, beredda att hjälpa till.
Nattens drömmar
Dröm två: Jag och en grupp barn var påväg upp till andra våningen i ett hus, på övervåningen tror jag bestämt att det skulle inträffa någon form av teater. Vissa barn tog trapporna upp, andra skulle åka i hissen med plats för sex personer. Jag visade in fem barn och tog sedan plats själv men någonstans stämde inte vikten, vi var för tunga och hissen orkade inte ta sig hela vägen upp till andra våningen, den stannade strax innan. Om vi inte lättade på tyngden i hissen riskerade vi att rasa ner och kraschlanda, såklart ville jag inte att ungarna skulle gå ett sådant fasansfullt öde till mötes så jag klättrade (fråga mig inte hur) ur hissen och hoppade ner. Vad jag vet så klarade jag mig utan skador.
Dröm tre: Vet att jag hade ytterliggare en dröm som jag kom ihåg förut men nu är den borta.
Dessutom vaknade jag någon gång under natten med ett solklart konstateterande, nämligen att jag måste glömt jästen i affären. Febrilt försökte jag minnas att jag lagt in denna lilla förpackning i kylen men kunde inte komma ihåg det. När jag steg upp i morse var jag klart tvungen att undersöka saken och mycket riktigt, jästen stod inte att finna någonstans.
Vad jag vill konstatera, jo att jag går omkring och är trött hela dagarna. Har hela veckan tyckt att det är konstigt med tanke på att jag verkligen försökt få den sömn jag vet jag är i behov av, vilket resulterat i nio timmars sömn per natt. Men så inatt insåg jag att det kanske inte är så konstigt att jag är trött på dagarna när min hjärna arbetar hårt hela natten... Dessutom undrar klarar jag ju inte av att sova längre än till åtta nuförtiden, konstigt fenomen det där.
Förövrigt blev jag, av Linnea, rekommenderad att lyssna på Regina Spektor vilket jag nu gör och inser att det är bra. Mycket bra till och med. Tack för tipset.
kulturaliserad på bibblan
Om man tittar i mitt kylskåp får man lätt för sig att jag är student. Konstaterade påväg hem nu ikväll att klockan var över nio och att Willys var stängt. Mindes min plan om att handla ikväll. Bara lite, som förslagsvis frukost fast jag har ju havregryn så morgondagen kommer väl inledas med gröt utan mjölk helt enkelt.
hummmelllihummmellihum....
Var på bokcirkelträff på biblioteket med Linnea ikväll. Fundera en stund på hur ni tror att en sådan kväll fungerar.
Funderat klart?
Ni har rätt.
Lite cider i vinglas, lite ost, lite vindruvor och lite exotiska frukter, lite medelålders tanter, lite Linnea och lite Hanne, någon enstaka man och mycket prat om böcker. Trevligt, ja men kanske framörallt ett annorlunda inslag i vardagen.
Grrrrrrrrrrrr........
Jag hatar att bli tagen för given. Att inte bli tillfrågad utan bara underförstått förstå att det där är mitt jobb. Får jag en fråga har jag inga problem med att utföra uppgifter men utan frågan blir jag som ett trotsigt småbarn. Löljigt jag vet men så fungera jag. Så nu ska jag åka och göra något som jag inte vill göra och ingen kommer förstå att jag gjorde det, ingen kommer tacka mig, alla kommer bara ta för givet att det skulle göras och jag kommer vara irriterad. Men det måste göras.
Hum, kanske kommer mitt scout-brinnande-hjärta en vacker dag att slockna.
dina erfarenheter är inte kanske inte mera
Träffade igår folket jag ska till Gotland med över midsommar, det var trevligt, de var trevliga. Kommer bli kul. Men jag vet numera att jag måste lära mig Stad i Ljus utantill för det är liksom midsommar på gotlands nationalsång. Ska sjungas av alla med all inlevelse som går att få fram. Okej, bara att börja plugga på texten.
Cyklade hem från halvägshem idag och orkade hela vägen upp för den fyra kilometer långa uppförsbacken. Vinterns träning har haft avsedd efftekt, härligt. Tog bara 25 minuter, i sommar blir det cykel som gäller.
Men mest funderar jag över ett samtal jag hade i torsdagskväll, handlade om människors erfarenheter och krig. Att det faktiskt finns saker som är positiva och kan utlösas av krig, som människors totala ointresse för materiella saker. Att vara tvungen att plocka fram en grundläggande drift, att hjälpa varandra att överleva och göra vardagen dräglig. Att dela med sig av det man har, som kvarterets enda spis, tänk er själv att ständigt ha en ström av människor i huset som lånar spisen och ugnen till brödbak. Men när det materiella är borta är det varandra vi har kvar och först då kanske vi har vett att uppskatta det fullt ut. Kanske är det först då vi inser hur viktigt det är att värna om sina medmänniskor och människor i ens närhet. Samma person som berättade om den här känslan berättade även om flera upplevelser han varit med om under sin ungdom, upplevelser där polis och militär varit inblandad. Jag lyssnade och kände att jag inte varit med om mycket i mitt liv men så frågade han mig när jag flyttade hemifrån. För fem år sedan när jag var nitton, svarade jag. Då flyttade vi när vi var lika gamla, sa han och menade att vi, om man bortser från ålder, måste ha lika många erfarenheter. Att hans inneburit krig, militär och vapen gjorde inte hans upplevelser viktigare eller mera än mina. Du måste ju också träffat otaliga människor, sa han till mig och jag fick perspektiv. Kanske är det så att vapen, krig och militär är exotiskt och verklighetsfrämmande för mig och därför erfarenheter som jag ser som mer än mina, men för honom var det vardag och inget konstigt. Istället menade han att han kunde bli lika fascinerad av mina upplevelser och erfarenheter som jag blivit av hans, ty för honom var de främmande och inte så gråa som de verkar för mig.
Ja, det här blev ett konstigt inlägg men ni förstår kanske och om ni inte gör det tycker jag att ni ska plocka ut de delar ni förstår, omvandla de till era egna och dra någon smart slutsats.
Kanoners.
Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser. Det är ju just det.
Tänker på en person jag växte upp med som ställt till det lite för sig. Konstigt. Att det blir så. Varför? En sådan där snäll människa som strular till det för sig. En sådan där människa som det finns alldeles för många av och som jag skulle vilja ta ett ordentligt tag om axlarna och skaka om, skaka om tills hjärncellerna föll på rätt plats igen. Som sagt sådana människor finns det gott om.
Tänker på vardagen, igen. Våren börjar ta slut och inget nytt händer. Sommaren ser mer eller mindre ut som hela året har gjort och jag blir mer och mer övertygad om att något måste hända lagom till hösten. Jag måste ta mig för något, se till att bryta ett mönster, finna en mening och sluta vara negativ. Ett jobb i veckan har jag satt upp som mål att söka, två jobb har jag redan skickat in en ansökan till. Men jag är inte säker på att det kommer hjälpa mig. Allt mer övertygad blir jag om att Norge till hösten, Palestina till nästa sommar är det bästa som kan hända. Måste bara strukturera upp det hela litegranna. Fast det där går i vågor. Om en vecka är jag säkert återigen övertygad om att det bästa som kan hända är ytterliggare ett år i Jönköping och Palestina i vinter. Dessutom är jag sugen på att åka till Pakistan. Bara för att. Pakistan låter som ett spännande land att åka till, men jag tror att UD avråder från att åka dit så jag får väl akta mig för det landet.
Hej hopp! Egentligen vet jag precis vad jag behöver, adrenalinet som kommer den dagen en resa är bestämd. Andrenalinet som kommer när man står på flygplatsen och väntar på att flighten ska öppna. Kicken som finns där under hela resan och som gör att jag är extasisk av lycka och hög på livet. Aldrig förr har jag varit i så stor längtan efter den känslan som jag är nu. Ibland känns det som att jag behöver den för att överleva och är det så då måste jag fixa den, snart. Snart. SNART. Fast klart det finns ju alternativ... droger är bra har jag hört. (skojade bara)
Hum, hum, hum
Förövrigt har jag ångest över att sommaren snart är slut och hösten börjar igen. Men det pratar vi om en annan dag för nu sitter jag i Nybro och väntar på systerystern och släkten. Hum.
Partille-Johnny
Antalet hårband på benen beror på hur cool man är, ju coolare desto fler hårband... Att stilen är en stil för killar och
dessutom väldigt utseendefixerad gör det hela bara roligare. Det gäller att ha en speciell frisyr, speciella kläder och gärna lacosteskor. En utveckling av bratsen sägs det om ursprunget. Vem Partille-Johnny är finns det dock inga säkra uppgifter om. Såhär skriver expressen om stilen:PARTILLE-JOHNNY
Mycket vax i håret, jeans instoppade i tubsockor och pikétröja. Rikligt medbrun utan sol i ansiktet.Samt hårbanden som sätts ovanpå jeansen runt vaderna.
Själv tycker jag det är underbart och kan bara sucka över att ungdomskulturen var obefintlig under min uppväxt, inte ens en punkare fanns det så långt ögat kunde nå...
Inget slår en söndagsmorgon på bussen.
Pojkar, dejtande och bitterhet
Hade som vanligt sällskap med en scoutledar kollega och vän ner från scout igår. Vi kom in på spåret pojkar... Förstår inte men det är ett spår och samtalsämne jag hamnar i hela tiden, för tillfället. Konstaterar att det var alldeles för länge sedan jag dejtade. Är inte alls säker på att jag vill bli tillsammans med någon pojk, kompromissa om mina sommarplaner och bli så där fjolligt, fnittrande som förälskelse leder med sig. Men lite dejtande. Lite spänning i vardagen. Ett sms som kommer på kvällen. Ett stelt och konstlat första möte som genomförs med skräckblandad förtjusning. En glass i solen eller en film i soffan. Ja... ni vet.
En dejt. Hade varit trevligt. Fast egentligen gillar jag inte att dejta, vem gör det? Bättre att vara antingen eller från början. Men vart ska jag hitta objekten? OCh stackars pojk, om en sådan skulle dyka upp, han skulle få en översjö med kramar bara för att jag har så många kramar i mig. Och inte ens lite bitter lyckas jag vara, försöker gång på gång, men då jag sedan länge konstaterat att min bitterhet mest berodde på rädsla kan jag bara skratta åt mina försök. Och inte lyckas. Utan bara konstatera. Jag vill ha en dejt.
Jag får väl gå ut med lite desperations tecken bland mina vänner och se hur de kan hjälpa mig...
Eller bara konstatera att det beror på våren och min längtan efter en dejt snart går över.
Ett oangenämt möte på torget
Precis som den brukar stannade bussen vid rådhusparken idag och jag klev av och såg till min förvåning en polisbuss parkerad vid torget. Såg ett par uniformerade poliser och hörde en man prata i mikrofon. Vad händer, tänkte jag som inte har bott tillräckligt länge i en stad för att tycka att poliser klockan halv tio på förmiddagen en tisdag är normalt. Jag ansträngde mig för att höra vad mannen i mikrofonen sa medan jag gick vidare mot friskis. Muslimer, var det första ordet jag kunde urkilja. Sverigedemokrater, tänkte jag. Och rätt hade jag. Ju närmre jag kom, desto mer kunde jag urskilja, talet handlade om muslimers sätt att förstöra Sverige, ja i stort sett skulle man kunna påstå att muslimerna är roten till allt, lågkonjukturen i världen, arbetslösheten i Sverige, att priset på russinen har höjts och kanske framförallt att sommaren kommer bli regning. Ni förstår själva. Ett parti som vinner på det enkla koncepetet att de låter som de vet vad de pratar om men i verkligheten är ute och cyklar långt åt helvete fel. Ute i en sank mosse någonstans i en djup skog. Tillråga på allt började en av dem prata med mig när jag gick förbi med förakt i blicken och snabba steg. Den äldre mannen sträckte fram ett papper till mig. Jag läste snabbt EU på det och kopplade till valet som är snart (7 juni). Jag tittade honom i ögonen och sa, jag lovar att rösta i det valet och jag lovar att det definitivt inte är på ert parti. Med adrenalinet pumpande i blodet gick jag därifrån och önskade att jag haft mig palestinasjal på mig idag så de hade sett min ståndpunkt tydligare.
Och inte vet jag vad som har hänt med mig, förr i världen skulle jag inte reagerat på samma vis. Jag skulle inte känt blodet pumpa i kroppen och lusten att skapa bråk skulle inte funnits. Jag skulle gått förbi och struntat i dem, sagt till mig själv att de var idioter men inte känt ilskan jag idag kände. En ilska som kanske är sund, kanske inte. Behöver jag tillägga att jag tog ut mig ganska ordenltigt på gymmet efteråt? Men en viss ilska fanns fortfarande kvar och jag beklagade mig när jag kom till jobbet att min dag kantats av en sverigedemokrat, min chef skrattade lite åt mig och sa att de stoppat mig för att jag såg arisk ut. Ja, men det är väl i alla fall inte mitt fel. Jag vet att jag ser typiskt svensk ut men det har jag minsann inte valt själv. Bara så ni vet. Dessutom vet jag att yttrandefriheten är en av våra viktigaste lagar men ibland skulle jag vilja göra vissa inskränkningar på den. Eller bara ruska om i huvudet på dumma människor som Jimmie Åkesson och alla som inte funderar innan de röstar på honom.
Tur att dagen även innehöll ett samtal hem till min lillebror och lillasyster som kom hem idag respektive igår från sina utomlandsresor. Nu vill jag hem och träffa dem. Och det ska jag, bara en och en halv vecka kvar.
Nej, det blir ingen handväska.
Hade klädbytardag med en kompis i fredags. Hon fick mina för stora jeans och jag fick hennes som var för små. Perfekt. Båda hade sedan nya plagg i garderroben och dessutom jeans som var lagom. Så numera äger jag ett par cheap monday byxor... De ni. Och många svarta. Flera stuprör. Och tre kjolar. Shit. Hur blev jag sådan här? När hände det? I fredags. Men mina Blekinge vänner ler nog i smyg och tänkter, bra! Bara handväskan som fattas nu. Fast den kommer dröja. Den har blivit mitt tecken på att jag har en liten egen vilja och tanke om min image.
Borde verkligen söka jobb idag. Måste nog rycka upp mig. Sov min första eftermiddagslur på väldigt, väldigt länge idag och det var skönt. Men att påstå att jag är utvilad vore en överdrift. Kanske borde ta en dusch. Kanske borde börja dansa till musiken som spelar i bakgrunden. Kanske borde ta en promenad. Eller...
Borde kanske luta mig åt sidan, lägga mig i soffan och sätta på en film. Får nog bli så.
Känns återigen som jag lider av: Jag-är-ung-ansvarlös-utan-barn-problem. Gillar det dessutom.
Ett inlägg i halvslummer
Två gånger på mindre än en vecka, dessförinnan en gång för två månader sedan. Jag var ute och dansade, pratade med en kille och bytte inte nummer. Skojade om en date på gymmet, antar att vi hade den i veckan när vi tränade samtidigt men inte hälsade på varandra. Så idag åkte vi samma buss. Han var full, jag var nykter. Ingen av oss hälsade. Men jag log. För att det är trevligt att le.
Har haft en intensiv, lång men härlig dag som slutade med eld och korvgrillning. Precis som det ska vara på valborg. Men tröttheten tog ut sin rätt, klockan fem i morse ringde klockan och sen dess har jag varit i gång, så vid strax innan midnatt var jag helt slut i både hjärna och kropp. Jag bestämde mig för att ta bussen hem. Lättare sagt än gjort. En kompis ringde och sa att jag fick sova hos henne men jag avböjde med en bild av min säng i huvudet, om en halvtimme skulle jag vara där. Trodde jag.
Sjutton minuter försenad stannade bussen på hållplatsen och jag klev på den ungdomsfylleproppade bussen. Då jag är en hyfsat väluppfostrat typ frågade jag snällt busschauffören om jag skulle hinna med min anslutningsbuss och fick en idiotförklaring till svar. Var jag dum, eller? Trodde jag på det själv. Jag suckade. Hur skulle jag nu göra, hoppa av och ta min kompis erbjudande? Gå hem? Eller vänta på nästa som skulle gå 45 minuter senare? Medan jag funderade över beslutet försökte jag tränga mig bakåt i bussen där de fria utrymmena var större och möttes av en nerspydd flicka som torkade av sig lite på mig i farten. Mysigt.
Behöver jag nämna att jag tittade en extra gång innan jag placerade min rumpa på ett säte? Jag valde det som såg renast och torrast ut. När jag satt mig kände jag att om jag hade velat hade jag kunnat gråta en skvätt. En skvätt över att jag var trött och att jag skulle missa nästa buss. Men jag hann inte börja förränchauffören meddelade att anslutningsbussen skulle vänta. Jag blev glad, gladare och gladast och log åt mannen som säkert inte ville ge mig någon förhoppning om att jag skulle hinna men gjorde allt för att jag inte skulle missa bussen.
Vid bytet sprang jag och ett par andra över till nästa buss och möttes av en något stessad chaufför som vinkade in oss i bussen utan att vi behövde betala. Bara vi kom iväg. Och iväg kom vi. Jisses, vad det gick. Kanske försökte han köra in de sjutton försenings minuterna på turen som tog en kvart. Jag vet inte men lagenligt har jag svårt att tänka mig att det gick. Och stanna vid hållplatserna gjorde vi bara ibland. Men när ungarna stod ivägen då stannade vi för att släppa på dem. Nyktra var de inte. Och plötsligt kände jag mig som en ansvarstagande vuxen människa som varit och jobbat, tränat och sedan varit scout ett tag för att åka hem i lagom tid och nyktert tillstånd. Och dessutom nöjd med att det var så det var. Inte ens lite alkohol blev jag sugen på när jag såg folket ute. För ikväll var det obehaglig fylla. Vilket jag inte brukar tycka men ikväll var ungarna för små och alkoholen för mycket.
